Krönika: ”Jag tvingar tankarna dit jag vet att mina fötter står stadigt; där min puls alltid går ned och min oro släpper taget”

Med knappt en vecka kvar till examen reagerade kroppen på en lång period av stress. Annica Långvall berättar här om hennes erfarenhet, och delar med sig av kloka tankar om att inte bara överleva till varje semester utan ha en långsiktig plan för ett hållbart, välmående liv.

Foto: Micke Sundelin

Jag hade känt det byggas upp inom mig under en tid. Kanske under flera dagar, kanske under flera veckor, eller egentligen ett par månader. Hjärtat som börjat klappa i otakt vid minsta lilla påfrestning, ångesten och fjärilarna i magen vid vistelse i folksamlingar, tröttheten och bristen på motivation att göra de uppgifter som egentligen borde gå som en dans. Efter en ovanligt stressig period med både ett frustrerande sökande efter jobb och boende samt tuffa kurser i skolan kantade av VAB, så borde jag kanske ha sett det komma. I ett samhälle som högst av allt premierar stresstålighet är det kanske inte konstigt att man ibland blir lite blind för vad som kan räknas som en stressig situation och inte.

Plötsligt rann glaset helt oväntat över. När jag öppnade ett dokument på datorn och klippte in instruktionerna för förberedelserna inför det allra sista seminariet jag måste genomföra innan jag avslutar mitt fjärde års nutritionsstudier på universitet kom en otroligt obehaglig känsla över mig. Det snurrade plötsligt till i huvudet på ett mycket påtagligt sätt. Jag lägger snabbt ifrån mig datorn, lutar mig tillbaka på rygg och tittar upp i taket. Ska jag ringa akuten? Vad är det för fel på mig?

”Jag blir egentligen inte förvånad över att kroppen skriker “stopp och belägg”. Min vetenskapligt skolade hjärna upprepar sakligt information om fysiska symtom på stress.”

Jag rannsakar mig själv. Det är inte första gången min kropp är klokare än jag men varje gång det händer tycks jag vilja förneka den koppling mellan kropp och knopp som jag vet kan orsaka fysiska symtom från psykisk stress. I mitt huvud ringer jag till 1177 och berättar att jag inte mår så bra. Den imaginära sköterskan börjar fråga ut mig, och i takt med att jag besvarar hennes frågor blir det så uppenbart vad som är fel på mig; jag har än en gång kört över mig själv. Fem dagar innan terminens slut så börjar min kropp protestera emot bristen på återhämtning. Fem dagar innan jag äntligen kan dra ett djupt andetag och fira att jag nått ett av mina största mål, så börjar själen skrika efter syre.

Jag blir egentligen inte förvånad över att kroppen skriker “stopp och belägg”. Min vetenskapligt skolade hjärna upprepar sakligt information om fysiska symtom på stress. Vetskapen om att vårt psykiska välbefinnande har en mycket större inverkan på hur vår kropp mår än vad många tror gör mig lite lugnare. Det som däremot förvånar mig är att jag liksom så många andra inte riktigt vill acceptera att det finns en gräns för vad kroppen tycker är okej. Det förvånar mig också att jag hellre köper förklaringen att jag håller på att få en stroke eller en allvarlig sjukdom, än att inse att den situation jag befunnit mig i det här året faktiskt kan vara tillräckligt för att rubba mig ur balans. Att det är okej, och väldigt förståeligt, att kroppen till slut skriker stopp när man kört på högvarv länge utan att kunna ge sig själv den återhämtning som man egentligen vet att man behöver.

Jag tappar upp ett bad med extra mycket bubblor, låter värmen omsluta hela mig från tåspets till axlar och nacke, lutar mig tillbaka och tvingar tankarna att glida iväg till de där platserna på jorden där jag vet att mina fötter står stadigt, de där platserna där min puls alltid går ned och min oro släpper taget. Till Rossön, den vackra platsen i Jämtlands skogar där mina svärföräldrar bor och där vi dricker kaffe ur koppar med bilder på landskapsdjur och sitter länge i det vackra vardagsrummet och pratar om livet; till den lilla fjälltoppen precis ovanför Blåhammarens fjällstation, där min sambo Micke och jag en gång för några år sedan tillbringade ett fantastiskt dygn då vi i skymningen tände en eld och stekte kolbullar och drack ljummen öl medan vi totalt dränktes in i eldrök som höll myggorna borta från oss hela kvällen; till vårt nyköpta hus i Örnsköldsvik med växthus, stora rum, ljusa fönster och massor av trädetaljer, som redan känns som hemma trots att vi ännu inte flyttat in. Jag grottar ned tankarna på de här platserna eftersom min norrländska själ längtar tillbaka till det lugn som de nordligare breddgraderna ger mig. Bort från stressig Stockholmstrafik med tutande bilar och irriterade förare, bort från tillfälliga boenden, och till ett avbrott från den ständiga press man har på sig som student.

”Hur mycket har jag ägnat mig åt de saker som jag vet ger mig återhämtning?”

När jag ligger där i badkaret och långsamt leker med de stora molnen av badskum som omger mig så försöker jag analysera den senaste månaden. Hur mycket har jag ägnat mig åt de saker som jag vet ger mig återhämtning – att vistas på ovan nämnda platser, praktisera yoga i ett städat rum, laga långkok och baka bröd, vara i skogen och låta sinnet stanna till i trädkronorna, leka med tåg tillsammans med min son eller resa runt och se nya platser med min familj? Hur stor har den portionen varit i motvikt till de där andra sakerna i livet som jag visserligen älskar men som också ställer större krav på prestation, såsom skolarbete och jobb? Att döma av de fysiska stressreaktioner som kroppen nu tar till för att göra mig påmind om vad jag behöver, så har balanser inte funnits där på senaste tiden.

Det är så tydligt när jag verkligen tar mig tid att se på situationen från ett helikopterperspektiv. Ibland ser man inte skogen för alla träd och då är det lätt att lasta på mer på lasset än vad man klarar av att bära. Jag tror det är viktigt att vi då och då stannar upp och med ett vänligt och öppet sinne betraktar vårt liv uppifrån och tittar efter; hur ser balansgången ut mellan prestation och återhämtning? Kanske befinner vi oss i ett samhälle som ställer större krav på oss än vad vi från början är byggda för. Jag tycker mig se den tendensen när fler och fler av mina jämnåriga vänner blir utmattade och bränner sina trådar. Jag är i regel noga med att ge mig själv återhämtning efter stressiga perioder eftersom jag vet att det är det enda sättet att hålla. Ibland kommer man dock till situationer där man tvingas hålla ut lite extra länge innan man kan släppa taget och andas ut. Som nu när en termin ska avslutas samtidigt som ett nytt liv ska skapas på en annan ort sju timmars bilväg härifrån.

”Till alla er andra som också känner hjärtat klappa lite fortare än vanligt vill jag skicka med en fråga: vad behöver du för att må bra och vara i balans, och hur ofta fyller du på den kvoten?”

I skrivande stund är det fem dagar tills jag går på semester. Då väntar allt det där som får mig att andas ut; fjällen, Rossön, bad i kalla sjöar, ljummen öl i solnedgången, nätter i enkla, avskalade campingstugor med timmertak. En tripp till Västkusten och en flytt till mitt älskade Norrland. Det väntar också praktiskt schemalagt hederligt butiksarbete som kontrast till universitetsstudierna. Jag ska odla, jag ska skratta med mina vänner, jag ska andas i den Svenska sommaren och dra in allt lugn jag kan komma åt. Det är tid för återhämtning. Det är tid att hitta balansen igen.

För att hålla i längan räcker det dock inte att ha balans på semestern utan det gäller att hitta en långsiktig strategi för balans och välmående i livet. Det är något jag alltid kommer fortsätta jobba på. Lite stadigare skall jag vandra på linan efter varje fall. Till alla er andra som också känner hjärtat klappa lite fortare än vanligt vill jag skicka med en fråga: vad behöver du för att må bra och vara i balans, och hur ofta fyller du på den kvoten?

Annica Långvall, dietist, bloggare och efter två stressiga terminer äntligen behörig till doktorandstudier.

Relaterade artiklar

En kommentar

  1. Tuula Långvall

    Glöm inte Bygdom, där du satt i soluppgången på bron med fötterna i en vattenbalja och endast fågelkvitter som sällskap. Det är ju många år sedan men avkopplande och skönt minne. Bygdom ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *