”Ha kul!” – det ständigt gångbara rådet från en PT som lever som han lär

Att jobba som personlig tränare är en dröm för många, samtidigt som många förlitar sig på dessa personer när det gäller det viktigaste de har i livet: sin hälsa. Här intervjuar Lorena den personliga tränaren Fredric Liljebjörn, om allt från träningsglädje till dödsallvar; från hundpromenader till styrketräning; från goda råd till osunda fixeringar. (Fast mest om den där glädjen, faktiskt.)


Namn: Fredric Liljebjörn

Ålder: 29

Gör: PT och medlemstränare på Må Bättre Ludvika

Varför intervjuar jag Fredric? För att det är intressant att höra hur en yrkesverksam PT jobbar och tänker både för dem som tränar själva och för dem som kanske tänkt tanken att utbilda sig till PT.


I vanliga fall skulle jag nog känna mig ytterst generad över att sätta mig svettig och kroppsligen utmattad i ett ljust och ombonat rum på Må Bättre Ludvikas övervåning för att göra en uppstyrd intervju, men idag är det odramatiskt. För det är precis så här Fredric är van att se mig, och alla andra som tränar på den här friskvårdsanläggningen. Här är Fredric anställd som medlemstränare och personlig tränare sedan ett par år tillbaka. Ett drömjobb för många, och Fredrics verklighet.

Idag är tanken att vi ska prata om PT-yrket och den specialla typ av möte som sker med kunden på ett gym, men också om hälsa – och ohälsa – generellt, eftersom Fredric har gott om erfarenhet av båda.

En positiv upptäckt – och en negativ

Fredrics motto lyder ”Utan glädje blir ingenting kul” och detta präglar både hans sätt att arbeta och leva. Träningen upptäckte han i 18-årsåldern, vilket ledde till en positiv period i livet. Efter några år, kring slutet av 2000-talet, fick han en förfrågan om att börja instruera BODYCOMBAT™.

Fredric Lilljebjörn Bild: Privat
Fredric Liljebjörn
Bild: Privat

—Jag visste inte alls vad det var. När jag skulle lära mig det var det som ett helt nytt språk, med många konstiga ord som ”shuffle” och ”jacks” – men efter tre gånger kände jag att det var superkul och bestämde mig för att det var min grej, berättar Fredric.

Han gick vidare och blev även instruktör i  BODYPUMP™, vilket gjorde att hans eget intresse för träning växte sig starkare. Men en dag slutade hans högerarm plötsligt att fungera som den skulle.

—Den bara började fara iväg uppåt, utåt och sen åt sidan, och jag hade ingen kontroll över armen alls. Då tänkte jag bara på det som någonting superkonstigt, men släppte det.

Problemet med armen fortsatte dock; det hände medan han jobbade som snickare och när han ledde klasser. Till sist träffade Fredric en läkare som trodde att han var stressad och ordinerade vila, först en vecka och sedan en till. Fredric, som inte kände sig stressad alls, följde rådet. Men eftersom högersidan fortsatte att bråka så ringde han ett annat sjukhus, dit han fick komma omgående. Han skickades ganska snabbt till en röntgenundersökning. När läkaren ringde upp honom för att meddela att ”Vi har hittat lite saker” var Fredric på jobbet. Tillbaka på sjukhuset fick han beskedet att ”lite saker” var en hjärntumör.

—Läkaren tittade inte upp från sina papper på hela besöket – ingen ögonkontakt överhuvudtaget, berättar Fredric, som – av förklarliga skäl – fick en dålig känsla av läkarens beteende.
—Jag frågade hur allvarligt det egentligen var, och fick svaret att det var ganska allvarligt och att en operation skulle göras. Sedan åkte jag hem. Den första tiden kändes det riktigt jobbigt. Jag gick och var deppig och orolig och allt kändes tungt. Sen kom jag på att ”Antingen kan jag gå runt och tänka att det värsta ska hända hela dagarna, eller så kan jag försöka släppa det ha så kul som det bara går fram till operationen”. Jag valde det sistnämnda alternativet.

Jag frågar Fredric om han alltid kunnat tänka så där positivt, eller om det kom till honom som en insikt där och då. Han säger att han alltid varit positivt lagd, men att det nog förstärktes i och med upptäcken av tumören. Jag kan inte låta bli att påpeka att om en bara får träffa negativa personer som inte ser en, som i fallet med läkaren som gav beskedet, så är det oerhört svårt att ”välja glädje”. Fredric håller med mig; han berättar att han alltid har haft ett bra socialt nätverk, och att han tror att det är en stor del i hans förmåga att se livet från den ljusa sidan. Ett umgänge med personer som lyfter en kan vara avgörande i att kunna fatta ett sånt beslut om sin inställning, menar han. Fredric återkommer genomgående till vikten av att vårda sina relationer och att ha kul ihop med dem vi tycker om.

—Annars kan man alltid skaffa en hund, skrattar han sedan, och berättar om Milou – en hundkompis som han skaffade efter operationen och som verkligen hjälpte honom i rehabiliteringen efteråt:
—Eftersom han var en valp kunde han bara gå korta sträckor – precis som jag. Och sedan växte han och orkade gå längre, samtidigt som jag orkade gå lite längre – och så utvecklades vi tillsammans.

Personlig tränare – ett drömyrke

Innan operationen hade gymmets chef gett Fredric ett löfte om att, ifall han kom tillbaka välbehållen från cancerbehandlingen, skulle han få utbilda sig och bli anställd som personlig tränare. Att överleva en svår sjukdom må vara stort nog, men detta var för Fredric en dröm som gick i uppfyllelse och något han gärna pratar om. Så jag frågar:

Vad har dina kunder för mål när de kommer till dig, och hur hjälper du dem att nå det?

—Oftast är det ganska ytliga mål, tyvärr, säger Fredric.
—Det handlar om att de vill se ut på ett speciellt sätt och det är kanske inte det allra bästa målet för att skapa en kontinuitet i träningen, eller för att må bra… Men jag brukar låta bli att kritisera tanken och starta därifrån, sen kan jag försöka få dem att hitta andra drivkrafter under resans gång.

—Många upplever att de inte har tid att träna, men jag brukar försöka få dem att hitta någonting som känns roligt, för då blir det lättare att ta sig den tiden. Alla ska inte hålla på med fitness. Det finns de som gillar det, men om du tycker om dans, fotboll eller promenader – så gör det! Det kanske ger stora biceps att träna mycket bicepscurl men du kommer inte må ett dugg bättre om du sitter mer världens snyggaste armar och magrutor men har haft tråkigt på vägen dit.

Värdet i att hitta sin egen träningsglädje och träna utifrån sina egna behov är onekligen något vi på Livskick kan skriva under på, samtidigt som vi vet att träningsformer som inte vid första anblicken lockar också kan ge fina fördelar för hälsan. Fredric tar exemplet styrketräning:

—Jag brukar försöka få dem jag tränar att koppla styrketräningen till någonting positivt, eftersom i stort sett alla behöver stärka upp någon del av kroppen som ett komplement. Men alla behöver verkligen inte lägga massor av tid på att just styrketräna! Jag försöker förmedla att det är enkelt, att det kan ta superkort tid och försöker få personen att se sambandet mellan att bli lite starkare och att t ex bli bättre på sin idrott, ha mindre ont i nacken och axlarna på kontoret, orka leka med sina barnbarn och så vidare.

Jag, som redan insett hur härligt det är att känna sig stark, säger inte emot.

Att ta ansvar och att vara en förebild

Trots att Fredric främst fokuserar på det ljusa och glädjefyllda i sitt arbete, känner jag att jag måste ta upp de (eventuellt mer problematiska) delarna av vardagen som träningsfrälst.

Vad har du för tankar om sociala medier och deras påverkan på människors ideal och inställning?

—Det visas jämt massor av bilder i sociala medier, men det är ju samma sak på varenda bild! utbrister Fredric.
—Det är rumpa och magrutor för tjejer och armar och ”He-Man” för killar. Det är tråkigt att det bara finns ett sorts utseende som uppmuntras; ett utseende som man dessutom måste leva extremt strikt för att uppnå – om man ens lyckas då.

Som Fredric sa tidigare; alla ska inte hålla på med fitness – vilket inkluderar den kosmetiska varianten som ofta handlar om det ensidiga ideal han nu beskriver.

—Ditt ideal bör vara anpassat till det du ska göra. Jag som hoppar stavhopp behöver ha en viss typ av fysik medan en styrkelyftare behöver en annan. Det gäller att hela tiden gå till sig själv och försöka utgå ifrån sina egna behov, säger han.

Det känns befriande att en person som jobbar med hälsosam inspiration ”på riktigt” inser att den online inte alltid är av godo:

—Det allra bästa plockas ut och redigeras tills det ser perfekt ut, men vi vet ingenting om hur den där vältränade, deffade personen egentligen mår eller vad den tänker och känner. Kom ihåg att vi i regel bara visar upp guldkornen på Instagram, då ser det ut som att alla har perfekta kroppar och liv och äter nyttigt jämt, men de flesta som mår bra på riktigt kanske inte känner behovet att visa upp sig hela tiden.

Även om Fredric inte använder ordet själv, känner jag att han kommer in på vilket ansvar vi alla har i framställningen av oss själva online. Vilket leder mig in på något annat jag känner att jag måste lyfta med denna man, nämligen rollen som förebild – något vi vet är viktigt både för fysisk och psykisk hälsa.

Eftersom jag känner dig råkar jag veta att du är en förebild för många och att många ser upp till dig. Hur tänker du kring ansvar?

—Man ska vara väldigt försiktig med vad man säger. Det jag säger till en person, till exempel ett kostråd; om en person som skulle behöva göra precis motsatsen hör det kan det få riktigt tråkiga konsekvenser…
—Det gäller att vara försiktig med att döma ut och prata illa om det ena eller det andra bland folk. Jag vaktar nog min tunga mera nu, eftersom jag vet att det är ganska många som lyssnar. Jag tycker inte att man ska pracka på folk dieter, träningsupplägg och sådant utan låta folk testa och se vad de tycker funkar.

Att ge hälsosamma råd och att hantera ohälsosamma tendenser

Fredric är uppenbarligen medveten om att hans okomplicerade och glädjefyllda inställning till hälsa inte är lika självklar för alla. Jag väljer därför att ta upp fler ämnen jag tänker kan vara problematiska för någon som jobbar med livsstil.

Mat är ett känsligt ämne för många. Vad vill du förmedla till personer du tränar om den biten?

—Dieter och ”genvägar” är inte någon smart väg att gå. Jag upplever att folk har en alldeles för stor tillit till piller och pulver idag. Det cirkulerar mycket myter om allt från kolhydrater till sötningsmedel och folk är rädda för att äta vanlig mat. Vad hände där liksom…?

—Kostcirkeln är en bra början, med tillägg av större mängder för de som tränar hårt förstås. Det räcker inte med en liten laxbit och grönsaker för de som har ett aktivt liv. Våga äta, det behövs mer än vad man tror – och man behöver inte vara rädd för att äta lite utanför ramarna om man äter mestadels råvaror.

Återigen är Fredric inne på Livskicks linje; ”vanlig” mat fungerar fint – och alla piller är faktiskt inte att lita på. Vi kan heller inte säga emot honom om de restriktioner han tycker vi ändå kan ha:

—Visst, vi kanske inte behöver äta så mycket rött kött som vi gör men det har ju mer med miljön att göra.  Och har man en allergi är det ju självklart att vi inte ska äta de livsmedlen – men det säger sig självt!

Ja, egentligen är det ganska mycket med mat som ”säger sig självt”, men tyvärr verkar den insikten saknas hos många. Fredric har ett bra förslag för att råda bot på kunskapsbristen, som faktiskt råder trots alla ”diettips” och ”hälsoråd” – nämligen att börja med barnen:

—Jag tycker att det skulle satsas mycket mer på hemkunskapen i skolan, så att alla lär sig redan från början hur det fungerar med kroppen och näringsämnen. Då skulle det antagligen inte bli så mycket drama sen i sextonårsåldern när ungdomarna står där och inte har en aning och det kommer motsatta kostråd från alla håll och kanter. Klart det blir känsligt då!

—Precis som med träningen så tycker jag att näringslära i skolan kan kopplas till positiva saker som barn förstår. Istället för att prata om vad som är dåligt och farligt, säg att det är bra att äta vettigt så att de orkar plugga, ha kul med sina polare och blir bra på sina idrotter!

Hur bemöter du dem går emot en osund fixering vid kost och träning?

—Jag har inte haft någon egen kund, men vi har ju haft en del på gymmet; oftast unga tjejer som står i timtal på crosstrainern – när de egentligen skulle behöva äta gräddtårta och vila… Det är svårt men man bör våga gå fram och fråga hur personen mår, och hur det går. Oftast blir det ju taggarna utåt då. Personen säger att den mår bra, men innerst inne tror jag man förstår att det är galet att stå så länge och bara nöta. Jag tycker att man ska föreslå att personen provar att träna någonting annorlunda, för att må lite bättre – föreslå att den provar att träna lite styrka eller ett gruppträningspass.

—Jag tror inte på att förbjuda eller stänga av någon. Man måste kunna mötas, man kanske kan få personen att börja tänka i lite nya banor i alla fall. Och sen ska jag såklart säga att ifall det har gått långt så personen behöver professionell hjälp så kan inte ett gym göra så mycket. Jag pratar om dem som är i början av att utveckla någon typ av fixering.

Livskick i form av val och inställning

Många kloka svar från denna PT, tycker jag. Men kanske just för att Fredric framstår som så klok och balanserad, kan jag inte låta bli att sätta honom på pottkanten, med min sista fråga:

Om du fick välja mellan att ha ”drömkroppen” men aldrig mer få träna, eller att ha en rejäl övervikt och taskiga hälsovärden, men få leva som du vill i övrigt… Vad skulle du göra?

—Då skulle jag lätt välja övervikten och de dåliga hälsovärdena. Det är ju en utmaning! Att aldrig mer få träna verkar ju supertråkigt!

Det här med glädjen och att ha kul igen, alltså. En livsinställning Fredric utvecklar ytterligare i sina slutord:

—Alla har dåliga dagar – och det är helt okej – men jag tycker det är viktigt att behandla alla med ödmjukhet, respekt och positivitet. Om inte omgivningen mår bra kommer jag inte att må speciellt bra själv heller. Det betyder inte att vi måste älska alla, men vi ska vara noga med att alla ska må så bra som möjligt, inte minst vi själva.

—Se till att göra sånt du tycker är kul och ta dig tid att reflektera över vad du lägger din tid och energi på. Spendera tid med de människor du tycker om, som tycker om dig. Lägg bort telefonen ibland och gör någonting kreativt. Och gå promenader i skogen! Hur många problem har man inte löst där ute…?


Med den här livskicken till människa förstår jag att de som har honom som PT hittar glädjen och syftet med träningen. Han är genuin i sin livsglädje och min spekulation är att det är en viktig egenskap hos en personlig tränare. För det är väl ändå just därför vi tränar i grunden?

Läs också:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *