Du är du, inte din diagnos

Vi är inte våra diagnoser. Vi är inte våra sjukdomar. Vi är inte våra svårigheter. Men vi fastnar ofta i fällan att tro just detta. Att känna just detta. Att göra diagnoser, sjukdomar och svårigheter till en del av våra identiteter. På gott och ont, men mest av allt på ont. Det som på kort sikt kan ge oss något gott, kommer på lång sikt bara ge oss ont. Att bygga upp en identitet, en styrka och en trygghet kring en sjukdomsdiagnos som till exempel en ätstörning är aldrig hållbart i längden, aldrig någonsin.

diagnos, ätstörning, sjukdom, personlighet, tillfrisknande, acceptans, fastna, sorg

Men alla som någon gång varit drabbade av en ätstörning vet också att ätstörningen även ger något, annars skulle det aldrig vara så svårt att bli fri. Dock är det viktigt att veta att det är sjukdomen som får oss att tro att den har något bra att erbjuda. Allt det där som kanske kan te sig positivt är i själva verket en illusion av något bra, en illusion av att vara något som vi behöver – när det i själva verket är det vi behöver befria oss från för att verkligen kunna växa. Det är en inbillad trygghet och en inbillad kontroll. I ätstörningens klor är vi utom all kontroll, och kontroll över våra liv återfår vi enbart genom att släppa taget om ätstörningen. Då, bara då, blir vi fria på riktigt.

För att verkligen kunna bli fria, känna styrka och stolthet över den person vi är, behöver vi lämna ätstörningen bakom oss. När vi stannar upp och ser det avgörande vägskälet finns bara ett val om vi vill ha ett fortsatt bra liv – den friska vägen. Idag vet jag att det är så viktigt att välja den vägen även när tvivlet, rädslan och ångesten kommer krypandes. Jag vet också att vi i varje enskild situation på vägen mot det friska och fria livet har ett val: vill vi ha mer av det sjuka eller vill vi fortsätta välja den friska vägen?

Det kan vara en stor sorg att släppa en diagnos som en ätstörning, men det är en sorg som är överkomlig. Det är en sorg som absolut går att lämna bakom sig. Tomrummet kommer att, allt eftersom man vandrat på den friska vägen, fyllas med så mycket annat som får sorgen att blekna.

Jag hade under lång tid svårt att släppa taget om sjukdomen, att låta den gå och att inte längre känna sorgen.

Idag känner jag ingen sorg längre. Jag tycker mest att det är väldigt sorgligt när jag tänker på allt jag och mina nära fick utstå. Sjukdomen är ingenting jag önskar någon annan, men om jag inte varit med om den hade jag nog aldrig uppskattat livet som jag gör idag. Idag värnar jag om mig själv, mina nära och om livet mer än någonsin. Jag uppskattar livet så mycket och titt som tätt känner jag stor tacksamhet för de mest vardagliga ting.

När man är drabbad av en ätstörning har man inte sällan fler än en diagnos. I min sjukdomshistoria har jag haft ätstörningsdiagnoserna anorexi och ätstörning UNS av anorektisk karaktär. Under årens lopp har jag haft problematik som depression, ångestsyndrom med inslag av tvång och panikångest. Jag har varit med om att tillskrivas diagnoser jag hela tiden vetat att jag egentligen inte uppfyllde kriterierna för. Jag visste det så väl, men kunde ändå vackla då de som kallades experter på området menade motsatsen. Idag vet jag att jag hade rätt.

Idag vet jag att ätstörningen förde med sig svårigheter som jag senare skulle kunna komma att övervinna. Det handlade om att drag i min personlighet förstärktes kraftigt av den ätstörning jag var drabbad av. Det handlade också om överlevnadsstrategier för att klara av livet i den situation jag befann mig. Mitt liv blev väldigt inrutat och jag klarade inte av förändringar lika bra som jag hade gjort förut. Jag behövde en tydligare struktur i tillvaron än jag hade behövt tidigare, innan ätstörningen.

När jag lever som frisk och fri och inte längre har någon ätstörning annat än i bagaget har jag varken depression eller panikångest över huvud taget. Jag lever inte längre med ångestsyndrom, utan har ett riktigt bra liv och hanterar för det mesta vardagen väldigt bra. Jag är inte på något sätt tvångsmässig, vilket tidigare begränsat mig i min vardag. De fobier jag hade finns inte heller längre kvar. Vissa saker kommer jag alltid ha lite svårt för bara. Det var så stor del av den problematik jag hade då som sjuk, som faktiskt kom med ätstörningen. En ätstörning påverkar hela ens person. Jag förstår verkligen att jag behövde ordning och reda i tillvaron och behövde minutiös planering, då det var ett stort kaos i sig att leva med ätstörningen.

Det är så lätt när diagnoserna och utlåtande haglar över en, när expertisen spekulerar kring ens egen person att tro att det är så man är. Att det har att göra med mig som person, något man alltid kommer att få leva med. Det är så mycket som till slut faller på plats när ätstörningen är ett minne blott.

Det är viktigt att förmedla att vi inte är våra diagnoser, utan att sjukdomar och diagnoser inte behöver vara något bestående eller statiskt. Svårigheter kan övervinnas.

En milstolpe i mitt tillfrisknande var att börja acceptera mig själv som jag är, precis som jag är. Jag var tvungen att sluta försöka förändra mig själv och göra våld på mig själv genom att låta bli att lyssna till vad jag själv behöver. Min magkänsla är stark och det är den jag måste följa. Det är en gåva att ha en så tydlig vägvisare inom sig. Att acceptera sig själv som man är, med allt vad det innebär, är en förutsättning för att nå hela vägen fram i sitt tillfrisknande.Idag tycker jag om mig själv för den jag är, just för att jag är den jag är.

Jag vet mina behov och strävar efter att tillfredsställa dessa så mycket jag bara kan. Jag vet att jag har en känslighet för stress och idag försöker jag ordna min tillvaro så bra som möjligt för att jag inte ska stressa upp mig. Jag kan be om hjälp och vet att det inte är fel att göra det. Det är inte alla gånger helt lätt, men jag gör det ändå. Jag tycker fortfarande om struktur och vill ha ordning och reda i tillvaron. Plötsliga förändringar är ingenting jag tycker särskilt mycket om.

Sådan är jag och det har ingenting med någon diagnos i världen att göra. Jag är som jag är. Jag tycker om mig själv och låter mig vara precis som jag är. Vi är alla unika på vårt alldeles speciella sätt. Visst är det fantastiskt!

Tidigare publicerad i Insikt, medlemstidning för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, se www.friskfri.se för mer info.

Bild: www.freedigitalphotos.net

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>