Du kan inte springa ifrån cancern, men du kan springa mot livet: En intervju om träning och bröstcancer

I dagens media diskuteras hälsa ofta utifrån faran för ohälsa. Vi utbildas i – och skräms upp av – hur livstilsfaktorer kan öka risken att drabbas av olika, mindre allvarliga såväl som allvarliga, sjukdomar. En av de allra mest allvarliga – och kanske mest skrämmande – av dessa livsstilssjukdomar, är cancer. Här möter vi Jenny Kahanek som 40 år gammal och i sitt livs form, fick veta att hon led av bröstcancer.

—Oro att någon gång drabbas av cancer kan ha funnits där, men det blir verkligt först när man själv drabbas. Det händer andra men inte en själv, säger Jenny, tvåbarnsmamma och träningsfantast. För Jenny, precis som för de flesta i samma situation, kom beskedet att hon led av bröstcancer som en chock.

—Jag trodde väl inte att jag låg i riskzonen direkt, då det inte finns i släkten och då jag inte har någon av riskfaktorerna som brukar nämnas i samband med bröstcancer; jag är inte överviktig, jag har aldrig rökt, jag tränar mycket och jag är noga med att ge kroppen det den behöver i form av mat och energi.

Jenny Kahanek

Jenny Kahanek

En aktiv livsstil

Jennys livsstil skulle förmodligen kunna användas som ett typexempel för gott föredöme när det kommer till vad vi vet om vilka val som påverkar vår mottaglighet för olika cancersjukdomar. Hon berättar:
—Jag är uppvuxen i en familj där vi alltid rört på oss och varit aktiva på ett eller annat sätt. Jag började tidigt med dans, gymnastik, orientering, ridning och provade även en del andra idrotter. Mina föräldrar har alltid uppmuntrat till aktivitet men aldrig påtvingat något. Det har helt enkelt fallit sig naturligt. Jag älskar träning och fysisk aktivitet och har alltid haft det som ett helt naturligt inslag i livet, precis som att äta och sova.

För Jennys del har livsstilen till och med blivit en profession:
—Jag är väl medveten om vad som främjar en god hälsa, tack vare att jag utbildat mig mycket i ämnen som berör just hälsa, träning och kost.

Jenny som arbetar som instruktör på gym och är legitimerad löpcoach. I likhet med många verkligt hälsosamma människor handlar det dock inte om någon perfektionism:
—Jag kan verkligen inte säga att jag alltid lever som jag lär! Jag tycker att livet ska njutas och levas. Samma inställning har min man, så det gäller hela familjen. Jag tror det handlar om vad man gör/äter/tränar i långa loppet, inte om man gör något annorlunda då och då. Detta är också ett aktivt val av livsstil, då jag anser att ett innehållsrikt liv är förknippat med välmående – såväl fysiskt som psykiskt.

Chockbeskedet

Och bra har Jenny mått. Hon hade inte känt någonting alls innan hon gick på sin första mammografiundersökning, strax efter 40-årsdagen. Det var en ren rutinkontroll.
—Men redan på mammografin sa de att jag troligen skulle bli kallad igen. Det gav mig en hemsk känsla i kroppen. Någon vecka senare fick jag komma tillbaka och göra om mammografin, som sedan följdes av ultraljud och biopsi. Hemskt. Jag minns att jag inte fick ur mig ett endaste ord, jag var i någon slags chock.

Två vidriga veckor följde. Sedan landade ett brev i brevlådan med en kallelse till läkare.
—Okej, då är det kört tänkte jag. Jag och min man kom dit och möttes av tre personer – en läkare och två sköterskor. Jag fick det hemska beskedet att jag hade bröstcancer.

Jenny minns knappt någonting från just den stunden.
—Jag bara grät och grät. Jag hade väl börjat förstå efter alla undersökningar att det var något som inte var bra, men man är ju aldrig beredd på att få ett sådant besked.

Chocken förstärktes förmodligen av att Jenny varit så medveten om att hon inte låg i riskzonen. Samtidigt förmedlar hon en ödmjukhet inför ödet:
—Jag vet ju att alla kan drabbas, vältränad som otränad. Det är ett vidrigt cancer-lotteri.

Att leva som vanligt under ovanliga omständigheter

För Jenny var det dock från första stund självklart att fortsätta att leva livet som tidigare.
—Jag tvivlade aldrig någonsin kring att fortsätta träna – tvärtom är träningen det som hjälpt mig att finna energi och kraft att orka. Jag började promenera så snart jag kunde efter operationen och så småningom kunde jag köra på som vanligt med löpning och annan aktivitet igen.

Jenny kan inte nog poängtera hur viktigt detta val blev:
—Jag anser att träningen blev min räddning, det som hindrade mig från att gräva ner mig i negativa tankar. Jag tror att just detta är så viktigt att få fram: att jag visserligen hade en väldigt aktiv livsstil innan mitt sjukdomsbesked, men det faktum jag höll i mitt starka driv till att ge mig ut och träna har hjälpt mig otroligt mycket under sjukdomstiden. Vissa personer i min omgivning tyckte kanske att jag gjorde fel som körde på så hårt, men mina läkare tyckte det var mycket bra att jag tränade, i den mån jag kunde. Det hjälper ju kroppens läkande processer och är bara positivt.

Något som också varit positivt i kampen mot cancern, var valet att redan från första stund vara öppen med vad som hänt:
—Eftersom jag har de jobb jag har, är jag igenkänd av så många. Jag kände att istället för att det skulle spekuleras en massa så ville jag gå ut med det på både bloggen och på instagram. Det har även fungerat som en ventil för mig i det jobbiga, att kunna skriva av mig och även få stöttning och energi av människor runt omkring.

Många av människorna Jenny refererar till var – om möjligt – ännu mer chockade över beskedet än hon själv.
—Folk har inte riktigt kunnat förstå att det här drabbat mig, som anses vara så hälsosam, positiv och glad i livet. Men som jag sa: ett lotteri är vad det är. Jag hade otur.

Samtidigt hade hon tur: efter att ha opererat bort hela det drabbade bröstet kunde läkarna konstatera att cancern är borta, med god marginal. Jenny får nu äta medicin under de närmsta fem åren, för att förhindra återfall, samt gå på täta kontroller, men slipper cellgifter och strålbehandling. Hon fick med andra ord bästa tänkbara besked, i värsta tänkbara situation.
—Självklart finns en rädsla kvar, över att det ska komma tillbaka. Den rädslan får jag lära mig att leva med.

En förändrad kropp, inte en förändrad inställning

Jenny får också lära sig att leva med en förändrad kropp:
—Ett bröst är bortopererat och självklart är det en stor saknad. Samtidigt så fanns det inga alternativ för mig, jag ville ha bort det sjuka från min kropp. Jag var inte tveksam någon gång utan bestämde mig direkt för att bröstet skulle bort. Nu i efterhand går det så klart upp och ner, hur jag känner för förändringen. Men jag tror att jag är rätt trygg i min kropp och kroppsuppfattning. Ett bröst mindre gör mig inget, bara jag får vara fri från cancern.

Jennys cancer var av den hormonella sorten – alltså den som inte påverkas av livstil som motion och mat. Detta faktum har bidragit till att hennes livsstil inte kommer att förändras av vad hon gått igenom, förutom:
—Min dotter kommer för det första aldrig få äta p-piller! Och kanske köper vi lite mer ekologiska varor. Men annars lever jag som innan. Jag vill att mina barn ska få växa upp med en aktiv livsstil, med bra mat och förutsättningar för ett bra liv.

Som en del av dessa förutsättningar önskar Jenny också att barnen ska få samma mentala inställning som hon själv alltid haft och som förmodligen varit en enorm styrka genom den jobbiga perioden:
—Jag försöker alltid ta mig igenom jobbiga saker och försöka vända dem till att vinna kraft. Inte helt lätt! Men jag är en kämpe.

För Jenny är det uppenbart att träningen har bidragit även här:
—Min kämparglöd har jag helt klart fått från träningen – att ta sig igenom jobbiga stunder och komma ut på andra sidan med ny energi. Träningen gör också att jag tänker mer klart och sorterar bort de negativa tankarna.

För de jobbiga tankarna kommer – och Jenny är medveten om att de kan fortsätta göra det efter en sådan utmaning som cancern inneburit:
—Jag är räddare idag, för vad som kan hända både mig själv och nära och kära. De funderingarna kan träningen rädda mig från. Träning är som medicin!

Och som sagt: Jenny är en positiv person, som är glad i livet. Det har cancern verkligen inte tagit ifrån henne:
—För det mesta är jag en positiv person och jag försöker än mer nu att tänka positivt. Det låter väl som en klyscha, men jag lever mer i nuet, för varje dag. Jag funderar också mycket över vad jag vill göra framöver, om jag ska våga göra vissa saker.. Klart jag ska!

Klart hon ska. Och klart att fler bör ta till sig den inställningen, för klyschor kan vara sanna – oavsett om man försöker springa ifrån sjukdomar eller springa mot livet.

Fakta:

Tidigare trodde man att det var skadligt att motionera samtidigt som man fick vård mot cancer, men sedan 1980­-talet har många studier visat att fysisk aktivitet har samma positiva effekter under perioder av onkologisk behandling, som för alla friska individer. En undersökning har till exempel visat att bröstcancer­patienter som styrketränade samtidigt som de fick cellgifter, förutom ökad muskelstyrka och förbättrat självförtroende, även i större utsträckning kunde fullfölja den planerade behandlingen. Det finns också mycket som tyder på att fortsatt träning efter avslutad behandling har positiva effekter, i form av minskad risk för depression och oro. Eventuellt kan träningen också – såsom ofta visats är fallet för friska personer – förlänga livet för dem som varit drabbade.

Att röra på sig, både under och efter behandlingen, är alltså något som rekommenderas och som vården borde bli bättre på att informera om. Både information och tidigare träningsvana har visat sig öka graden av motion under cancerbehandlingen, men det vore önskvärt att även kunna motivera personer som tidigare varit inaktiva.

Som vid all träning är det viktigt att individanpassa träningsform och ansträngningsgrad. Det är även viktigt att ta hänsyn till hur såväl sjukdomen som behandlingen påverkar kroppen, för att patienten ska ha nytta av sina aktiviteter och inte skadas av dem.

Källa: fysioterapi.se

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>