Att vara medmänniska – både med andra och med sig själv

När vår vardag fylls av nöd, lidande och människor som far illa är det lätt att påverkas och känna sig otillräcklig. Här sätter Åsa Jansdotter ord på den känslan, och resonerar kring hur vi kan stå ut med att världen är orättvis samtidigt som vi tillåter oss njuta över det som är gott i våra egna liv.

medmänsklighet

Världen dimper ner på våra hallmattor; den sitter framför ICA när vi ska gå och handla; den tränger sig på när vi åker tunnelbana, smyger sig in mellan barnprogrammen och fredagsmyset vid TV:n. Människor som drabbats av världens orättvisa blir plötsligt verkliga för oss – vi kanske börjar hälsa på Lartizia med sin pappersmugg, vi kanske inser att flyktingarna som strömmar in i landet är precis som vi. Det blir uppenbart att det kunde varit vi som drabbats. Och vi vill hjälpa.

Hos många av oss väcks empati och önskan att göra något för att förbättra situationen. Tillfälliga hjälporganisationer, asylboenden och kommunkontor rings ner av människor som vill skänka av sin tid, kraft, kläder och pengar. Det är gott; jag blir varm i hjärtat av den medmänsklighet som visas genom alla händer som sträcks ut. Samtidigt finns det röster som inte håller med om att vi ska hjälpa, sida vid sida med röster som ropar att vi bara hjälper för att vi mår bra av det själva – att det är en egokick för att klara sig undan det dåliga samvetet. Jag tänker inte diskutera det förstnämnda alls, men snudda vid det andra. Det jag mest vill prata om här är vad som händer med oss som vill hjälpa.

Jag tror att vi är många som upplever att det vi gör inte är gott nog. Jag har träffat volontärer som jobbat hårt och länge, och de pratar om att det ”aldrig räcker”. De säger att hur många mackor vi än brer, hur många tröjor vi än skänker till insamlingar, eller hundralappar vi sticker ner i bössor, så kvarstår ett omättligt behov av hjälp. I det kan det infinna sig (och jag betonar ”kan”, för vi är alla olika) en känsla av hopplöshet. Det är ett faktum att världen är omåttligt orättvis. Det är ett sundhetstecken att reagera på den orättvisan och vilja hjälpa till. Men det är, tänker jag, inte sunt att själv känna skuld för att du kan äta dig mätt och sova tryggt om natten. Det är inte heller konstruktivt att känna skam för att du inte alltid ger en slant när du passerar någon i nöd. Om hopplösheten och ångesten över att människor lider kryper in under vår egen hud så till den grad att vi ligger sömnlösa, kan vi inte hjälpa varken andra eller oss själva.

Jag jobbar som diakon, det är en tjänst i Svenska kyrkan som bland annat innebär att lova att uppsöka och hjälpa dem som är i nöd och vara ett barmhärtighetens tecken. Jag brukar lite slarvigt kalla det ”betald medmänniska” och jag skriver det här för det är ju just medmänniskor de flesta av oss vill vara. Om alla vi som vill vara medmänniskor skulle stanna vid varje person i nöd på vår väg hem eller till förskolan för att hämta barn skulle vi inte komma hem alls och barnen skulle få övernatta på förskolan – och då mäktar vi till slut inte med att ge någon medmänsklighet alls. Jag tänker att det handlar om att stå ut med orättvisan. Självklart ska vi inte stänga våra öron och ögon och sluta vilja förändra – men vi behöver stå ut med att vi själva faktiskt bara kan göra en del av allt som behöver göras.

Det finns inget universalmedel på hur vi gör för att orka med orättvisan. Många menar att de mår bättre av att göra något mer än att ”bara” skänka pengar, som till exempel en aktiv, ideell insats. Det blir mer konkret och det blir ofta dubbelt av det goda. Kanske får vi göra gott samtidigt som vi lär oss något, möter nya människor och själva utvecklas. Vi hamnar i ett sammanhang, och den stora verkligheten blir kanske lite mer begriplig och meningsfull för oss. Jag tror dock att det är viktigt att drivkraften i att engagera sig ideellt är att vilja möta människor – inte att stilla den ångest som kommer av att världen är en orättvis plats att leva på. För är det den drivkraften som gasar på kommer vi till slut få motorstopp och inse att det inte räckte.

En sak som jag tror kan hjälpa är att vi tillsammans pratar om det som är svårt, men också pratar om det vi är tacksamma för; att värdera det vi har utan att känna skuld för att vi har det. För värderar vi det vi har upptäcker vi kanske också att det räcker med ganska lite för att må bra. Kontrasterna av ett liv i lyx mot ett där en inget har är gigantiska, men det är sällan lyxen vi mår bäst av. Kanske upptäcker vi att en stunds julfrid med familj, vänner, lussekatter och nybryggt kaffe är tacksamt. Eller kanske är tacksamheten stor över att ha möjligheten att lämna barnen hos mormor för att få någon timme egen tid, så att en orkar vara en vettig förälder igen. Tacksamhet över det lilla och vetskap om att det är okej att ha det så. Det är okej att må bra trots att alla i världen inte gör det. Inser vi det, kanske vi orkar vara den där empatiska människan vi vill vara. 

Läs- och lyssningstips:
En hjärtegärning – om ideellt arbete
Kropp & Själ i P1: Den empatiska människan

Bild: Pixabay

Mer att läsa

3 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>