Barn borde ha besöksförbud inom vuxenpsykiatrin

En ung kvinna iklädd vita vårdpersonalkläder vrider om nyckeln i låset och öppnar den stora glasade dörren. Vi kliver in och dörren låses bakom oss. Vi befinner oss just nu i ett utrymme mellan två låsta glasdörrar. Jag är tolv år gammal och ska just bli frågad om jag har några vassa eller farliga föremål, som nycklar eller tändare, med mig. Jag blir ombedd att lägga ur dessa saker i ett skåp och kvinnan visiterar mina jackfickor innan hon låser upp den andra dörren och vi kliver in på avdelningen. Vi är på Allvårdsavdelningen inom Vuxenpsykiatrin vid Nyköpings Lasarett där jag just ska besöka min mamma som är inlagd för första gången.

”Hon ligger i rummet längst ner till vänster”, säger kvinnan som släppte in oss medan hon pekar mot en korridor direkt till vänster. Vi (jag, min tre år äldre bror och vår pappa) promenerar vidare ner i korridoren. Det är precis som på film där man kan se människor gående, nästan klättrandes, längs väggarna i en lång korridor som för stunden känns flera kilometer lång.

Alla väggar och dörrar är sjukhusvita med aprikosa detaljer. Golvet är polerat. Det blinkar en larmsignal på tavlan i taket. Ingen personal är synlig. En ung kvinna följer tätt väggen på vänster sida i korridoren. Hon ser rädd ut när hon måste möta oss i korridoren. Jag blir rädd att hon ska flyga på oss och håller mig till högersidan.

Ungefär mitt på korridoren, till höger, finns ett TV-rum. Där sitter en man och skrattar för sig själv. TV:n är inte ens påslagen. Längre bort, också till höger, finns ett rök- och telefonrum där en kvinna sitter och skakar, hopkrupen med en cigarett i ena handen nära munnen och telefonluren i den andra. Ytterligare en bit bort hittar vi slutet på korridoren och på vänster sida finns ett rum med en dörr på glänt. Mammas namn står skrivet på skylten, på en sån där vit klisterremsa med svarta bokstäver som stansas ut ur en liten apparat. Vad jag ska komma att se där inne skrämmer mig.

Första mötet med mamma

Mamma ligger på en brits under ett täcke och ett gult överkast. Hon är iklädd nattskjorta och det luktar unket i rummet. Hon är ensam där inne och det finns en stol bredvid hennes brits. Pappa hämtar några fler stolar i sällskapsrummet som ligger mitt emot och vi sätter oss ned. Jag tror att mamma skäms. Jag skäms. Pappa och min bror skäms säkert också. Vad skulle vi prata om nu? Jag minns faktiskt inte vad vi talade om. Det jag minns är att vi satt där ganska länge och att jag blev kissnödig. Mamma hade toalett med dusch på rummet så jag gick dit. Spegeln var krossad och jag fick för mig att det var mamma som hade krossat den och försökt skära sig med skärvorna men jag vågade aldrig fråga någon. Jag teg.

Minnena är många

karoline

Karoline med sin mamma, dopdag – 87

Minnena från tiden då min mamma var inlagd på psyket är många, och de varierar från relativt bra till väldigt dåliga. Min mamma är nu avliden genom suicid. Det känns lite underligt att säga att jag har bra minnen från mammas tid som inlagd, men de är bra i den bemärkelsen att jag var glad när jag befann mig innanför dörrarna. Vi hade ganska trevligt när jag, min bror och mamma satt och spelade spel och tittade på TV i de olika sällskapsrummen. Det var som en liten fritidsgård på något vis. Vi fick ganska snabbt bra kontakt med personalen och fick ta med fikabröd så vi kunde fika tillsammans med mamma.

Men när jag 15 år senare skulle berätta detta för min psykolog följde ett enormt uppvaknande. Varför i hela friden släpptes jag som tolvåring överhuvudtaget in på allvårdsavdelningen? Vad hade jag där att göra som barn? Enligt min psykolog ska det tydligen inte få gå till på detta viset och det kan jag verkligen hålla med om.

Att växa upp med mamma på psykiatrisk vårdavdelning är inte bra

Min mamma var inlagd under både längre och kortare perioder under flera år, vilket gjorde att vi spenderade en hel del tid på avdelningen. Det här är en del av min uppväxt, som jag inte reflekterat närmre över förrän i vuxen ålder – det var inget konstigt just då. Men att jag som tonåring skulle behöva umgås och på ett sätt växa upp tillsammans med min mamma inne på en psykiatrisk vårdavdelning kommer jag aldrig tycka är okej. Dessutom skedde de flesta av besöken i stort sett helt obevakade, med andra patienter på nära håll. Paranoida, schizofrena, självmordsbenägna, skadade vuxna människor. Som barn borde jag se upp till och lära mig av vuxna.

Dessa möten har visserligen gjort mig mindre rädd att i vuxen ålder tala med människor som lider av psykisk ohälsa, samt att tala om psykisk ohälsa rent allmänt – men vill jag nog hävda att inget barn ska behöva umgås eller växa upp tillsammans med sin anhörig på en psykiatrisk vårdavdelning och skall besök anordnas måste dessa ske i en miljö som är bra för barnet också. Att få träffa sina anhöriga som är inlagda är jätteviktigt både för de närstående och patienten, men det bör göras under andra former, under andra förhållanden.

Jag önskar att det vore besöksförbud för barn inom vuxenpsykiatrin.

Bild: Privat

Mer att läsa

2 kommentarer

  1. 1

    Jag berördes av din text, det är en upplevelse jag inte unnar någon. Och det är din upplevelse. Jag som är en person som lidit av psykisk ohälsa och även autistiska drag i form av Asperger. Jag har även barn som jag försökt skydda från denna värld. Men jag tror inte att ytterligare stigmatisering kring psykisk ohälsa är
    Något barn vinner på. Eller vi som är där.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>