Ännu finns det hopp – livet tillbaka efter sexuella övergrepp

Sandra Hansen har ett förflutet med 14 år av sexuella övergrepp av en anhörig, samt två självmordsförsök. Hon har trots det tunga valt att fortsätta kämpa vidare. Här berättar hon mer om hur resan har varit från förtvivlan och självmordstankar till riktigt hopp om livet.

moln

Det blev vår igen. Och snart kommer sommaren. Ja, så småningom. Jag förstår nog inte riktigt att jag faktiskt tog mig igenom den här vintern också. I höstas kändes det som en omöjlighet att klara det här. Att kämpa mot mörkret. Men jag har ju valt livet i alla lägen, oavsett hur ont det gör. Och ibland kan livet göra så fruktansvärt ont.

Det har gått tre och ett halvt år sen jag försökte avsluta mitt liv för första gången. Jag stod inte ut. Jag var så fylld med skam, skuld, äckel, hat, förtvivlan, sorg och rädsla. Att efter 14 år av ständiga övergrepp bli vänd ryggen av rättsväsendet tog all min livskraft ifrån mig. Varje cell i min kropp vred sig i ångest och smärta. Ensamheten lämnade mig gråtandes i fosterställning på badrumsgolvet. Mörkret hade mig i sina klor och spottade på mig. Slet mig i stycken. Och rösterna i huvudet skrek: ”Där kan du ligga din jävel, ingen kommer att hjälpa dig nu”. Jag orkade inte plågas mer. Inte ett endaste andetag mer orkade jag ta i den misär jag befann mig i. Att gå mot den eviga vilan kändes som den enda vägen ut.

”Jag ville ju leva. Jag ville så gärna leva om det bara slutade att göra så förbannat ont i mig.”

Jag minns den våren som följde. Hur jag sakta förvandlades från ett halvdött vrak på psykiatrin till en skadeskjuten fågel som så gärna ville flyga igen. Jag ville ju leva. Jag ville ju så gärna leva om det bara slutade att göra så förbannat ont i mig. Och med rätt stöd och hjälp skulle jag snart komma att orka lyfta vingarna igen. Men tufft var det, så oerhört tufft.

Det blev sommar och livet började att komma tillbaka. Jag började att se färger igen. Jag vågade andas. Jag vågade tro på att jag orkade. Att jag kunde. Att jag skulle. Överleva. Leva. Ibland kändes det som att regnet piskade mig extra hårt när jag cyklade i motvind. Men ibland sken solen också. Och då var ju trots allt livet rätt bra.

Åren har gått. Ibland förstår jag inte hur jag har överlevt. Kanske är det dragningskraften till livet trots allt. Ärren finns kvar på kroppen, i hjärtat, i själen – ja ärren finns överallt. Men man kan leva med ärr, det kan man verkligen. De läker aldrig riktigt helt, men jag har accepterat att det som hänt aldrig kan göras ogjort. Jag vet att det inte är mitt fel, även om känslan av skuld aldrig tycks lämna min kropp helt. Jag vet också att när jag tvingade mig själv att svälta och kräkas, eller bränna huden med strykjärn – det var ett osunt sätt att hantera mina känslor på. Idag pratar jag istället. Pratar, föreläser, diskuterar, skrattar, skriker, gråter, älskar, hatar, känner, hoppas, tror, tänker, skriver, andas och lever. Lever. Lever utan att förstöra mig mer än jag redan är. För nu vill jag leva. Och jag älskar livet.

Jag tror på att ljuset alltid leder mig hem. Vart jag än hamnar i livet. Vilken väg jag än korsar. Jag tror på framtiden nu. Vårsolen kikar fram bakom molnen, når mitt ansikte och jag känner värmen sprida sig i kroppen. Jag tror sommaren är här snart. Ännu finns det hopp.

Bild: Pixabay

Text: Sandra Hansen

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>