Den mörkare delen av skogen

Tänk dig att du står på en skogsväg, precis där i början av vägen där träden står glest och solen kommer åt att skina på dig. Du tittar inåt skogen, ser hur vägen slingrar sig fram allt längre in tills den inte längre syns. Långt där inne är det mörkt, skogen tätnar och inget ljus tar sig igenom.

ätstörning, skogsväg, mörker, stup, farligt, hjärnspöken, svält, sjukdom

Vägen du står på kallas ätstörningsvägen. Här i utkanten av skogen har många vandrat – som människa är det näst intill omöjligt att undkomma utseendehetsen som finns runt omkring. Somliga stannar här; de läser löpsedlarna med bantningstips, ser men går förbi utan att ta det till sig. För dessa personer utgör ätstörningsvägen inget hot, den finns där som en outforskad del av livets skog.

Andra går lite längre; de faller för pressen att ”få den perfekta kroppen på fem veckor”, att ”tappa tre kilo om dagen”, och följer således vägen en liten bit till. Det obehagliga med just den här vägen är att den har en allt mer fängslande kraft ju längre du går. För varje litet steg in mot mörkret blir det allt svårare att vända och gå tillbaka. Varje diet du provar, varje gång du lyssnar till kritiken inombords och låter ”hjärnspökena” styra – varje gång tar du ytterligare ett steg in i det mörka.

Många människor stannar här i hela sina liv, de traskar fram och tillbaka i skogens utkant; kanske testar en diet, lyckas tappa några kilon, går upp dem igen, provar en ny och så vidare. Men så finns det de som dras längre in, dit där trädens grenar slingrar sig runt benen och marken består av sugande lera. Där dragningskraften inåt skogen är stor och den som vill vända verkligen måste kämpa för att lyckas.

Som ätstörd kämpar man dagligen, timme ut och timme in, med konflikter angående mat, kropp och träning. Det pågår ett ständigt krig inombords och desperat försöker man undgå den enorma ångest som maten medför. Vissa kräks upp det de ätit, andra tränar i mängder, vissa gör både och. Oavsett så handlar det om självdestruktiva mönster som kan vara oerhört svåra att bryta om man fastnat tillräckligt djupt in i snåren.

Ser du fortfarande skogsvägen? Titta lite längre in; långt där inne i mörkret slutar den tvärt, där marken består av kvicksand och trädens grenar sitter som skruvstäd. Där slutar vägen med ett stup. Stupet – slutet på ätstörningsvägen – symboliserar slutet på en svår ätstörning. Vad som händer med den som inte tillför sin kropp någon näring alls vet vi nog alla. Den som någon gång glömt mata sin undulat eller har sett filmen där den skeppsbrutne svälter ihjäl vet att det oundvikligen leder till döden.

Viktigt att poängtera är att det går att vända, det är inte omöjligt, inte alls. Men det kan vara svårt, riktigt svårt för vissa. De där slingrande grenarna kan ha en obeskrivlig styrka – hjärnspökenas ord kan vara oerhört övertygande. För att komma tillbaka ut från det mörkaste behövs hjälp, mycket hjälp, ständig hjälp och rätt hjälp – kunskap.

Jag läste en artikel om hur några modellagenturer tagit kontakt med anorexipatienter under behandling som varit ute på promenad. De gick fram till flickorna (som det handlade om i detta fallet) och försökte värva dem till modeller. Det framgick av artikeln att flickorna i fråga var mycket sjuka, somliga med ett BMI så lågt som 14, och utifrån min ”skogsmetafor” stod de troligtvis vid stupets kant och tittade ner – fast i ätstörningens hårda grepp och med en obeskrivlig rädsla för att försöka ta sig loss.

De där hjärnspökena jag talar om, de har en makt som världens alla diktatorer skulle avundas. Så länge man lyder hjärnspökena håller det sig ganska lugnt på insidan – grenarna dras åt först när man gör motstånd och man ”mår riktigt bra”. Oförstående går man i riktning mot ett oundvikligt stup. Man tar sakta livet av sig, men man tycker att man mår bra. Kroppen har man inte lyssnat på på evigheter och avsaknaden av känslor gör livet ganska behagligt.

I det läget är kroppsuppfattningen ofta skrämmande skev, det är sannolikt att flickornas självbild var ”stor och plufsig” eller kanske ”lagom” men inte alls ”sjukligt mager” vilket hade varit mer nära verkligheten. Jag vet av egen erfarenhet hur avstängd man är för omvärlden, man liksom trivs i sin bubbla och förstår inte att det man gör är livsfarligt. De där grenarna som håller sitt fasta grepp är inget annat än psykiska krafter som tar sig en oerhörd makt över den sjuke.

Man behöver förstå det farliga, ryckas ut ur det mörkaste, och få lite verklighetskoppling. Vad man definitivt inte behöver är uppmuntran som stödjer hjärnspökena; ord i stil med ”vilken fin kropp du har” tolkas lätt av en ätstörd hjärna som ”du ser inte sjuk ut” vilket i sin tur är lika med ”vad stor du är”. Det kan säkerligen tyckas konstigt att göra den kopplingen men det är också en komplicerad sjukdom det handlar om och inget ”vanligt utseende-trams”.

Då jag läste artikeln blev jag inte bara arg, inte bara ledsen. Jag blev matt. Vad gör man, hur får man dem att förstå? Hur får man dem att inse att det de just gjort är att putta flickorna in mot stupet?

Av Emelie Borg

Foto: Licette Arogén

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>