Krönika: ”Jag älskar tystheten som endast bryts av mina fötters ljud när de melodiskt hittar sitt flow mot marken”

Med kalla fingrar stryker jag bort en hårslinga som fallit fram i ansiktet. Mitt hjärta slår snabbt, hårt och ljuvligt. Mina andetag är kraftfulla och jag andas med hela överkroppens muskler där jag står längst upp i backen. Den där backen som ligger precis efter fyrvägkorsningen jag så många gånger sprungit förbi.

lopning

Denna runda har kommit att bli en av mina favoriter när jag är ute och springer. Backen ligger på hälften av löprundan så jag vet ungefär hur mycket det är kvar av den. Årstiden bjuder på ett tunt, tunt täcke av snö, kall blåst och gnistrande klar vinterluft. Det är lite extra svårt att spurta på vintern just för att kylan biter sig tag ända ner i lungorna.

Jag böjer mig fram och stöttar händerna mot knäna medan jag drar några djupa andetag genom sjalen jag virat runt hals och mun. Hjärtat lugnar sig lite och jag fylls av den där härliga känslan när blodet rusar obehindrat genom kroppen. Känslan som får mig att känna mig stark och frisk, en känsla jag älskar och har som huvudsyfte med all min motion.

Raskt sträcker jag på mig, ler och springer vidare, i mitt eget tempo. Jag vet inte hur snabbt jag springer kilometern eller milen, eller vilken puls jag ligger i. Det spelar mig ingen roll.

Visst var jag som de flesta andra och testade den där berömda löpar-appen när den kom, men den monotona rösten som avbröt mig gång på gång gjorde mig rasande. Ville jag dela på Facebook? På Twitter? Visa andra mina tider? Helt plötsligt kändes allt som en tävling i prestationsmätning, så jag raderade snabbt appen från telefonen. Det förstör ju allt jag vill åstadkomma i resultat med löpning. Hur snabbt jag springer beror på dagsformen, ingenting annat. Ibland springer jag snabbt och ibland inte. Ibland springer jag kortare och ibland längre sträckor. Det är schemat för dagen som bestämmer.

Jag springer inte för att prestera bra, visa upp mig eller ens delta i ett lopp. Jag springer för att komma ifrån en liten stund. Jag älskar tystheten som endast bryts av mina fötters ljud när de melodiskt hittar sitt flow mot marken. Ljudet som blir när gruset rivs mellan sko och asfalt eller småkvistarna som knäcks då jag springer på skogsstigen. Jag älskar hur hjärtat slår i takt med tempot – och i ärlighetens namn kallar jag det inte ens intervallträning när jag spurtar snabbt upp för backen. Att dra iväg i fullt tempo är mer som lyckorusningar. Vi samarbetar, min kropp och jag.

Bild: Livskick

Mer att läsa

2 kommentarer

  1. 2

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>