Är dagens idrottsstjärnor vår tids gladiatorer?

Nu så här i OS-tider är det svårt att inte ryckas med i allt hejande. Dagens idrottsstjärnor är hjältar och kändisar i vårt samhälle. Små barn drömmer om att springa lika fort som Usain Bolt och ta OS-guld. Vi äter risifrutti som Kajsa Bergqvist så glatt visar upp i tv-rutan. Vi hyllar dem och de vinkar och ler. Men vad händer när loppet är över?

Kanske är det lite extra svårt att inte ryckas med då mannen jag lever med andas sport, och alla förslag om att kanske se en film istället för att titta på en kvalmatch i badminton mellan Kazachstan och Taipei möts med dödens blick. Men efter att ha sett ”Medaljens pris” på SVT Play är det inte längre lika lättsamt att heja. Och frågar jag mig själv: Är dagens idrottsstjärnor vår tids gladiatorer?

Wikipedia skriver om gladiatorer: ”Gladiator (latin för ”svärdskämpe”) var en slagskämpe under antikens Rom, som i underhållningssyfte tvingades kämpa inför publik mot andra gladiatorer eller vilda djur på liv och död”.

Nej, jag menar inte att våra friidrottare fightas med svärd eller mot vilda djur. Men jag tänker på ”på liv och död”-delen.
Susanna Kallur säger i dokumentären: ”Man byter sitt liv mot det man vill uppnå”. Hon, Christian Olsson, Carolina Klüft och andra svenska friidrottare delar med sig av sina tankar, erfarenheter och skador. Och det är väldigt mycket skador. Rejäla skador. Långvariga, svårfixade skador.

Vi för följa med på ett av Carolina Klüfts backpass i den svenska vinter. Mjölksyran slår till så hårt att hon inte ens orkar sitta upp. Efter en av vändorna säger hon: ”Såhär lyxigt är det att vara elitidrottare…glamoröst…” Samtliga av de som blir intervjuade i dokumentären uttalar sig att ”friidrott är inte friskvård” och att det hör till att få skador. Men hör det till att helt och hållet gå sönder, är det verkligen det priset som måste betalas? Och för vad? För att underhålla oss tittare? För att vinna medalj?

Jag förstår självfallet att det ligger mycket bakom att jobba som elitidrottare, friidrott, ishockey, fotboll eller annan sport, men det känns som att vi förbrukar människor. De ska springa snabbare, hoppa högre göra fler mål, sätta fler rekord… Det är ganska mycket vi kräver, väldigt mycket faktiskt. Och när han eller hon inte lever upp till sina egna, våra eller sponsorernas förväntningar kasserar vi och skriker: ”Nästa!”

Vad händer med livet sen då? Livet efter sporten? Livet efter karriären? Livet efter livet?

För det är tyvärr så att många inte klarar av livet efter. Ludmila Engquist satsade på en ny karriär inom bob och det gick sådär. Michael Jordan försökte sig på baseball och även där uteblev succén. Än värre är de som faktiskt inte klarar av att se sig själva göra något annat, så de väljer att avsluta sina liv.

I dokumentären får vi veta att inställningen är att ”varje träningspass ska vara det bästa”Den inställningen funkar inte för oss vanliga döda, så hur kan någon tro att det funkar för dem? De är ju precis som vi bara människor. Men för att vara bäst måste man pressa sig själv! Ja, men är det värt det?

Skillnaderna mellan dåtidens gladiatorer och nutidens idrottsstjärnor är många. Gladiatorerna var dömda förbrytare som slogs för sin frihet. Och slogs mot vilda djur med svärd för sitt liv. Idag är det väl inte lika dramatiskt, men nästan. I den ständiga kampen mot framgångar och nya rekord blir människor förbrukningsvara, och värdet baseras på den senaste prestationen som vägs noggrant mot motståndarens prestationer.

I antikens Rom avgjorde publiken om en gladiator skulle få leva. Tumme upp eller tumme ner. I dag går det inte riktigt till så. Men i en värld där guld är det enda som räknas, och silvermedaljören är den första förloraren, är det svårt att inte känna att jag själv står där med tummen ner och säger: ”Nästa!”

Foto: Ryno Quantz/Svensk Friidrott

Mer att läsa

3 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>