Att något kallas naturligt betyder inte att det är oviktigt

Att bli mamma var för mig som att bli medlem i en hemlig klubb, där sanningar och konspirationer i samhället uppdagades. Hos många mammor finns ett uppdämt behov av att berätta om sina förlossningar. Jag förstår det behovet till fullo. Bortsett från det faktum att en förlossning är en stark upplevelse, är det också sällan en upplevelse vi pratar om, på riktigt, förrän efteråt. Varken de fysiska eller de känslomässiga aspekterna.

naturligt

Ett exempel på stigmat är såklart förlossningsskadorna: Så många kvinnor lever ett helt liv med svåra men i tron att det är vad man får räkna med om man skaffar barn. Tänk om vi kunde tala öppet om kroppen under graviditet och förlossning istället; då tror jag att fler skulle kräva svar på frågor och hjälp vid skador. Men så är det inte, eftersom förlossningen ju är något naturligt. Skador och andra komplikationer talas det nästan inte alls om.

Detsamma gäller de känslomässiga aspekterna av att bli mamma. En mamma förväntas i de flesta forum ta allt dom hör föräldraskapet till med en slags lugn distans: Vare sig det är fysiska skador, stress eller sömnbrist. Om hon ändå skulle våga berätta att det är tungt, skyndar hon sig att tillägga ”men det är värt det, såklart” eller ” men bara barnet mår bra så är allt bra”. Som om man inte skulle kunna känna att det är jobbigt – skitjobbigt till och med – utan att sluta älska sitt barn eller ångra beslutet att bli förälder? Idrottsmän, hårt arbetande chefer, vi ifrågasätter såklart inte att de älskar vad de gör, när de berättar om de slitigare sidorna. Men detsamma gäller inte moderskapet, eftersom det är något naturligt . Tänk vad mycket skuld- och skamkänslor vi skulle bespara oss, vilka nätverk vi skulle kunna skapa, om vi kunde tala med andra vuxna om både topparna och dalarna i föräldraskapet. Också så att den som faktiskt behöver stöd utifrån vågar be om det och inte hindras av skuld- eller skamkänslor.

Det är trångt, det där mammaidealet. Mammor ses som någon slags supermänniskor och till viss del är det sant: Att bli mamma har gjort mig snabb som ögat, gett mig en grym improvisationsförmåga, simultankapacitet och framförallt ett stort mod och tillit till min egen förmåga. Jag vet att jag klarar nästan vad som helst när det kommer till stress, vaknätter, sjukdomar och vardagspussel. Men samtidigt är jag ju precis densamma som innan. Vi måste våga prata om att mammor är människor – både för våra barns och för vår egen skull. Att något kallas naturligt betyder inte att det upplevs så av den som upplever det, eller att det inte behöver talas om.

Bild: freeimages.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *