Krönika: ”När det man brinner för också är ens största rädsla”

Hjärtat slår så hårt att det känns som att bröstkorgen ska sprängas, jag blir torr i munnen, mina händer är dyngsura och det känns som att det när som helst ska börja droppa från dem. Något inom mig skriker åt mig att fly: ”du kan inte stanna, du kommer att dö”! En annan del av mig ser sig omkring och ingen annan verkar vara på väg att springa. Den första rösten vinner ändå utan större motstånd. Jag tar min jacka och springer ut, springer därifrån för första men inte sista gången. Jag klarade mig denna gång men vet att den hemska upplevelsen och känslan av panik inte har hälsat på för sista gången.

Bild: Pixabay

Känslorna som beskrivs i det inledande stycket låter onekligen livsfarliga, eller hur? Det är de kanske inte, men just då kändes det verkligen så. Detta var min och många andras verklighet när vi utsattes för faran att behöva prata inför klassen. Jag trodde aldrig att det skulle gå över, aldrig att dagen skulle komma dessa situationer inte längre kändes livsfarliga. Men det gick över, även om vägen dit var lång.

Idag sitter jag och väntar, nervös som alltid men inte panikslagen, jag väntar på att gå in i föreläsningssalen som snart ska fyllas med 200 elever. Det känns overkligt, inspirerande och läskigt på samma gång. Den här gången känns det dock mer spännande än läskigt. Jag scrollar igenom mitt Instagramflöde och fastnar för några inlägg av kvinnor som jag beundrar mycket. Amanda Lundeteg är den ena, hon är VD på stiftelsen Allbright och har dykt upp i mitt flöde många gånger. Jag tittar alltid med beundrande ögon på bilderna från hennes föreläsningar, jag blir inspirerad och peppad över att det ser så lätt och professionellt ut, och att hon verkar så orädd.

Amanda har nu lagt upp en bild på en tom föreläsningssal, och i texten beskriver hon hur hon för drygt 12 år sedan stod på samma läskiga scen med hjärtklappning, svettiga handflator och en klump i halsen. Hon berättar att hon la ner extra jobb på arbeten i gymnasiet i hopp om att slippa själva redovisningen. Amanda, liksom jag, lyckades genomgå hela skoltiden utan att behöva redovisa. Efter att Amanda blev VD på Allbright gick det inte att undvika denna rädsla längre. Efter enträget övande så kan hon idag till och med tycka att det är kul. Dessutom sprider hon kunskap om jämställdhet i näringslivet på ett sätt som ingen annan gjort förut, genialiskt.

Annesofie Blixt som är grundare av föreningen Tilia dyker också upp i mitt flöde, denna gång fastnar jag verkligen i texten till bilden. Annesofie beskriver hur hon själv inte riktigt kan förstå att det är hon som står där, som pratar och föreläser inför hundratals människor. Hennes självbild var tidigare att hon aldrig någonsin skulle höja sin röst om det var mer än 5 personer i rummet. Idag har Annesofie föreläst för tusentals personer, lyckats förmedla Tilias budskap och lyft de ungas röster när de själva inte har kunnat göra det.

Det jag vill säga genom att berätta om dessa kvinnor är två saker: Det ena är att när jag såg deras bilder från föreläsningarna så gav det mig inspiration, men när de visade sårbarheten bakom bilderna, berättade om sina rädslor så blev inspirationen till något helt annat. Jag fick energi och en glöd att även jag skulle klara detta och en känsla av att inte vara ensam. Den känslan innehöll och gav så mycket mer, ja ärlighet och sårbarhet i sociala medier kan ge så enormt mycket till andra.

Tänk vilka viktiga budskap som Annesofie och Amanda sprider i sina respektive yrken och som medmänniskor. Och tänk vad mycket vi hade gått miste om, om rädslan hade fått vinna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *