”Jag blir varken friskare, smalare eller mer vältränad genom att hata min kropp” En intervju om att ta kampen mot bantarhjärnan och att leva med fibromyalgi

”Med risk för att det låter smörigt så blev Livskick blev en del i starten på min resa till att acceptera mig själv och min kropp”. Bara de orden hade egentligen räckt för att vi skulle vilja publicera den här texten, men Veronica Hylander har mer att dela med sig av. Som bantningsstopp, träningstankar och hur det är att få diagnosen fibromyalgi samtidigt som man försöker landa i en ny kroppsuppfattning.
veronica

När Veronica ska beskriva sig själv tänker jag att det måste finnas så många som hon därute. Både gällande de yttre omständigheterna; att vara varannan-veckas-morsan med två barn, sambo och hund; på väg mot 40 och undersköterska inom äldreomsorgen; med fritidsintressen som promenader och yoga, stickning och trädgårdsarbete. Och gällande de psykologiska; att tankarna kring mat och motion inte alltid varit helt problemfria.

Att det finns fler där ute är också något Veronica själv nämner, när hon förklarar vidare vilken roll Livskick spelat för henne:

—Jag hittade till Livskick under en period när jag insåg att jag faktiskt på allvar hade problem med min relation till mat och motion – och insåg att jag inte är ensam. Det var så skönt att veta, säger hon.

Men samtidigt som det finns fler som hon, är givetvis Veronica sin alldeles egna, unika person. Det som följer är hennes berättelse om sitt liv – med den dubbla viljan att stå för sig själv och att dela med sig för att väcka igenkänning.

Hur har din relation till din egen kropp sett ut genom åren?

—Jag hade som ung inga större problem, inte mer än andra tonåringar. I perioder tränade jag mer, och ett kort tag var det en aning destruktivt, men sen lugnade det sig och blev väldigt okomplicerat. Jag tänkte aldrig på min kropp som något annat än som min kropp. Jag vägde mycket men det var inget jag direkt brydde mig om, berättar Veronica.

—Men så hamnade jag i en personlig kris där min självkänsla fick en rejäl knäck, och sedan dess har min relation till kroppen varit komplicerad och inte alls särskilt självklar.

Kroppsuppfattning är ett komplext fenomen, ofta sammankopplat med självkänslan, precis som Veronica beskriver. Just därför är den också många gånger svår att förändra, i alla fall om man inte aktivt arbetar för en sådan förändring. Men Veronica gjorde just det; på hennes blogg har ”Size Lycklig” en egen kategori, och hon använder flitigt orden som hashtag på sitt Instagram-konto. Hon bestämde sig helt enkelt för att ta kampen mot de nedvärderande tankarna om sig själv.

Hur kom det sig att du började tänka att din kroppsstorlek inte skulle få gå före din lycka?

—Jag vet inte riktigt, erkänner Veronica. —Men någon gång under de senaste tre åren insåg jag att jag inte kunde fortsätta banta, träna och hata min kropp så pass mycket som jag gjorde då. Det måste finnas mer i livet än att räkna points eller undvika kolhydrater, samtidigt som man jagar miltider och ändå aldrig blir nöjd.

—När jag plötsligt en dag bröt ihop så mycket över en viktuppgång att jag rent fysiskt gjorde mig själv illa, insåg jag att jag hade rejäla problem.

Insikt leder inte alltid till agerande, men Veronica har kämpat på sedan dess:

—Från och med den dagen har det varit en fight för att trivas med mig själv, just så här som jag är. En fight som jag förlorat många gånger… även om jag inser att jag har vunnit något litet varje gång! Nyligen har jag gått in i fighten igen. Tanken är att det ska vara sista gången.

Utlösande faktor för kroppstankarna denna gång var inte självkänsla, utan istället sjukdom.

Du fick diagnosen Fibromyalgi för ett tag sedan, kan du berätta om hur det gick till?

—Jag har under de sista åren haft ont till och från. I perioder mer ihållande. Jag har kört på, men min mor, som också har ”fibro”, har vid ett par tillfällen påtalat att jag nog ska ta och kolla upp det. Jag förnekade och pratade bort det, kurade mig med panodil och skakade av mig att hon möjligen skulle kunna ha rätt.

—Men i höstas när jag började på ett nytt jobb blev det uppenbart att något var verkligt fel, och jag tog mig äntligen till en läkare. Jag hade tur och kom, tack vare en fantastisk sjukgymnast, till en läkare som är specialist på smärta och efter bara en undersökning, där han dels frågade en massa om mig och min upplevelse, dels tryckte, klämde och kände på så kallade triggerpunkter, kollade berörings- och temperaturkänslighet under ett par timmar, så var det liksom inget att snacka om. Jag hade fibromyalgi.


Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom vars huvudsakliga symptom är utbredd kronisk smärta och trötthet/utmattning. Det syns inte utanpå hur ont en fibromyalgiker egentligen har och därför kallas den för ”den osynliga sjukdomen”. Sjukdomen är långvarig, vanligen livslång, även om den ibland lindras i högre ålder. Spontant tillfrisknande förekommer. Fibromyalgi har oftast ett långvarigt, skovvist förlopp och det  saknas ännu botande behandlingar, i stället handlar det om att försöka lindra symptomen. Värktabletter av olika slag kan lindra smärtan, men aldrig bota den.


Källa och mer information: www.fibromyalgi.se


Hur reagerade du när du fick diagnosen?

—Jag hade ju redan mina aningar, men det var ändå som en sur disktrasa i ansiktet. Någonstans hoppades jag ju på att en 10-dagars penicillinkur skulle fixa allt… Fibromyalgi är ju för livet. Det sänkte mig rätt rejält i höstas.

Vad innebär sjukdomen i din vardag?

—Jag har bra dagar och jag har sämre dagar. Det är så enkelt att köra på för hårt de bra dagarna för att sen ligga utslagen dagen efter. Men ibland kan det svänga samma dag. Och när jag jobbar så har jag ingen större möjlighet att värja mig för tunga lyft och stressiga situationer, vilket gör att jag lätt går in i en ond spiral.

—Jag som förr alltid var uppe tidigt och tränade utan problem, har börjat att inse att det inte funkar längre. Dels är jag alldeles för stel och öm i kroppen och dels är jag på tok för trött då jag överlag sover rätt dåligt om nätterna på grund av smärtan.

Veronica tar i nuläget inga mediciner för att lindra sin smärta.

—Jag har slutat med vanliga smärtstillande som panodil och alvedon då dom har mycket liten effekt på smärtan ändå. Det finns mediciner idag som kan funka men med dom finns det även rätt många otrevliga biverkningar så tills vidare siktar jag på att klara mig utan.

Istället går hon just nu på en så kallad multimodal smärtbehandling. Det innebär en samordnad behandling som ges av ett smärtteam bestående av läkare, psykolog, sjukgymnast och arbetsterapi. Syftet är att ge patienten verktyg för hantera sin smärta lättare och med mindre mediciner.

Hur påverkar smärtan och sjukdomen dig i övrigt, som person?

—Jag är betydligt sämre på att klara stress och dåliga dagar kan jag ha svårt att fokusera på mer än en sak åt gången. Jag måste planera mer har jag märkt, att göra saker i sista minuten funkar illa. Jag är ju dessutom av den sorten så att jag kräver enormt av mig själv – både på jobbet och hemma. Jag har fått sänka kraven på mig själv. Rejält. Det har varit och är både tungt och svårt. Men det ska gå!

Eftersom stress är en smärtförstärkare riktar den multimodala behandlingen in sig mycket på stresshantering. Veronica och hennes medpatienter får där hitta en aktivitetsbalans, och en personlig nivå på träning, eftersom träning också kan ha smärtlindrande effekter om den utförs rätt.

Har allt det här påverkat hur du tänker kring din kropp?

—Jag tränar inte heller längre för att bli smal, konstaterar Veronica. —Jag tränar för att bli stark och klara av mitt arbete och fritid.

De bästa av anledningar, för vem som helst. Samtidigt erkänner Veronica att tänket har underlättats av att det faktiskt finns en diagnos att ”skylla på”.

—Om jag ska hitta något bra med min fibromyalgi-diagnos så är det att jag plötsligt har något att ”ta på”. Det är t ex inte alls ovanligt att man har en sämre ämnesomsättning och därför har svårare att gå ner i vikt vid fibro. Plötsligt har jag fått en anledning till varför alla de olika dieterna jag testat inte funkat på mig.

Det kan låta som en löjlig lättnad, men är ändock en lättnad för någon som länge kämpat mot den yttre påverkan och kroppshets som så många av oss möter idag:

—Diagnosen innebär att jag inte är misslyckad för att jag inte lyckats med det som ”alla andra” i sociala medier klarar på ett par veckor, säger Veronica.

Hon vet dock om att hennes tankar lätt påverkas i fel riktning, och är därför fortsatt försiktig när det kommer till idéer kring till exempel mat:

—Det finns många som blir bättre i sin fibro av lågkolhydratkost men jag har lagt allt sådant åt sidan. Kanske kan jag hitta den balansen så småningom, men just nu kopplar min bantningshjärna in och tar över.

Det låter som att du nått någon nivå av acceptans, både inför sjukdomen och inför din kropp – och dina tankar kring din kropp?

—Arbetet med att acceptera och gilla läget är något som jag just nu arbetar med dygnet runt. Jag kommer inte att dö av fibromyalgi, fibromyalgi är dessutom inget som bryter ner kroppen, som till exempel artros eller diabetes. Fibromyalgi är ”bara” smärta. Det kan vara överjävligt jobbigt en del dagar. Och det är rätt ofta jag blir vad jag kallar ”tränings-bakis” men igen, det är inget som skadar mig.

I detta har Veronica nått fram till nya känslor inför sin fysik:

—Min kropp är ju faktiskt för jädra fantastisk, som trots smärta hänger med på promenader och yoga! utbrister hon.
—Ja, den är kurvig. Ja, jag ligger på fel sida av BMI-skalan… Men jag anser mig mer hälsosam idag när jag aktivt jobbar med att vara varsam och träna snällt än när jag pressade miltider och räknade kolhydrater och points.

Sedan konstaterar hon något som få orkar inse medan de är uppe i någon slags själv- eller kroppshat, men som jag tycker är en oerhört viktig poäng:

—Jag var ju aldrig nöjd. Någonsin. Jag var alltid för långsam, för fet och för fel för att duga inför mig själv. Fibron har tvingat mig att tänka om.

I rätt banor, låter det som. Hur tänker du kring framtiden?

—Jag skulle ljuga om jag inte är lite fundersam när det gäller mitt arbete. Ska jag orka att jobba som undersköterska i äldreomsorgen resten av livet…? Och jag älskar verkligen mitt jobb. Och visst känns det tröstlöst ibland när jag tänker på att jag resten av livet måste tänka mig för och jobba för att bli starkare om jag ska hålla. Men vad har jag för val? Förutom att acceptera och gilla läget.

Vilket råd skulle du ge till en annan person i din situation?

—Det råd jag skulle vilja ge andra  – och som fungerar oavsett om man har kronisk värk eller har en störd relation till mat och motion – är att Koppla ner en smula. Vara varsam. Jag försöker verkligen tänka att jag har bara den här kroppen, och då får jag vara rädd om den – oavsett format. Jag blir varken friskare, smalare eller mer vältränad genom att hata min kropp. Sen är det sjukt svårt att programmera om sig från en bantarhjärna till någorlunda balanserad hjärna… Men det måste gå!

Det tror jag också. Och det är därför vi på Livskick finns här; för att vi tror att det går att må bra med sin kropp istället för emot den. Och oavsett om kroppen är taskig mot dig, så blir inget bättre av att vara taskig tillbaka.

Det är – och fortsätter – Veronica vara ett bra bevis på.

Mer att läsa

4 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>