”Jag är inte mina prestationer” – en krönika om egenvärde

Ibland blir jag utmattad. Utmattad av bara tanken på all press jag, via samhället och kanske omedvetet, har på mig varje dag. Samtidigt som jag ska vara på topp i skolan och prestera på alla skrivningar, så ska jag vara en hjälpsam dotter och en uppmuntrande vän. Jag ska ha en tillräckligt bra handstil, kunna världens geografi (så jag kan skilja på Kambodja och Afghanistan), och så måste jag få sådär lagom många likes på Instagram. Misslyckas jag med något utav ovanstående, som vi alla gör som människor, känner jag mig direkt misslyckad. Men blir jag verkligen misslyckad av mina prestationer? Jag är ju faktiskt inte mina prestationer.

rebecka-nelson

För visst är det så, som Cajsa Tengblad* så genialiskt formulerat, ”Du är inte en görelse utan en varelse.” Hur mycket jag än vill, eller inte vill, så kommer mina prestationer och det jag gör aldrig vara kopplade till mitt värde som människa. Aldrig. Mitt människovärde är konstant – och helt oberoende av vad jag presterar eller gör. Oberoende. Som en liten bebis som är lika värdefull oavsett om den äter, skriker, sover eller bara ligger stilla. Jag kan faktiskt sitta på en stol och stirra in i en vit vägg en hel dag utan att förlora det minsta av mitt värde!

Men varför är detta så svårt för min hjärna att ta in? Det kan vara banorna i min hjärna, formade av dagens prestationssamhälle, som utmanas av tanken. Jag är van vid tankar som ”ger jag något, så får jag något” och ”gör jag något, så är jag något”. När tanken säger att ”jag gör inget och är lika mycket värd” kommer den behöva ta en ny väg, och hjärnan vet inte riktigt var den ska placera den. Men ju fler gånger jag tänker tanken blir spåren allt rakare och tydligare. Till slut blir det inte bara fakta, utan också sanning för mig.

När det blir för mycket fokus på prestation försöker jag därför att flytta – och lyfta – blicken. Istället för att rita ett så perfekt kretslopp som möjligt på naturkunskapen, genom att sudda tjugoelva gånger, försöker jag vara kreativ. Hur kan jag rita detta så roligt som möjligt, men fortfarande lära mig något? Exemplet kan låta fånigt, men att bara få sänka axlarna i de där tio minuterna kan göra mycket. Det kan hjälpa mig att komma fram till, lite skrattande inombords, att allt inte behöver vara så perfekt och att jag är lika mycket värd ändå.

Om jag har prestationsångest inför något försöker jag också flytta fokus. Istället för att tänka ”Detta kommer jag nog inte klara, jag hoppar över det!” försöker jag tänka ”Vad kan jag lära mig mer om mig själv genom detta? Kommer jag bli modigare av att jag bara vågar testa?”. Ibland kan vägen till målet vara viktigare än att det ska sluta helt perfekt. Sen om jag, i mina ögon, misslyckas… ja, då är det ju inte hela världen! Jag är inte mitt misslyckande.

Visst gläder jag mig när jag presterar bra – det är ju såklart jätteroligt! Jag får dock inte glömma att detta varken gör mitt värde mindre eller större, djupare eller bredare. Mitt värde är som det är – jag är bra och jag är värdefull. Jag, Rebecka, är inte ett bra matteprov, en tillräckligt snygg handstil eller min geografikunskap (tack och lov för det!).

Nej, jag är jag. Bara Rebecka med ett konstant värde.

*Cajsa Tengblad

Bild: Privat

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>