Anorexian tar inte semester

Sommaren kan vara den svåraste tiden om man har anorexia. Kroppen kan inte längre döljas i bylsiga kläder, rutiner ändras och det ska ätas i tid och otid. Samtidigt drar den vård som finns ner på sin verksamhet och många avdelningar stänger. Något som både Hanna Kihlander och Lenas dotter Sara kan bevittna.

sommar, anorexia, vård, avdelning, mat, träning, familj, anhöriga, semester, ätstörning, klinik

Hanna Kihlander

– Jag var livrädd när de skickade hem mig, varje gång trodde jag att jag skulle dö, säger Hanna Kihlander som två gånger drabbats av att hennes behandlingshem stängt under sju veckor på sommaren.

Från att ha varit inlagd dygnet runt under flera månader förväntades hon klara av att hantera sjukdomen utan någon som helst hjälp.
– Det kan man inte förvänta sig av en person som är så sjuk som jag var, säger hon. Jag låg i riskzonen och fick inte röra mig alls hemma, utan skulle egentligen bara ligga stilla i min säng. Annars fanns det risk för att mitt hjärta skulle stanna.

Men det gjorde inte Hanna, istället tog hon till den enda metod hon visste för att hantera sin ångest. Hon löptränade flera timmar om dagen.
– Jag var för sjuk för att kunna använda det jag lärt mig på behandlingshemmet när jag var hemma.

Hannas ätstörningar började redan i sjuårsåldern och blev värre under tonåren för att efter studenten helt ta över hennes liv. Allt kretsade kring mat och träning.
–Till sist kunde jag inte stoppa någonting i munnen utan att tokträna efteråt.

När Hanna var 20 år fick hon nog och sökte hjälp. Hon fick plats på en privat ätstörningsklinik.
– Behandlingen har hjälpt mig på alla sätt, där fick jag kunskap om hur kroppen fungerar, om mat och kost och hur kroppen förstörs när man svälter. Jag hade ovärderliga samtal med underbara människor.

Men två somrar på rad stängde behandlingshemmet under sju veckor och alla patienterna skickades hem.
– Första gången var värst, jag trodde jag skulle dö flera gånger den sommaren.

På den tiden bodde Hanna hos sin dåvarande pojkvän och hennes föräldrar bodde i en stad sju mil bort. Hon bodde hos dem vissa veckor för att avlasta sin sambo.
– Jag kände mig som ett barn, fast jag var 22 år gammal. De var tvungna att bevaka mig och hade olika vaktscheman. Flera gånger har mamma bokstavligen fått stå i hallen och hålla tillbaka mig när jag ville ut och springa.

Relationen till föräldrarna blev ansträngd och laddad. Hanna var ofta arg på dem och konflikter om mat blossade upp jämt och ständigt.
– Jag ville ju bara vara sjuk i fred!

Hannas sambo blev också som en vakt.
– Vi fick en mycket konstig relation. Han stod och lagade mat till mig och försökte se till att jag åt, men jag visste ju att han borde göra andra saker. Ut och träffa kompisar och så. Men allt kretsade kring mat, det var ständigt tårar och konflikter.

När det gällde mat och motion litade Hanna inte alls på sina anhöriga. Det förtroendet hade bara personalen på behandlingshemmet.
– Anhöriga ska inte behöva ta den rollen. De fick inga råd alls om hur de skulle agera när jag kom hem över sommaren. Mina föräldrar sökte själva upp en psykolog för samtal, de bar på en enorm oro och ångest som ingen som inte varit där kan förstå, säger Hanna.

En lång process för att få hjälp
Lena bor i centrala Lund tillsammans med sin dotter Sara, 22 år, som är sjuk i anorexia sedan fem år. En stor, lurvig hund möter glatt vid dörren.
–Vi skaffade Ludde som ett terapeutiskt stöd för Sara, det är den bästa investeringen jag någonsin gjort. Han har varit mer hjälp än vården, berättar Lena när vi sitter och pratar över en kopp kaffe i deras kök. Vi har inga kakor hemma, det är inte direkt någon som äter dem, säger hon.

Precis som Hanna har Sara två gånger blivit drabbad av att hennes avdelning har stängt över sommaren. Detta har fått förödande konsekvenser både för henne och hennes familj.
– För det första har det varit en enormt lång process innan vi överhuvudtaget fick hjälp. Sara ville inte erkänna att hon hade problem. Men jag visste ju att något var fel, hon bokstavligt talat tynade bort inför våra ögon.

Sara var 17 år när familjen upptäckte hennes anorexia. Hon åt mindre och mindre och rasade i vikt. Lena försökte få hjälp hos Barn och ungdomspsykiatrin men då var de tvungna att ha remiss från en läkare. Det besöket slutade med att en förtvivlad familj fick gå hem igen utan hjälp.
–Det var först när Sara trillade ihop en dag under julledigheten som de tog hennes tillstånd på allvar. Vi blev livrädda och tog henne till akuten där de direkt remitterade oss till ätstörningskliniken avdelning 33 i Lund.

Då var hon så dålig att hon blev tvångsinlagd.
– Det är såklart fruktansvärt när ens dotter blir tvångsinlagd, men samtidigt en enorm lättnad att äntligen få hjälp. Vi gick på knä här hemma, säger Lena.

Familjens lägenhet avslöjar inga spår av den oro och ångest som satt sin prägel på hemmet under många år. Den glada hunden Ludde svansar omkring och på väggarna sitter foton på de tre, leende döttrarna från tiden innan Sara blev sjuk.
– Hon var inlagd på avdelningen i fem månader och blev lite bättre, lite gladare. Vi började känna hopp.

Under den här tiden var hon inte hemma en enda gång eftersom läkarna ansåg att hon var för sjuk. I juli stängde avdelningen och Sara blev utskriven, men var välkommen tillbaka om fyra veckor.
– Det blev en chock för oss. Jag borde ju vara glad att få hem Sara, men det ända jag kände var ren och skär skräck. Jag visste ju ingenting!

Eftersom Sara var myndig berättade personalen ingenting för Lena. Hon visste inte hur Sara mådde, om och hur hennes kropp hade återhämtat sig eller vad hon skulle äta. Samtidigt krävde man att familjen skulle ta över ansvaret helt utan hjälp.
– Hon blev hemskickad med ett recept på ännu starkare mediciner och kompresser ifall hon skulle skada sig själv. Det kändes som ett hån mot oss och mot Sara.

Sommaren blev som Lena befarat. Sara gick ner det lilla hon lyckats gå upp under behandlingstiden på avdelningen och mådde sämre än någonsin.
– Det var en nervpress att ha henne hemma. Vad jag än gjorde eller sa, blev det fel.

Efter sommaren fick Sara inte komma tillbaka. Hon hade blivit för sjuk och börjat skada sig själv. I stället skrevs hon in på en allmän psykiatrisk avdelning där de hjälpte henne med hennes självskadebeteenden.
– Men de struntade i anorexian och hon lyckades bli utskriven efter ett par veckor, berättar Lena. Som anorektiker blir man ofta väldigt manipulativ.

När Lena pratar om den här perioden får hon tårar i ögonen och sitter tyst en lång stund.
– Sara har blivit utskriven mitt i behandlingen två gånger och varje gång har hon sjunkit djupare ner i sjukdomen.

Sara är fortfarande sjuk i anorexia. Hon bor hemma men är sjukskriven och går till en terapeut två gånger i veckan. Hela familjen har påverkats av Saras anorexia. Hennes lillasyster vågar inte vara ensam hemma med Sara och tvillingsystern flyttade tidigt hemifrån för att slippa allt bråk.
– Jag har varit en trasa, ibland trodde jag att jag aldrig skulle kunna stå igen. Ingenting är så hemskt för en förälder som att se sitt barn lida, säger Lena.

Hon tror att Sara kan bli frisk, om hon bara får rätt hjälp.
– Just nu tar vi en dag i taget. Det krävs en enorm styrka och envishet för att orka hålla på som Sara har gjort. Om hon bara kunde vända den styrkan till något konstruktivt så är jag övertygad om att hon blir frisk, säger Lena.

Sviken igen
Idag är Hanna frisk och arbetar i Riksföreningen ABK, som bland annat arbetar med att förbättra vården för de drabbade.
– Vi märker ett ökat tryck på sommaren, både från de som är drabbade och deras anhöriga, berättar Hanna.

För henne tog det lång tid att komma tillbaka efter sommaruppehållet.
– Jag hade backat flera steg i min tillfriskningsprocess och helt tappat förtroendet för min terapeut. Jag var arg och besviken för att de lämnat mig utan hjälp hela sommaren, även om jag förstod att det inte ytterst var hans beslut, berättar hon. Han i sin tur var besviken för att jag inte gjort några framsteg.

Både kroppen och hjärnan var i sämre skick efter ytterligare sju veckors träning och svält. Det tog lång tid att bygga upp, både kroppen och förtroendet för terapeuten.
– Jag har svårt att tro att andra avdelningar där svårt sjuka patienter behandlas stänger helt och förväntar sig att de ska klara sig på egen hand, så som man gör inom ätstörningsvården, säger Hanna.

Andra sommaren Hanna blev hemskickad var hon friskare och blev mest arg för att de svek henne igen. Hon och de andra patienterna höll kontakten och försökte stötta varandra.
– En tjej blev så dålig att hon blev akut inlagd på sjukhus, hon kom aldrig tillbaka efter den sommaren. Jag vet fortfarande inte vad som hände med henne.

Hanna tror att avdelningarna stänger enbart av ekonomiska skäl.
– Jag får uppfattningen att man inte tar den här vården på lika sort allvar, trots att man idag vet att av alla psykiska sjukdomar är anorexia den med högst dödlighet.

Lena och Sara är fingerade namn.

Av Maria Gisselqvist

Tidigare publicerad i Insikt, medlemstidning för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, se www.friskfri.se för mer info.

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>