Gästkrönika av Caroline Engvall

Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen.
Inte dimman och ångesten. Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar.
Och efteråt. Efteråt.
Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärkena på halsen.
Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern.
Jag tände eldar vid vattnet och brände sedlar.
Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade.
Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden.
För att jag aldrig skulle inbilla mig att jag var värd något.
Ett samtal.
Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnet.
Utan ert våld orkade jag inte existera.

Dikten kommer från min bok14 år till salu, som är den sanna historien om Tessan, som var 14 år när hon började sälja sex. Hon kom från en liten mellansvensk stad, hade engagerade föräldrar och fina syskon. Hon var duktig i skolan och älskade att vara i stallet. Men så en dag blev hon våldtagen av en kille från skolan – och då rasade allt. Med hjälp av Internet öppnades en helt ny värld. En värld av självdestruktivitet. Konsten att förstöra sig själv. Insidan var ju redan så trasig.

Tyvärr är inte Tessans historia unik. När 14 år till salu släpptes för ett och ett halvt år sedan var det som att lyfta på locket till en popcornkastrull. Mailen rasade in. Tjejer och killar ville berätta samma historia som Tessan. Jag räknade igår. 489 mail. Alla med liknande historier. Jag vågar inte tänka på hur stort mörkertalet är. De som inte vågar skriva.

Ett av mailen lyder så här:

Jag vet inte egentligen varför jag skriver, kanske för att det gör så ont att bära det ensam, skammen. När jag igår läste ut 14 år till salu låg jag och grät i två timmar. Jag har aldrig tagit betalt för vad männen gjort mot mig, men jag kunde ändå känna igen skammen, smutsigheten, tvånget som beskrevs i boken.

När jag var 4 år blev jag sexuellt utnyttjad första gången. När jag var 14 hände det igen fast med en annan person. Efter det spårade det ur helt. I åtta år har jag varit ”den roliga slampan”, hon männen ringer mitt i natten och ber komma över, hon som klär på sig, sätter sig i en nattbuss till andra sidan stan för att dom ska få göra vad dom vill med hennes kropp. Hon som åker hem några timmar senare med blåmärken och den där enorma klumpen i halsen.

Jag vet inte hur jag ska sluta. När jag är med dom så är jag i alla fall någon, inte någon som jag vill vara men jag är någon. Jag vet inte vem jag är utan alla män, jag vet inte var jag ska göra av ångesten eller tomheten.

Vi måste fråga oss varför. Varför mår unga så dåligt. Och framför allt, vad kan vi som jobbar med unga – eller är föräldrar – göra?

Framför allt måste vi vara uppmärksamma. Som förälder märker jag själv hur viktigt det är med den så kallade egna tiden. Men när den egna tiden resulterar i att det är bekvämt att låta barnet sitta framför datorn själv utan att man har koll är det fel. Allt för många barn får friheter som de inte klarar av. I en värld de vuxna inte klarar av.

Tessan själv sa att hon hade kunnat få en roll på Dramaten vilken dag som helst, så bra på att spela var hon. Hennes föräldrar hade ingen koll. Skolan, inte heller. Våga fråga. Våga vara jobbiga.

Jag har fått förstå den skuld de här unga känner. Att det var de som tog kontakt med männen själva. Att det är deras eget fel. Att de bara är små horor som ingen kommer att lyssna på. Det leder till mer ångest. Mer sex för att skada sig själv. Och en ännu trasigare själ i ett trasigt samhälle.

Caroline Engvall
Journalist och författare till 14 år till salu (Pocketförlaget)

Mer att läsa

2 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>