Att skapa sitt drömliv – Tre kreativa kvinnor berättar

Kreativa människor inspirerar och fascinerar. Genom alla tider har konstnärer, musiker och författare blivit vad vi kallar ”kändisar”. Idag delas denna stjärnstatus ofta med dem vi kallar innovatörer och entreprenörer – och kombinationen av de två typerna blir allt vanligare. Men hur är det att faktiskt arbeta kreativt – och att kanske till och med försöka leva på det? Livskick har träffat tre skapare som tar betalt för sin kreativitet.

Kreativitet är ett omdiskuterat och omdebatterat på många områden: det kopplas samman både med mental ohälsa (”det galna geniet”) och hälsofrämjande insatser (terapiformer inom vården). Samtidigt omnämns det som ett eftersträvansvärt personlighetsdrag och ligger till grund för många trender i samhället. I en tid där allt fler uppskattar ”äkta hantverk” och vill ha unika varor, snarare än massproducerade kan kreativa själar finna utlopp för sin konst, samtidigt som de skapar en vinstdrivande verksamhet av den. För den – som jag själv – aldrig känt en dragning till att själv skapa, kan det dock vara svårt att tänka sig hur livet som kreativ ser ut. På grund av fördomar, på grund av fokus på den osäkerhet entreprenörskapet måste innebära, eller på grund av svårigheten att se vilken belöning det kreativa arbetet skulle kunna ge.

Förhoppningsvis kan mitt samtal med tre skapande kvinnor ge lite insikt – och kanske till och med lite inspiration:

  • Ulrika Ahlsten skapar i keramik. Hon bor i Stockholm, där hon också har en egen butik. Det egna företaget drivs på halvtid, resten av tiden arbetar Ulrika som kostymör på Kulturskolan. Du hittar Ulrikas alster på Ulrika Ahlsten Keramik
  • Gunilla Gottås Wallin kallar sig “bildmakare”. Hon har ett eget företag för att sälja sina bilder, men håller också kurser i målning och anordnar “kreativitetsdagar” för den som vill komma igång med sitt skapande. Gunilla bor på landet utanför Nyköping och har sin ateljé i hemmet, men arbetar också som lärare på en gymnasieskola. Läs mer och se exempel på bilderna på hemsidan Bildmakare Gunilla GW.
  • Jonna Jinton är fotograf, smyckesdesigner, konstnär och bloggerska. Hon bor i Grundtjärn – en by med 10 invånare, ute i den västernorrländska skogen. Hon driver eget företag med sitt skapande och arbetar hemifrån. Du hittar Jonnas blogg och en webshop för hennes smycken på Jonnajinton.se
Jonna i sin verkstad
Jonna Jinton i sin verkstad

En medfödd förmåga?

Kreativitet är en del av det mänskliga psyket – vi har alla ett visst mått av förmågan att skapa, både tankar och ting. Denna förmåga kan också utvecklas, precis som alla andra färdigheter vi tillägnar oss genom livet – genom utbildning eller genom erfarenhet. Forskning har dock visat att alla inte har samma kapacitet att bli kreativa. De senaste åren har forskare faktiskt hittat vad vi kan kalla för kreativitets-gener, som alltså finns hos vissa människor men inte andra. Alla tre kvinnor jag talar med verkar bekräfta den teorin. Samtliga beskriver kreativiteten som något som alltid funnits där.

"Gula hjärtat" av Bildmakare GunillaGW
”Gula hjärtat” av Bildmakare Gunilla GW

—Jag föddes med pennan i handen! uttrycker Gunilla det. —Min mamma har berättat att jag inte hade ett gosedjur vid läggdags, utan papper och penna. Jag ritade och ritade, överallt.
En hjärna som är uppbyggd med kreativa banor fungerar förmodligen bäst när dessa får användas.
—De stunder i livet när jag inte mått bra är när jag inte har fått vara kreativ, förklarar Jonna.

Studier på de kreativa generna visar att, precis som med mycket annat, spelar miljö också in: för att utveckla sitt skapande måste tillfällen att skapa helt enkelt ges (eller tas!) – vilket varit fallet för samtliga i intervjun. För både Gunilla och Ulrika var det självklart att fortsätta utveckla sin förmåga via formella utbildningar. Förutom en estetisk gymnasieutbildning har Gunilla läst till bildlärare och Ulrika har såväl gått en textil utbildning och kroki-kurser, som läst konst- och teaterhistoria. Hon gick också på konstskola i Visby, innan hon reste ut i Europa och målade. Jonna har också gått en estetisk gymnasielinje, men sedan ville hon inte vara kvar inom någon typ av utbildningsväsen.
—Vill jag lära mig något så kan jag lära mig själv, är hennes inställning.
Vilket också visat sig – eventuellt tack vare genetik – att fungera alldeles utmärkt.

Att välja väg

—Allt jag håller på med idag är något som bara växt fram, förklarar Jonna. —Att jag började designa och tillverka silversmycken var av en ren slump egentligen. Sedan dess har jag bara utvecklat det och lärt mig allteftersom, genom viljan att skapa vackra smycken.

På samma sätt har fotokonsten kommit till henne, genom en vilja att uttrycka sig där orden inte räckte till:
—Jag flyttade till Norrland och blev så berörd på djupet av naturen som omgav mig, att jag bara måste uttrycka mig på något sätt. Jag började fota och skapa bildkonst, och bara känna mig fram.

Foto ligger även Gunilla nära till hands.
—De senaste åren har Instagram faktiskt fått mig att återupptäcka fotografen inom mig, berättar hon.

Annars är det akvarellen hon brinner mest för.
—Genom utbildningarna har jag provat på många olika tekniker, men det är akvarell som funnits med under alla år. Man kan inte styra den tekniken till 100%, och det gillar jag!

Också Ulrika har provat på det mesta, men det var när en kompis bjöd med henne till en hobbygrupp i keramik som hon hittade sitt kall:
—Det var en slump, egentligen, säger hon – som ett eko av Jonnas upplevelse. —Jag upptäckte hur otroligt härligt det var att dekorera och hitta mönster och former som passade ihop.

Keramik av Ulrika
Keramik av Ulrika Ahlsten

Steget till eget

Att gå från att hittat sitt unika uttryck till att faktiskt börja ta betalt för det är dock inte givet för alla – förmodligen inte inom något område av entreprenörsvärlden. Detta är också något kvinnorna i intervjun ger exempel på:
—Det var inte helt självklart att jag skulle satsa på keramiken, säger Ulrika. —Men intresset för mina produkter och glädjen i att göra dem tror jag fick mig att till slut våga ta steget. 2006 fick jag starta eget-bidrag och skaffade enskild firma. I samma veva fick jag erbjudande att jobba i Kulturskolan som kostymör. På det sättet kunde jag utan att sätta för mycket på spel satsa mera på keramiken och samtidigt ändå inte vara helt ekonomiskt beroende av den egna firman.

Även Gunilla väljer att dela sin tid mellan skapandet och en fast anställning:
—Jag känner fortfarande att jag inte vill vara företagare på heltid, av olika anledningar. Framför allt behöver jag aldrig känna att jag måste vara kreativ för att överleva och ha pengar till huslån.
—Att jobba kreativt är en väldigt osäker stig att vandra, erkänner Jonna – som dock är den av de tre som satsar på sin kreativitet på heltid. Möjligtvis för att hon faktiskt inte tog sig tid att tveka:
—Jag hade nog aldrig några tveksamheter i början. Jag tänkte inte så mycket då, säger hon – samtidigt som hon berättar att osäkerheter givetvis uppstått under vägen: —Kreativiteten är inget man kan pressa fram och ibland blir det ett enormt flow och allt bra händer samtidigt… Men ibland blir helt stilla och inspirationen är som bortblåst. Sådana gånger kan jag känna tveksamheter med vad jag gör. Men oftast så försvinner det efter någon dag eller två när inspirationen kommer tillbaks!

Foto av Jonna Jinton
Foto av Jonna Jinton

Sånt som är svårt

Reservationerna till trots verkar Jonna befinna sig i det där flow:et rätt ofta. På frågan om vad som varit svårast med att leva kreativt svarar hon nämligen:
—Att få tiden att räcka till! Jag har nog aldrig haft så mycket att göra sedan jag startade eget.
Eller, som Ulrika uttrycker det:
—Det svåraste är att inte jobba ihjäl sig.
För Gunilla är just denna punkt extra viktig, då hon har efter en jobbig period drabbades av depression.
—Jag måste ha luft i kalendern. Det får inte bli för mycket. Då kommer varningssignalerna, som jag lärt mig känna igen nu. Då behövs vila och sömn och att inte stressa!
Ordet “kalender” verkar för övrigt hinta om en annan svårighet att leva med och genom sitt skapande
—Att hitta rutiner och regler så man hamnar på en lagom nivå är klurigt, menar Ulrika. Jonna håller med:
—Sedan jag började jobba med det jag älskar, så har jag väldigt svårt att dra gränser mellan jobb och fritid. Helt enkelt därför att det knappt finns några gränser. För mig är det ändå viktigt med rutin och disciplin men ofta kan det bli så att jag aldrig känner mig ledig. Det finns ju alltid något jag kan göra.

Gunilla har lärt sig sina gränser, men blir därmed också begränsad:
—Att leva med depression innebar att jag inte kan göra allt jag vill jämt, tyvärr.
Även tron på den egna förmågan blir då och då ett hinder:
—Ett större självförtroende från början hade nog gjort att jag satsat mer i mitt företag. Det känns ju fortfarande så ibland att “Så här kan jag ju inte göra, jag kan ju inte bara komma här och säga att jag är bäst, och det här tror jag på och tänker göra”. Fast det kan jag ju visst… Men det sitter långt inne!
Även ekonomidelen av företagandet satt en bit in:
—De första åren var fruktansvärda när jag satt och skulle få ordning på debet o kredit till revisorn, berättar Gunilla. Jonna tycker också att pengasidan av företagandet är svår:
—Den ekonomiska biten är svår. Det är mycket osäkerhet inför framtiden. Men som tur är så brukar jag vara ganska bra på att leva här och nu!

"Hjortar på Tovetorp", av Gunilla GW
”Hjortar på Tovetorp”, av Gunilla GW

Fördomar som finns

Det där med att “leva här och nu” kan dock vara svårt för andra att förstå.
—I början, innan jag kommit någon vart, handlade ganska mycket kommentarer om att jag borde utbilda mig – så att jag hade något att luta mig tillbaka på om det fallerade, berättar Jonna.
Ulrika har istället upplevt det motsatta – att oron för att tjäna pengar och kunna leva av skapandet istället handlar om att detta skulle vara något “fult”:
—En del människor blir besvikna och arga över att jag effektiviserat tillverkningen för att försöka gå med vinst. Bilden av en “riktig” keramiker är inte en företagare, utan en romantiker.

Gunilla kan själv känna igen sig i den här typen av tankar:
—Att kalla sig konstnär har jag alltid tyckt har varit lite ambitiöst, eller hur man nu ska säga. Kanske lite föråldrat. När jag frågar andra vilken bild man får när man säger konstnär, så vill många helst inte säga att man nog tänker på en lite flummig typ som står där och viftar med penseln i högsta hugg, och gärna tar både ett och annat glas rödvin… men fördomarna finns. Att man är flummig, klär sig bohemiskt, är extremt jordnära och målar hela nätterna.
—Det anses tydligen som underbart att ha lera ända upp i armhålorna och “leva ut”, kompletterar Ulrika med ett snett leende.
—Ja, den där typiska fördomen om att man som konstnär av något slag inte har ett riktigt jobb – och bara tar det lugnt och tar dagen som den kommer, säger Jonna, som ofta får kommentarer om hur “långsamt” hon måste ha det – trots att hon alltså lever och andas sitt företag betydligt mer än många som “riktig” heltid.

Att synas – ett kul kvitto på kreativiteten

Efter flera år i branschen för alla kvinnorna börjar dock fördomarna ge vika. De syns och märks alla på olika sätt, som gör att det är svårt att hålla kvar den sterotypa bilden av en flätt berusad, flummiga latmask. Att få uppmärksamhet blir, utöver detta, också en bekräftelse på att det man gör är bra. Gunilla berättar t.ex. om den gången en kollega ville att hon skulle komma och visa upp sina alster under ett arrangemang i en konstförening:

Keramik av Ulrika Ahlsten
Keramik av Ulrika Ahlsten

—Inget märkvärdigt i och för sig – men ju mer jag tänkte på det, desto gladare blev jag. Man ville att jag skulle komma och visa mina saker och berätta lite om mig själv och vad jag gör… Coolt!

Jonna har varit med om många coola grejer under åren. Förutom kulturpriser och stipendium har hon synts i tryck en hel del, både lokalt och nationellt:
—Nu i mars var jag med i Veckorevyn och det kändes väldigt kul. I juni kommer jag med i tidningen VI, och det känns även det lite extra stort.
Ulrika håller med om att det känns lite extra när saker hon skapat syns i media:
—Den första gången det hände kändes det jättestort, berättar hon.

Annars har Ulrikas största bekräftelse faktiskt kommit från en kändis: flera av hennes hantverk var nämligen med i Ernst Kirchensteigers inredningstidning som “Ernst favorit”! Och just nu agerar hennes koppar själva tv-kändis: de är med i en reklamfilm för nikotintuggummi. Sånt är roligt, men egentligen behövs inget strålkastarljus för att ge kvitto på förmågan:
—Det är alltid roligt när människor uppskattar det jag designat. Jag blir lika glad varje gång!

Belöningen

Bekräftelsens glädje är lätt att förstå. Även entreprenörskapet och att göra något man brinner för kan jag själv relatera till. Men är de sakerna verkligen värda svårigheterna och fördomarna, som också onekligen verkar komma på köpet?
—Den kreativa processen ger mig så oerhört mycket! säger både Jonna och Gunilla, som svar på den frågan. Ulrika utvecklar:
—En av de mest stimulerande och beroendeframkallande delarna med att jobba kreativt är när man hamnar i ett flöde – eller flow som det brukar kallas. Har man en gång hamnat där längtar man alltid tillbaka!

Längtan efter skapa verkar vara ständigt närvarande för dessa företagare.
—Jag har aldrig så roligt som när jag helt för nörda in mig i något kreativt projekt och skapa, säger Jonna. —Att få uttrycka mig på olika sätt, vare sig det är i bild, design, skrift eller annat ger mig en känsla av frihet och lugn.
Gunilla är inne på samma, nästan terapeutiska, spår:
—Jag har den förmånen att ha en egen härlig ateljé här hemma, där jag kan dra mig undan och bara vara… Det är ro för själen att bara vara här!
Ett jobb som samtidigt är ro för själen…? Den idén har jag inga problem att stödja!

Stöd

Och stöd får faktiskt även konstnärer, eventuella fördomar till trots. Förutom försäljning och bekräftelse i form av uppskattning av själva produkterna så verkar samtliga tre kvinnor ha personer runt sig som stöttar och utvecklar dem. Gunilla genom sitt jobb som kursledare, Jonna via sin blogg och Ulrika i konstnärsgrupper hon själv sökt sig till:
—Jag har varit med i två olika keramikgrupper under de senaste 20 åren och det är där jag lärt mig allt, dels genom mina egna misstag men också genom mina kollegors, berättar hon.

För Jonna har basen istället varit sociala media, och närmare bestämt hennes blogg:
—Det är på bloggen jag nått ut till andra, berättar hon. —Det har betytt otroligt mycket för mig. Alla de fina ord jag fått från människor runt om i Sverige och världen har verkligen lyft mig upp och fått mig att vilja utvecklas och vilja fortsätta.

Smycke och tavla skapade av Jonna Jinton
Smycke och tavla skapade av Jonna Jinton

Framtiden

För fortsätta vill hon, precis som de andra två.
—Framtiden! utbrister Ulrika. —Det känns spännande. Jag ska jobba för att synliggöra min nya butik/verkstad som ligger på Kungsholmen och jag vill bygga ut min sommarbutik på Gotland. Dessutom har jag massor av nya ideer som jag vill förverkliga så fort som möjligt.

I Gunillas framtidsplan finns mer tid till skapandet – så gärna en ökad försäljning. För att få till det tänker hon starta en webshop och försöka arrangera fler evengemang i ateljén så att kunder kan hitta dit. Jonna har ingen direkt plan. Men får hon drömma fritt skulle hennes smyckesmärke bli känt:
—Jonna Jinton Sweden skulle bli ett “fint” märke och säljas i en glasmonter på typ NK i Stockholm, skrattar hon. —Sen skulle jag vilja få ställa ut mina tavlor på en riktig utställning. Och en annan önskedröm vore nog att min blogg blev nominerad till Blog Awards i år. Det skulle vara riktigt kul!

Gunillas berättar istället att hon hade en dröm: en som inkluderade en stor, ljus ateljé där hon kunde skapa (och “bara vara”, såklart!). Hennes nästa replik skapar nästan gåshud:
—För ett år sen ungefär blev den klar. Så nu lever jag min dröm…

Det låter onekligen inte som det kan bli bättre. En medfödd förmåga, utvecklad och bekräftad, som övervunnit medföljande svårigheter, och som resulterar i ett drömliv. Efter intervjun med dessa kvinnor konstaterar jag att kreativitet är avundsvärt. Men att modet att leva ut den är snäppet mer imponerande.

Blev du dessutom inspirerad? Drömmer du själv om att leva din dröm? Gunilla, Jonna och Ulrika delar med sig av sina bästa råd på vägen nedan!

Tips till dig som vill börja arbeta kreativt

  • GÖR DET. Prova. Går det inte, eller om det inte var kul, får du ändra dig. Det är okej. Och det är bättre än att bli bitter. Provar du inte, så vet du inte: Om du inte tar steget kan det bli något du ångrar hela livet.
  • Kasta dig inte in huvudstupa in i projektet. Behåll båda fötterna på jorden och se till att säkra ekonomin. Börja litet och ha två jobb om det behövs! Annars kan drömmen bli en mardröm.
  • Tänk inte för mycket på det som kan gå fel – fokusera mer på det som kan gå bra. Tänk att det är bättre att skapa möjligheter som inte finns än att skapa problem som inte finns.

Källor/Lästips för den som vill veta mer om kreativitet:

 

Relaterade artiklar

2 kommentarer

  1. Pingback: Jag har lidit - därför är jag (bättre än andra?) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *