“En vän är alltid värd att kämpa för” – att ha en vän som är drabbad av en ätstörning

När någon är sjuk påverkas inte bara den personen, utan även människor i personens närhet – dennes anhöriga. Det faller sig naturligt att tänka på den närmaste familjen när det ordet nämns, men det är inte bara familj och släkt som berörs. En grupp som faktiskt sällan förs på tal är vänner.

Under min tid drabbad av ätstörningar påverkades naturligtvis mina vänskapsrelationer. Vi var ett gäng tjejer från gymnasietiden som umgicks regelbundet, men när min sjukdom började bli mer märkbar hände det något. Jag hade tidigare varit den som höll ihop gruppen, bjöd hem på fester och middagar, men är jag inte längre hade lusten och orken rann vårt umgänge som grupp mer och mer ut i sanden.

Naturligtvis påverkas och förändras relationer med åren, men jag kände också en märkbar förändring när det blev känt att jag var sjuk. Emellanåt har jag levt ett till synes friskt liv, samtidigt som jag inte var fri – varken från ätstörningstankar, i min egen kropp, i relation till mat eller till träning – vilket givetvis också påverkat hur jag har förhållit mig till mina vänner, och dem till mig.

De vänner jag har kvar idag, de som funnits där under min sjukdomstid, oavsett hur jag mått – det är vänner vars vänskap jag värderar otroligt högt. Vår vänskap har satts på prov, men i och med det också blivit starkare. I den här artikeln får ni möta mina tre fina vänner; Angelica, Sara och Marion, som delar med sig av sina tankar och erfarenheter av att vara vän till en person med en ätstörning.

vänner

Kunskap sedan tidigare

Sara upplevde att hennes kunskap om ätstörningar inte var så omfattande innan jag drabbades. Hon kan minnas en föreläsning om ätstörningar på högstadiet, samt att en klasskompis på gymnasiet hade ätstörningar. Angelica hade läst en del om sjukdomen, men tidigare hade hon inte känt någon som råkat ut för den. Hon hade – och har – en bild av att det oftast skrivs om unga människor när ätstörningar tas upp och att det inte alls lika ofta lyfts fram att det är en sjukdom som kan följa med en människa in i vuxen ålder. Alla tre upplever att fakta kommer väldigt nära inpå när en vän drabbas. Marion berättar att hon tidigare själv haft ett något osunt förhållningssätt till mat och träning, och att hon i och med med den här situationen fick en mycket djupare förståelse över hur hon tänkt och gjort tidigare.

Att förstå allvaret

—Första gången var du nog mitt i ätstörningen innan jag fattade vad som hänt, säger Sara. Andra gången borde jag ha sett varningstecknen tidigare. Jag bannade mig själv för att jag varit så naiv och inte tagit dem på allvar – för när du var fast igen så blev det så väldigt tydligt att det varit på gång en längre tid.

Marion beskriver också svårigheten att förstå allvaret – det var först när det var självklart att jag var sjuk som hon riktigt reagerade.

Angelica, som kom in i bilden senare, hade ingen aning om att jag haft problem när vi lärde känna varandra. Hon berättar:
—Det var när Jenny började studera och nyss fått sitt andra barn som jag började ana något. Jag trodde att det berodde på stress, att det var därför hon inte hade tid att ses, men jag upplevde ändå att något inte stod rätt till.

När det fortsatte att vara svårt att träffas och att det ofta var på grund av träning vi inte kunde ses ringde det varningsklockor, men trots att tankarna fanns på just ätstörningar, menar Angelica att hon inte hade vågat fråga om det rakt ut.

Fokus på den som är sjuk

—Att fortsätta en ”normal” vänskapsrelation blev svårt, säger Sara ärligt. Men samtidigt är det ju ett naturligt utfall av att den ena mår så pass dåligt. Då var det inte något problem för mig att fokus låg på dina problem, eftersom att det ju också är en del av vänskapen, att vara stark när någon annan känner sig svag och att vara ett stöd. Även om jag inte alltid visste hur jag bäst kunde stötta dig.

Marion håller med om att det under sjukdomstiden var svårt att ha en vänskapsrelation där båda fick utrymme:
—Det handlade mycket om bara Jenny.

Sara vidareutvecklar:
—Det som förändrades var att många initiativ låg på mig, eftersom du inte orkade, och även om det egentligen inte är så svårt, så blev det viktigt att påminna sig om varför jag oftare hörde av mig till dig.

Angelica kommer också ihåg att det var svårt att få igång samtal med mig när jag blivit sämre i min sjukdom:
—Du var inte den Jenny jag lärde känna från början, förklarar hon.

Att stötta sin vän och att själv behöva stöd

—Det var svårt att se Jenny kämpa med sig själv, säger Sara.

Hon upplevde en frustration över att se hur svårt jag hade det, samtidigt som hon inte upplevde att hon kunde göra något åt det. Sara förtydligar:
—Eller, det jag gjorde var väl att låta mat och godis vara en naturlig del av livet, även när jag umgicks med dig.

Marions sätt att hantera situationen handlade mycket om att förstå själva sjukdomen. Hon ville låna böcker av mig som handlade om ätstörningar och engagerade sig i fakta. Angelica kände i sin tur att det var skönt att ha Marion att tala med när jag blev sjuk. De funderade tillsammans på hur de kunde hjälpa mig. Hon minns att hon tyckte att det var väldigt svårt och inser idag att det är lätt att bli medberoende:
—Man är medberoende även om man inte vill det.

Angelica berättar vidare att hon kunde uppleva mig som hyperaktiv och blev riktigt orolig. Vi sms:ade mycket på den tiden och det kändes bra för Angelica – i den kontakten kunde jag öppna mig mer, vilket lugnade henne och ingav hopp.

Kunskap efteråt

Marion beskriver att hon har fått en helt annan förståelse för sjukdomen och vad den faktiskt innebär, både genom att studera fakta och genom att umgås med mig. Hon berättar hur hon under sjukdomstiden började reflektera mer kring hur hon uttryckte sig och vad hon sade och att hon idag talar helt annorlunda om mat, kropp och träning.

Angelica förklarar att hon ”bär ett par andra glasögon” efter erfarenheten av min sjukdom. Hon är idag medveten till exempel om att ätstörningar inte bara drabbar unga tjejer.

Sara lyfter också förståelsen för att en ätstörning sällan handlar om mat, utan att det är ett sätt att hantera en större ångest. Hon fortsätter:
—Mycket har jag lärt mig också genom att lyssna på dig, dina tankar, känslor, hur du försökte hantera dem och försöka förstå orden bakom orden. Vilket ju även leder fram till en hel del intressanta diskussioner kring livet i stort. Även att se på omvärlden med andra ögon, att se igenom vissa budskap och att inse hur mycket vi vuxna påverkar barnen med våra kommentarer. Vilket ansvar vi har. Att insidan alltid borde vinna mot utsidan. Hur vi mår är mycket viktigare än hur vi ser ut.

Råd till andra i samma situation

Till den som har en vän som är drabbad av ätstörning vill Marion säga:
—Stå på dig, fortsätt lyssna och finns där. Den dagen din vän kommer frisk ur sjukdomen kommer hon att uppskatta vad du gjort.

—Ge aldrig upp! Det finns ett ljus, det finns ett bra slut, det går att vinna över sjukdomen! säger Sara.

Hon lyfter vikten av att våga ifrågasätta och att våga vara besvärlig. Marion vill också tipsa om att läsa litteratur som handlar om sjukdomen, för att få en bättre förståelse för den. Att prata med andra i liknande situation kan också vara värdefullt menar hon:
—Kanske finns det någon anhöriggrupp att vara med i för att träffa andra anhöriga, man behöver det.

Angelica poängterar också behovet av att prata med någon som inte är direkt involverad i relationen. Hon understryker igen hur lätt det är att bli medberoende. Sara håller med:
—Prata med andra som är i samma situation och få råd, stöd och ny energi, tipsar hon. Och sedan tillägger hon – vilket känns gott i hjärtat:
—En vän är alltid värd att kämpa för!

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>