Att träna efter en ätstörning: en intervju om rädslor, risker och förhoppningar

Att träna är hälsosamt. Men hur gör man när träning en gång blivit hälsofarligt, och skapat en rädsla för den fysiska aktiviteten? Det försöker tre kvinnor (alla engagerade i Livskick) med personlig erfarenhet av dilemmat att reda ut i ett samtal om kroppen, knoppen och känslorna.

Johanna Ahlsten


Johanna Ahlsten, 31 år, drabbades av anorexi som tonåring. Som vuxen gled detta över i UNS (ätstörning utan närmare specifikation). Överträning var ett starkt inslag i hennes sjukdomsbild. 
I nuläget är Johanna, som jobbar som fysioterapeut, på god väg till full frihet; hon äter allsidigt och tillräckligt och tränar inte mer än kroppen klarar.


Johanna ArogénJohanna Arogén, 36 år, växte upp med mobbing och en skev självbild, vilket tog sitt uttryck i hur hon behandlade sin kropp – både genom träning och ätande. Som vuxen fick hon diagnosen bulimi. Idag har Johanna, som arbetar inom skolvärlden och lägger stor del av sitt liv på ideellt engagemang för unga, släppt alla kritiska tankar om sin kropp och kopplar inte längre sin fysik till sitt värde. Hon kan idag njuta av mat på ett balanserat sätt.


Jenny LarssonJenny Larsson, 36 år, har erfarenhet av ätstörningen anorexia, men också UNS med anorektisk karaktär. Tvångsmässig träning hängde med genom hela hennes sjukdomstid.
 Numera är Jenny, förskolärare och trebarnsmor, både frisk och fri. Hon möter – som alla andra – utmaningar i livet, men vet att de inte kan avhjälpas genom kontroll av mat, träning eller vikt.


Vi lär oss redan i förskolan att fysisk aktivitet är bra för kroppen. Hur tänkte du kring träning innan du blev sjuk?

—Det sorgliga är att jag knappt minns, säger Johanna Ahlsten.—Jag var nog naturligt aktiv som barn och tyckte om att leka och dansa. All sport tyckte jag var tråkigt.

Johanna Arogén instämmer i det sistnämnda:
—Jag var inte alls intresserad, och på skolidrotten mådde jag extremt dåligt – både för att jag var mobbad över min kroppsvikt, och för att jag faktiskt var dålig på gymnastik. Som vuxen följde det med: jag såg träning som något för andra, inte för mig.

Jenny, i sin tur, tillhörde de där “andra”:
—När jag var yngre tränade jag mycket på gym – och då var det ofta “all in”. Förmodligen redan då för ofta och utan att lyssna till kroppens signaler, erkänner hon.

Jenny säger att hon, i likhet med Johanna Ahlsten, har svårt att bena ut vad som var innan “träning” innan sjukdomen kom med i bilden.

Så hur såg din träning ut när du insjuknade i din ätstörning?

—Min ätstörning började parallellt med att jag började jogga som 12-åring, berättar Ahlsten.—Jag mådde inte bra och tyckte att jag var tjock, eller åtminstone att min kropp inte dög.

Johanna Arogén känner igen sig:
—Jag trodde att det enda som kunde hjälpa mig att duga – och att bli smal – var träning, och jag såg det aldrig som något njutbart utan använde antingen som kompensation för att jag ätit, eller bestraffning för att jag inte varit “duktig nog”.

Jenny fyller i:
—Ja, det handlade om fysisk aktivitet både efter att jag hade ätit något, samt i förebyggande syfte; om jag visste att jag skulle gå ut och äta middag, till exempel.

Johanna Ahlsten berättar om hur träningen snabbt eskalerade i takt med sjukdomen:
—Träningen blev snart manisk. Jag rörde mig mer och mer, och åt allt mindre.

Det är förmodligen ganska klassiskt för någon som drabbas av en ätstörning, att det aldrig blir tillräckligt, hur hårt man än pressar sig. Träning är – på både psykologiska och fysiologiska sätt – ångestdämpande, och vid en ätstörning används denna effekt till bristningsgränsen. Jenny vittnar:
—Fysisk aktivitet hade också en lungande effekt, i alla fall för stunden. I själva verket gjorde det ju inte att ångesten försvann ur mitt liv. Den kom ju tillbaka och ångesten kunde till och med stiga i grad samtidigt som jag, med tårarna rinnande längs med kinderna, gick och gick och gick… Och på något sätt trodde att jag skulle kunna gå ifrån allt jobbigt.

Johanna Arogén jagade också den där stunden när det skulle bli bättre:
—Jag kunde till exempel ha ont i huvudet, men körde ändå för att “jag säkert skulle må bättre efteråt”. Jag hade ju tränat!

Återigen: det är det vi lär oss om fysisk aktivitet – att den får oss att bättre, och bli bättre. Men mår vi dåligt i grunden, kan träningen också göra oss sämre.

Foto: Jenny Larsson
Foto: Jenny Larsson
Hur var det när det var som värst?

—Att röra på mig, att “förbränna” var så tvångsmässigt att det inte fanns några som helst tillfällen när jag inte kunde tänka mig att ta till rörelse, berättar Jenny.
—Ja, träning prioriterades högst av allt i livet, håller Johanna Ahlsten med.—Och det oavsett tillstånd; halsfluss eller enorma skavsår spelade ingen roll.
—Att kroppen sa ifrån, i form av skador, var ingenting jag såg som något negativt, tvärtom, säger Jenny.

—Jag trodde att det normala var att kunna springa en mil, men förstod inte att för det krävdes det att jag åt ordentligt med mat, säger Johanna Arogén, som också ständigt jämförde sig med sina “mer vältränade” vänner och inte förstod varför hon inte nådde upp till deras nivå.
—Jag såg mig själv som extremt otränad, säger hon nu.—Träningen var enbart ett sätt att gå ner i vikt, aldrig något njutbart.
—Nej, någon glädje fanns inte i träningen, håller Johanna Ahlsten med.—Det var enbart ett tvång.

Tvånget var dominant även i Jennys fall:
—Jag hade så mycket ångest, och fysisk aktivitet blev ett sätt att hantera den, oerhört tvångsmässigt.

Som vi redan konstaterat fungerar ångestdämpningen dock inte mer än ytterst kortvarigt:
—Senare, när jag var i behandling mot sjukdomen, kunde jag träna för att bli av med ångesten – och samtidigt få ångest över att jag borde sköta mig bättre, säger Jenny.

Alla tre har idag mer eller mindre allvarliga men efter tiden som sjuka: problem med rygg, knän och fötter och andra överbelastningsskador är kvinnornas nutida verklighet, efter att ha pressat kroppen alldeles för hårt, inte lyssnat till dess signaler och inte gett den tillräckligt med energi för att orka. Johanna Ahlsten, som är legitimerad fysioterapeut, säger:
—Jag tror tyvärr att kroppen aldrig kommer att bli så stark, eller smärtfri som den kunde ha varit om jag inte övertränat under så långa perioder.

Förstod du det här, medan du fortfarande var sjuk; att du faktiskt skadade din kropp?

—Någonstans insåg jag ju att det jag inte höll på med var sunt, säger Johanna Ahlsten eftertänksamt.
—Jag förstod inte, säger Arogén ärligt.—Jag blev snarare arg på mig själv för att jag fick ont i fötterna eller i ryggen. Det var ytterligare ett fel på min kropp – alla andra kunde ju springa!
—Jag tänkte heller aldrig att mina skador hörde ihop med träningen, säger Jenny.
I hennes fall gick det så långt att kroppen fick synliga skador, t.ex. en knöl som hon själv var rädd var en tumör (men som i själva verket var skapad av brosk, som kroppen bildat i desperat försvar mot behandlingen den utsattes för).
—Innerst inne kunde jag väl ana varför vissa saker hände, säger hon nu, i samma ton som Ahlsten. —Men förnekandet var så starkt…

Just att blunda för problemen, att manipulera både sig själv och andra, är en vanlig del av en ätstörning – som ju på många vis är en typ av beroende. Beroendet av kontroll och ångestdämpning är så starkt att den onda cirkeln bara fortsätter att snurra. Tills något – eller någon – får stopp på den.

Alla tre kvinnor i intervjun hör till dem som lyckades bryta sig loss från sin sjukdom. I deras fall handlade detta delvis om att bryta även med träningen.

Hur tänkte du kring fysisk aktivitet när du började må bättre?

—Det första jag gjorde var att sluta träna, och det hjälpte mig verkligen att må bättre psykiskt, berättar Johanna Arogén. Jenny nickar instämmande:
—Jag insåg, att om jag skulle bli frisk – och också fri – behövde jag och träning ett långt uppehåll från varandra. Jag kunde inte bli fri och samtidigt ha samma typ av träning i mitt liv som tidigare vidmakthållit min sjukdom.

Johanna Ahlsten fortsatte att röra på sig till att börja med, och fick mer energi av att äta mer – men samtidigt utgjorde aktiviteten ett kompensatoriskt beteende som höll kvar henne i ätstörningen. Detta tog slut först när kroppen faktiskt inte orkade längre:
—Jag blev övertränad, berättar hon, och konstaterar att det är otroligt hur länge kroppen höll ut, egentligen. Men när kroppen sa ifrån blev hon tvungen att avbryta sina aktiviteter, något hon nog har att tacka för mycket idag – även om det inte kändes så direkt:
—Jag fick en dipp när jag var tvungen att dra ner på träningen på grund av skador, erkänner hon.

Johanna Arogén säger att hon också kunde sakna träningen:
—Men jag vet inte riktigt vad jag saknade, om det var aktiviteten eller kontrollen. Jag tror jag kunde tycka det var rätt skönt att vara tvingad att låta bli träningen, eftersom jag faktiskt aldrig haft någon glädje i den.

Nu då? Hur känner du inför träning idag?

—Det är faktiskt svårt, säger Arogén.—Jag kan se på andra och känna mig avundsjuk för att de har en sådan glädje i träningen. Att längta efter att det bränner i musklerna eller få köra slut på sig – det har jag aldrig upplevt…
—Jag vill också träna, säger Ahlsten. —Men inte till vilket pris som helst! Jag vill röra mig och må bra, har inga prestationsmål vad gäller träningen.
—För mig har det varit viktigt att anstränga kroppen utan att tänka “nu tränar jag”, berättar Jenny.

Hon fortsätter att förklara att hela hennes synsätt omvänts:
—Idag känner jag ingen press att träna på ett visst sätt. Jag har överhuvudtaget inte mycket tid att ägna på t.ex. gymmet, utan idag vill jag röra på mig för att jag vill, när jag vill.
—Det vill jag också! Säger Arogén.—På mina egna villkor: utan resultattänk, utan prestige. Inte träna för att träna, utan för att jag verkligen längtar efter det. Jag vet ju att jag kommer må bättre i kroppen och knoppen när jag får ordning på detta, och det är min motivation. Min enda motivation.

Jenny utvecklar hur just motivationen till rörelse är en helt annan:
—Jag behöver aldrig röra på mig för att jag har ätit något, eller röra på mig för att jag ska äta. Jag behöver inte kompensera mitt ätande med fysisk aktivitet. Det är en enorm frihet.

Foto: Johanna Arogén
Foto: Johanna Arogén
Hur har vägen fram till den här friheten sett ut?

—Jag har försökt börja träna igen, i omgångar, berättar Arogén och erkänner att det inte alltid fungerade. —I början hamnade jag ofta tillbaka i viktminskningstänket och resultatinriktningen.

Detta problem har hon gemensamt med Jenny:
—Om jag börjar med löpträning är det lätt att de skenar iväg, konstaterar hon.
—Jag har fått jobba med att våga träna mindre, säger Ahlsten.—Jag måste tänka långsiktigt: jag vill träna lagom för att må bra, bygga upp kroppen och undvika framtida skador.
Det vill även Arogén:
—Just nu handlar det om att övervinna alla kroppsliga besvär jag fått både genom överträning och inaktivitet. Jag försöker att träna på ett lugnt sätt och variera så mycket jag kan – då får jag varken ont i ryggen eller förlorar känseln i benen. Mitt mål är att vara en aktiv person som rör på sig varje dag på ett naturligt sätt.

—Jag vet nu att jag måste röra på mig för att jag vill, för att jag tycker det är skönt och roligt. Ingenting annat, säger Jenny och utvecklar varför:
—Jag har en respekt för risken med träning och jag vet att det kan vara lurigt. Det är viktigt än idag att jag inte börjar tävla med mig själv och andra; varken i resultat eller kopplat till kroppens utseende.
—Det är lätt att man blir nojjig, fyller Arogén på.—Med tanke på allt vi läser om i media; det sägs att man ska träna för att må bra, men ändå smyger sig både formuleringar och tankar in, om att man blir snygg av det…

Men är träning så bra som det sägs då…?

—Absolut, säger fyisoterapeuten Ahlsten.—Jag tror att jag, liksom de flesta skulle må bra av fysisk aktivitet.
Jenny håller med:
—Jag tänker att mina spänningar i axlar och nacke skulle kunna minska. Och att jag skulle kunna bli piggare, känna glädje och få en stund bara för mig själv i min kropp.

Johanna Ahlsten fångar upp det där med “min” kropp och säger:
—I mitt jobb är jag van att se saker ur ett individuellt perspektiv. Till mig själv skulle jag inte rekommendera att exempelvis springa långt – eller kanske till och med inte alls – på grund av mina skador, men även på grund av den tidigare tvångsmässigheten.

Johanna Arogén förlitar sig också på sin teoretiska kunskap – som utbildad kostvetare – när hon svarar:
—Jag vet vad fysisk aktivitet gör i kroppen och varför vi behöver den. Jag tror faktiskt att den kunskapen räddar mig; den tar över och hjälper mig att våga träna igen.

På tal om kunskap; idag svämmas media över av “fakta” om träning, trender kopplat till träning och bilder på människor som tränar… Hur påverkas du, med din bakgrund av det?

—Mycket, erkänner Arogén. —Trots att jag vet varför jag behöver röra på mig, så smyger sig alla gamla tankar tillbaka lite titt som tätt. Inte så att det blir sjukligt, men iallafall så att det stör mig.
—Någonstans i mig uppstår en avundsjuka, säger Ahlsten ärligt.—Jag kan ju inte träna sådär hårt som är populärt idag.

Jenny, som har sjukdomen längre bakom sig, säger:
—Idag känner jag inte längre att jag blir stressad av det här. Inte heller får den hets som råder mig att känna mig dålig, fel, eller misslyckad. Däremot ser jag med andra ögon på alla dessa fenomen än jag förut gjort. Det är ledsamt. Skrämmande. Det har gått alldeles för långt.

Johanna Arogén håller med:
—Jag blir arg! Jag blir arg på att människor inte tänker efter, att de fortsätter sprida sådana budskap som river ner och förstör. För ja – träning är bra – men överträning är så vanligt idag att ingen märker det.

Johanna Ahlsten ser beviset på just detta dagligen:
—Jag ser ju baksidorna av det här i mitt arbete som fysioterapeut, tyvärr. Visst, många har problem av att de rör sig för lite, men jag träffar även människor som rent ut sagt har tränat sig ner i botten.

Jenny möter också problematiken:
—Jag pratar mycket om det här, med både dem som är sjuka idag, de som har varit sjuka och de som inte har någon erfarenhet av ätstörningar eller tvångsmässighet. Många reagerar. Många drabbade berättar om hur det är som att tillfriskna i motvind, när till och med de som säger sig vara friska beter sig på ett sätt som inte alls är sunt.

Ahlsten tycker också det finns “friska” som kanske inte riktigt lever upp till benämningen:
—Jag är trött på att det numer blivit som en trend att gå från ett sjukt beteende till ett annat. Som från anorexi till ”clean eating” eller från bulimi till att träna jättehårt. Jag tycker att det är synd att det inte räcker att bara få bli frisk och leva ett ”vanligt” liv.

Finns det inget positivt med att träning och hälsa är så populärt idag?

Kvinnorna tänker efter. Till slut kommer Jenny på att:
—Det som är positivt är väl att det idag finns många typer av träning, sätt att röra sig på. Det kan finnas något för alla – inte bara de klassiska klasserna på gymmen, utan även olika typer av dans och yoga och så vidare. Det kan motivera fler att röra sig mer.
—Och visst kan man motiveras att börja träna av att ständigt läsa och höra om det, säger Johanna Arogén.—Jag tror dock att man då gör det av fel anledningar och därmed får offra självbilden eller det psykiska måendet. Inte värt det, enligt min mening.

Foto: Johanna Ahlsten
Foto: Johanna Ahlsten
Tror du det går att hitta ett balanserat förhållningssätt till träning efter att träningen utgjort ett tvång och skadat dig, såväl fysiskt som fysiskt?

—Ja, svarar samtliga intervjuade tveklöst. Men samtidigt:
—Det är nog väldigt individuellt, säger Arogén.—Jag tror man måste gå till roten av problemet och sen se vilken lösning och vilket tillvägagångssätt som är bäst. En metod funkar inte på alla.
—Och jag skulle faktiskt inte rekommendera att träna jättehårt, säger Ahlsten.—I alla fall inte sett till mig själv.

Jenny är inne på samma spår:
—Jag tror att det kan vara oerhört viktigt att hitta nya vägar. Kanske prova nya sätt att röra på sig. Kanske acceptera att även om en är frisk i kroppen och äter som en ska för att må bra, kan det ändå vara viktigt med en längre paus från träningen. Kanske är det så att en till och med vill ta farväl av en viss typ av träning, för en längre tid eller helt och hållet.
—Ja, jag har inget behov av att träning skall vara allt i livet! säger Ahlsten och berättar att hon vill vara en “glad motionär”. Jag kanske aldrig springer igen, men jag kommer garanterat att kunna få upp ett flås och känna mig stark och pigg. Det längtar jag efter.

—Sunt behöver inte innebära att det är som för de andra i ens omgivning, eller att en är tillbaka till samma typ av träning som förut, säger Jenny.—Sunt kan betyda att ha hittat sitt sätt, även om det är ett nytt sätt. Hur snabbt man gör det kan bara tiden utvisa.
—Det tar tid, understryker Arogén.—För mig funkade det i första hand att lägga av och försöka hitta till vad som var normalt. Det tog år.

Tips från Livskick till dig som tvekar över träning:

  • Lyssna till din kropp.
  • Lyssna till din magkänsla.
  • Känn efter – vad tycker du är roligt?
  • Vill du träna, eller känner du att du borde?
  • Fundera över varför du vill träna? Vad vill du ge din kropp? Vad skulle den må bra av?
  • Om du har mycket funderingar, oroar dig mycket, sök upp någon att prata med.
  • Ta en paus från t ex Instagram eller bloggar om du känner att dessa stressar dig. Läs inte tidningar som får dig att må dåligt.

Skribentens egna tankar

Precis som de tre kvinnorna i artikeln har jag drabbats av ätstörningar tidigare i livet. I mitt fall tog de sig dock aldrig riktigt uttryck via fysisk aktivitet; samma dag som jag gav mig själv diagnosen “anorexia” (via en checklista hos Frisk & Fri – riksorganisationen mot ätstörningar, men också på grund av en insikt jag nog egentligen haft sedan start) ringde jag till mitt älskade gym och frös mitt träningskort.

Min ätstörning gick ut på att äta allt mindre – och det “lyckades” jag inte med om jag samtidigt ägnade mig åt fysisk aktivitet. Tack vare detta blev klivet tillbaka i gruppträningssalen inte så stort när jag väl tillfrisknade, vilket jag är enormt tacksam över. Men givetvis har det påverkat mina tankar att ha varit sjuk; i mitt fall finns ingen rädsla eller oro över att träna, däremot kan jag ibland bli rädd när jag inte gör det. Jag tränar varken hårt eller resultatinriktat, och har aldrig gjort, men jag gör det regelbundet. När jag är frisk och mår bra i livet är det en rutin lika alldaglig som att borsta tänderna. Börjar jag avvika från den rutinen kan jag därför bli rädd att något är fel.

Samtidigt vägrar jag medvetet att gå på träningspass dagar jag är extra trött, deppig eller drabbad av något annat i livet; jag vägrar nämligen benhårt att låta träningen “smittas” av dåligt mående, eftersom jag lyckats hålla den utanför min psykiska ohälsa så här långt.

Med andra ord: det är komplext att vara en tränande människa efter att ha misshandlat sin kropp med kontroll och komplex, oavsett hur dessa tagit sig uttryck. Själv har jag landat i en ödmjukhet inför detta faktum. Jag är frisk och fri – så lite komplexitet kan jag stå ut med!

Relaterade artiklar

9 kommentarer

  1. Pingback: När livet ger dig citroner… | Johanna Ahlsten

  2. Åsa Jansdotter

    Tack, stor igenkänning i mycket! Nu har jag själv äntligen hittat träningsglädjen igen, det tog lång tid. Ett tag såg jag på all form av fysisk aktivitet som något farligt och började skrika ätstörning så fort någon ville ta en promenad på lunchen. Det är gott att ha hittat tillbaka till glädjen igen.

  3. Pingback: Årssammanfattning 2015 | Johanna Arogén

  4. Pingback: Min motivation till träning | Liselotte Howard

  5. Pingback: Svart-vita tankar om mat och träning bäddar för katastrof | Johanna Arogén

  6. Pingback: Imorgon är en ny dag, då får jag en chans till (om fibromyalgi) – Johanna Arogén

  7. Pingback: Lästips: Mina guldkorn från Livskick hösten 2015 – Johanna Arogén

  8. Pingback: Nej, jag ”borde” inte bli smal! – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *