Jag måste faktiskt inte ha en offentlig åsikt

Ingen har missat 5:2 metoden/dieten/livsstilen/kosthållningen (kärt barn har många namn)? I takt med att trenden (som jag kommer välja att kalla 5:2 i min text) ökat i intresse och medias publicitetsomfång de senaste veckorna blir frågorna allt fler. Är det här något för mig, är det farligt, hur svår är fastan, är det så där enkelt som alla säger, tappar man snabbt sina extrakilon? Frågor som flyter upp till ytan och som ofta landar i min inkorg för både meddelanden i sociala medier, mail, sms och konversationer med vänner.

5:2, diet, kosthållning, dietist, lotta mårtensson, åsikt,

Många frågor ställs till mig då jag är utbildad dietist och folk ber mig om det rätta svaret – är det här det bästa? Den här texten kommer handla om just det, om mitt svar. För vad svarar jag på frågor om 5:2?

INGENTING.

Har jag inga svar? Jo, det har jag. Varför svarar jag inte då? Svaren på den frågan är många fler och mycket mer intressanta. Låt mig förklara.

En del personer kan tycka att det är mitt ansvar som utbildad inom området att besvara allmänhetens frågor. Andra kan tycka att det är taskigt av mig och andra dietister att vi inte lägger oss i varenda diskussionstråd på sociala medier och höjer varningens finger för riskerna trenden eventuellt kan medfölja.

För om det finns risker med något nytt måste väl utbildat folk inom ämnet varna samhället för det? Jo, så är det. Men frågan är hur vi ska lägga oss i diskussionen. För jag är dietist – jag jobbar, tänker och diskuterar mer än gärna om kost och nutrition, när jag är på jobbet. Det är mitt yrke, inte mitt liv. Nu kanske du tycker att jag lägger över mitt ansvar på någon annan genom att säga så här. Vad då, vill du inte människors bästa genom att faktiskt säga vad som gäller? Jo, det vill jag. Men jag väljer mina stunder.

Jag kan mer än gärna också gå ut i kvällstidningar och medier och klarlägga mina åsikter om 5:2. Men ingen har bett mig på ett professionellt sätt. Alla frågar på ett vardagsaktigt sätt och förväntar sig ett långt brandtal om rätt eller fel. Frågan är bara; hur många andra hade gjort samma sak inom sitt yrke? Ler alla bankmän som blir tillfrågade om räntefrågor, läkare som på fritiden lyssnar på andras besvär eller kocken som begärs på sitt goda såsrecept? Kanske ler de och vill hjälpa till, om de blir tillfrågade på jobbet. Där och då kan man förvänta sig deras intresse och att de hjälper på bästa sätt. Men i vardagen, ute på stan, på en middag, i kassakön på ICA eller på barnvagnspromenaden? NEJ, där kan ingen inte kräva det.

De har precis som jag förhoppningsvis valt yrke av ett intresse – vilket man i början väldigt gärna vill dela med sig av och prata om konstant. Så var det även för mig i början; jag ville beskriva för hela världen vad jag tyckte om t ex LCHF som var på tapeten i början av min utbildning. Nu är det inte likadant längre. Lika brinnande är mitt intresse, men jag vill utnyttja det drivet på jobbet, när jag ska göra det, för att sedan koppla bort tankarna på fritiden och få njuta av ledighet. Det är viktigt för att inte bli stressad, inte sant?

Dietister och många andra yrken har dessutom en licens eller legitimation, för dietisternas del det sistnämnda. Denna legitimation måste vi ansöka om hos socialstyrelsen – och de kan även dra in den i fall vi inte agerat professionellt och korrekt. Att uttala sig i varenda debatt angående 5:2 kan därför ibland bli till vår nackdel. Våra åsikter kan misstolkas och anmäls jag till socialstyrelsen är det jag som dietist – inte jag som privatperson – som anmäls.

Det tål att tänkas på när jag står tyst och inte svarar på 5:2-frågor i den där kassakön på ICA. Jag väljer mina stunder och jag diskuterar mer än gärna trender när jag är på jobbet; när jag kan ge råd helt individbaserat och när jag vet vad det är för person jag har framför mig. Att ge råd till den stora massan bakom en datorskärm undviker jag helst, för vem är jag att uttala mig till personer jag inte ens känner. Människor har bagage med sig – och det vet jag inte ett skvatt om då.

Det enda jag alltså vill med den här texten är att ni ska förstå och acceptera att alla individer inom en yrkesprofession väljer sina strider. Jag väljer mina och jag tar dem på jobbet. Annars kan jag bli ett offer för utmattningsdepression, så innerligt jag brinner för kost och hälsa. Det finns nämligen alltid fler att diskutera med, alltid fler rum att göra sin åsikt hörd i, och jag är bara en enda liten dietist.

Bild: www.freedigitalphotos.net

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>