Att peppa är stort, att förstärka pepp är större

”Man ska inte sparka på den som redan ligger ner” är ett ordspråk som vi alla borde leva efter. Vi borde alla ha en inbyggd välvilja att stärka och peppa de individer som har det svårt eller tufft. Varför? Jo, för det gör oss till bättre människor.

Men idag vill jag diskutera en annan sak, nämligen att lyfta pepp och välvilja till en högre nivå. För jag tror att vi tänker att det förstnämnda citatet är självklart, att vi vill hjälpa de som har de svårt. Hur är det då med de personer som redan står upp? Varför inte förstärka självkänslan hos dem som redan mår bra men skulle kunna må ännu bättre?

Jag ska cykla 300 km om två dygn i loppet Vättern runt. Jag har tränat och laddat inför det här i nästan ett år och jag har aldrig känt mig så vältränad och fysisk redo som jag gjort den senaste månaden. Då hände något oväntat – jag blev plötsligt sjuk fem dygn innan startskottet. Jag insjuknade i hög feber, migränliknande huvudvärk och halsen svullnade upp. Jag var sängliggande och kunde knappt ta mig själv till toaletten.

Jag vet själv att detta inte är någon stor fara, och jag blir ofta så här sjuk när jag väl blir sjuk. Det går ofta över på 1-2 två dygn och allt är bra igen. Min kropp reagerar kraftigt och jobbar hårt för att få tillbaka hälsan. Men det är inte det som är problemet. 

Problemet är att eftersom jag är bloggare och en aktiv facebookare så får nästan hela bekantskapskretsen reda på mitt tillstånd – på gott och ont. Det som är positivt med att blotta sin vardag på detta sätt är att man direkt får en rad av ”krya på dig hälsningar” och allmänt pepp. Vänner och familj ringer på telefonen som aldrig förr, bara för att höra hur jag mår och om febern har sjunkit sedan förra gången vi pratade, vilket kanske rör sig om max 8 timmar.

Nu vill jag inte klaga över detta – jag är oerhört tacksam över att ha en vänskapskrets som bryr sig så innerligt om mig och min hälsa, speciellt eftersom de vet hur olycklig jag skulle vara för en lång tid ifall loppet fick ställas in. Men samtidigt som jag låg där i soffan och svettade ner mina redan blöta lakan och försökte bekämpa sjukdomen kunde jag inte undgå tanken: kan inte alla alltid vara så här peppande? Krävs det sjukdom och en utslagen vän för att folk ska bry sig på allvar och försöka förstärka mitt självförtroende?

Jag önskar att jag överdriver nu, men det gör jag inte. För ingen kan tala emot det faktumet att jag fick över 20 gillamarkeringar och över tio kommentarer på min ”sjukdomsstatus” på Facebook – men endast fem gillamarkeringar och två kommentarer på min ”tillfriskningsstatus”.

Förstår du ironin? När någon mår dåligt eller har det tufft, DÅ kan vi peppa och vara välvilliga. Men när denna personen sedan reser sig, blir frisk, pigg och levnadsglad igen då tar människor omkring steget tillbaka. Klarar man sig själv då helt plötsligt? Var är allt pepp då? Var är då alla lyckönskningar inför loppet?

Självklart tycker jag att vi ska sprida pepp, glädje och lycka åt dem som har det svårt eller tufft av någon anledning, det kan göra en viktig skillnad. Och samtidigt kan en person som redan är lycklig bli ännu gladare av fortsatt peppning! Sluta inte vara en god medmänniska och vän bara för personen reser sig från golvet och tar sig upp igen.

Som bloggare vill jag bara skriva en sista sak för att förstärka mina peppåsikter. Alla ledsna och mindre glada inlägg får alltid fler kommentarer än de då jag är glad och vill sprida glädjen vidare. Är inte det konstigt?

Nu ändrar vi på detta tillsammans, peppa människor som ligger ner men höj de som står upp till skyarna. Vi är alla värda pepp!

Bild: Livskick

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>