Krönika: ”Jag tänker inte vara en skitstövel till PT”

Jag har varit på andra sidan, där träning är ett måste och mat är en plåga. Jag var där och gottade ner mig så mycket att galenskapen var total. Allt räknades in i kalorier och det handlade om att få i mig så lite som möjligt. Allt var okej, jag hade ett mål. Träningen var ett sätt att få bort det där extra fettet som satt så fast. Ingen tyckte om mig egentligen – de stod ut med mig, förbarmade sig och lät mig vara där. Jag skulle bara bli smal och älskad. Av mig själv. Av andra.

Bantning blir en samhörighet och grupperingen gör att människor hamnar med likasinnade kompisar, någon som förstår, som kan stötta (ibland hetsa). Det är en invecklad kärlek som ibland (oftast) tyvärr inte alls resulterar i skön gemenskap och framgång. Jämförelse, avundsjuka och ensamhet blir resultatet och ofta hamnar dessa grupper i krig mot varandra. Deras sätt är ju de bästa. Det börjar handla om styrka, om självkontroll, om att klara av att pina sig till resultat. Bantning är ju bara en period, och det är ju helt normalt. Sådant skitsnack.

Ibland får jag höra på omvägar åsikter om att jag jobbar som jag gör – att resultaten ska få komma av en vänlig omtanke till kroppen. Visst hade jag kunnat rivstarta många fler kunder med nocarb, med minimalistiskt av kalorier och galen träning. Visst skulle jag kunna skapa ett kickstart-program och sälja in det som en riktig spark i röven. Visst gör det ont när det talas illa men jag bryr mig inte så mycket att jag låter det onda stanna. Jag har varit på andra sidan och önskar inte ens min värsta fiende den upplevelsen. Varför skulle jag önska människor som ber om min hjälp det då? Som betalar mig för att vara deras personliga tränare.

Det får stanna hos dom som inte håller med och jag önskar dom ett tänkesätt som innebär att det inte behöver prata illa om andra. Jag koncentrerar mig på mitt (och det går ju så bra att jag just nu är fullbokad, så visst fungerar det).

camilla

Idag njuter jag av min kost, jag älskar min träning och jag inte bara lever nu, jag är TACKSAM nu. För att inte ha de där onda känslorna fyllda i min kropp. Det där monstret som talar om för mig varannan minut hela dygnet hur värdelös jag är. Hur ful, hur fet, och lat jag är. Att kunna fylla en gaffel med vansinnigt god mat, stoppa in den i munnen och låta den smälta ner över tungan medan jag tuggar den långsamt och noga. Njuter, inte hatar. Att kunna stå i köket och laga olika slags mat med en överdriven förtjusning i stället för att känna hur byxorna blir tightare över den äckliga magen, av att bara lukta på maten. Hur överarmarna plötsligt blir enorma efter att ha använt minsta lilla fett i maten och hur kvällspromenaden ökar tio minuter med varje tugga som åker in i munnen.

Jag är tacksam för att kunna träna utan att slaviskt räkna minuter och känna hur kroppen riktigt suger ut den lilla energin i kroppen för att klara av det jag begär av den. Som att trycka på den till överdrift i både styrka och kondition, trots att den inte var tankad ordentligt. Smal och vacker var det enda som räknades då.

Men jag är bra nu och jag tänker inte vara en skitstövel som puttar andra in i hetsen. Så jag tänker jobba med min tacksamhet som mitt största vapen och vara kick-ass på mitt jobb i alla fall. För det är summan av allt arbete: jag är en jävligt bra PT och har en fruktansvärt stor passion i mitt jobb. Helt utan hets.

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>