10 orsaker att hata löpning (och hur du kan vända känslan)

Löpning är bra träning. Löpning fungerar under alla årstider. Löpning kan agera avkoppling. Och löpning är… lite som koriander. Antingen älskar du det, eller så hatar du det. Lorena Gustavsson – som står för det förstnämnda – reder ut bakomliggande anledningar till det sistnämnda. Välj själv om du låter detta bekräfta ditt hat, eller om du håller med om att ”gränsen mellan kärlek och hat är hårfin” och vill testa att ta dig över på andra sidan.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

1. Du ”är ingen löpare”!

Du har redan på förhand bestämt dig och repeterat detta mantra: du är inte skapt för att kuta. Ofta har den inre övertalningsprocessen pågått under flera decennier. Tron kan förflytta berg – men det kan omvänt också cementera dem. Så tro inte på allt du tänker. Det går att tänka tvärtom – testa!

2. Du lider av räknesjukan

Tillhör du dem som hade matte som favoritämne i skolan och älskar excelark? Härligt! Men att hobbyräkna på allt i livet är faktiskt inte härligt för någon. Hur viktigt är det om du springer dina kilometrar i 5:20- eller 5:40-fart? Eller att du landar på 5 km eller på 4,8? Motgiftet mot räknesjukan kallas i löpningssammanhang för fartlek (och är faktiskt en svensk uppfinning!). Det går ut på att man springer efter känsla; när man känner att man har extra mycket ork så trycker man på gasen, kanske upp för en backe och en bit till för att sedan rulla på i joggingtakt en stund, allt helt på känsla. Det är ett väldigt fint sätt att lära sig uppskatta fart och distans, lära sig mer om sin kropps kapacitet och att respektera och tyda signalerna – helt utan siffror.

3. Du lider av KRONISK räknesjuka

Visst är det kul – och enligt många motionärer också funktionellt – att hålla koll på pulsen, farten och distansen när du löper. Tyvärr riskerar den vanan att gå ut över både träningsglädjen och självförtroendet. Om du lägger för mycket värderingar i vad din klocka visar för siffror i förhållande till hur det känns är du i fel löpspår, så att säga. Har du tränat många hårda pass på sista tiden och haft stressbonanza på jobbet den här veckan? Sover du dessutom dåligt? Då är det inte ett dugg konstigt att du flåsar som en astmatisk storrökare och producerar tonvis med mjölksyra redan på en fart som i vanliga fall är lätt jogg för dig. Ta av dig klockan – den kommer inte lämna dig för en yngre partner och rymma till Roskilde om du lämnar den utan uppsikt ett pass då och då.

4. Du springer fel distans för dig

Alla kanske inte ska springa just milen eller maran (eller vilken distans som nu är ”standard” i din bekantskapskrets). Jag är övertygad om att alla (friska) kan springa, men för vissa är 24-timmarslopp grejen och för andra är 60 meter den distans som får en att tagga till. Det har att göra med allt från sinnelag, din genetiska uppsättning muskelfibrer till hur dina vader är byggda, så strunta för all del i vad ”alla andra” gör. Välj utifrån vad du tycker är roligast, för den distansen brukar vara den som går att utveckla mest i (om du ens tänker dig att löpningen så småningom ska anta en mer prestationsinriktad form).

5. Du går ut för hårt och har inget tålamod

Du kanske tränar mycket på gym, du kör gruppträningspass, du cyklar. Och då anser du att du ”borde” behärska löpning också – hur svårt ska det vara att sätta ena foten framför den andra? Ganska svårt, kan jag tala om. Löpning är en tekniksport som vilken som helst, och eftersom vi blir bra på det vi tränar så kräver även löpning – wait fot it! – träning. Tycker du löpskolning och korta löppass blir trist eller för lite – börja eller avsluta ditt vanliga pass med dessa övningar. Det viktigaste är att sluta medan det fortfarande känns bra! Du ska ha mer kvar att ge, och du ska kunna tänka dig att göra det snart igen. Öka sedan på tiden efter hand. Spring inte en mil första gången – du överlever, men vitsen är faktiskt inte att överleva, utan att träna löpning?

6. Du jämför dig med icke-relevanta personer

Jämför dig inte med någon som sprungit i tjugo år. Jämför dig inte med snabba killen med snabbaste outfiten och ett osannolikt personbästa. Jämför dig absolut inte med kändisar som tävlar i sporten löpning. Jämför dig inte med någon alls, inte ens med dig själv till en början. Fokusera istället på de vinster som faktiskt är jämställda med löpning; att det ger dig ett starkt hjärta och ett friskare, längre (och gladare!) liv. Din kropp har inte den blekaste aning om vilket tempo du springer, och du blir lika frisk som snabb-Sanna och Peter-pers – kanske till och med friskare, eftersom du vågar slappna av och stressa mindre över dina resultat.

7. Du springer för ofta

Du kanske har kommit till stadiet att varje pass inte längre känns som en plåga, och du har till och med börjat tycka att det är lite småkul med löpträning. Endorfinerna och egentiden förstärker viljan att ta sig ut, men samtidigt börjar det gå tyngre och segare. Och då kanske du tänker att att lösningen måste vara några fler pass? Fel. Man har sett i otaliga studier att det finns en gräns för hur mycket träning en individ kan tillgodogöra sig och uppnå superkompensation, (d v s att bli lite bättre hela tiden med regelbunden träning och återhämtning). Detta gäller både styrka och kondition och gränsen är individuell och situationsberoende. Med andra ord: hur mycket träning som är uppbyggande är olika för alla, även för dig själv i livets olika skeden och beroende på hur din tillvaro ser ut i övrigt. Därför är det viktigt att känna till att mer inte alltid är bättre – och (som alltid) att kunna tyda kroppens egna signaler.

8. Du tror att det finns regler

Du kanske tänker att en löpare SKA springa TRE gånger i veckan – inte två, inte fyra – utan TRE. Ett pass SKA vara ett intervallpass, ett SKA vara ett långpass och ett SKA vara någon typ av tröskel/tempopass. Men här är det viktigast att fråga sig varför caps lock-ska:et dyker upp i huvudet! Vad är syftet med din träning? Är du utvilad? Har du tid? Själv springer jag alltid ”på känn”, om känslan så är distanspass en hel månad eller mysjogg varannan vecka. På det här sättet har jag alltid löptränat och nej, jag har inga mästartider på någon distans – men jag har inte världens sämsta tider heller. Jag har alltid sprungit lite hur jag vill – och det kan du också göra. Är du organiserad kommer du säkert vilja ha ett tydligt strukturerat upplägg, och då ska du ha det (se dock punkt 2 och 3 för varningssignaler!). Den enda regeln är att det ska funka för dig.

9. Du springer för att ”få” äta

Det här handlar egentligen om alla träningsformer och inte specifikt löpning. All träning som går ut på att träna för att ”få” äta riskerar att bli tvångsmässig och skapa sug, tvångstankar och annat som stökar till det uppe på hjärnkontoret. Vi äter för att alla måste äta och för att vi ska orka leva – och om livet inkluderar träning måste vi ofta äta lite mer. Dessutom äter vi för att det är gott. Ingen träning som görs för att ”få tillstånd av sig själv att äta” brukar kännas särskilt kul i längden. Ingen sådan träning är heller hälsosam i längden. Just don’t do it.

10. Du har inget mål

Det är en fin balans mellan att vara schysst mot sig själv och att vara ”för schysst” mot sig själv, så att det går ut över motivationen. Jag tänker att alla behöver någon typ av mål för att orka göra nånting överhuvudtaget här i livet. Det gäller således även löpningen. Ett mål kan vara att få en tid på en distans; det är enklast och tydligast att mäta, men är inte optimalt för alla. Ett mål kan också vara ett genomförandemål i stil med ”jag ska springa två dagar i veckan” eller ”jag ska kunna springa en mil nästa sommar utan smärta.” Om din motivation är livet kan målet lyda ”jag ska träna löpning två gånger i veckan så att jag får tillräckligt mycket ork för att kunna leka med mina barn och framtida eventuella barnbarn”.


Jag bryr mig inte vilka kläder du har, vilken takt du håller eller hur andfådd du är. Jag blir mest glad när jag möter någon som delar mitt val av sport, som ju är ändå förhållandevis billigt, tillgängligt och ger mycket ”bang for the buck” både när det gäller tidsåtgång och hälsovinster. Med detta sagt vill jag avsluta med att alla såklart inte måste springa. Det finns ingen sådan lag, låt bli om du inte vill. Om du däremot tänker att du vill men råkat på något av dessa mentala hinder på hoppas jag att punkterna ovan kan hjälpa dig att avdramatisera dessa. Så kanske vi ses i spåren och på stigarna om ett tag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *