Krönika: ”Priset är högt om vi ska våga vara oss själva”

Varför är det så svårt att våga vara äkta? Varför är det lättare att anpassa sig själv efter samhällets förväntningar, än att vara den man vill vara? Här delar Tiina Mokvist med sig av sina tankar och lärdomar som mamma.

autentisk

Vi behöver en ny pyjamas till min 1,5-åring. Min flicka sitter i sin vagn och vi är i butiken Mothercare i Holloway, norra London. Det finns många pyjamasar att välja på, en hel vägg. Till vänster finns ”pojkpyjamasar”, till höger ”flickpyjamasar”. Jag har sagt till min dotter att hon får välja två stycken. Hon gör sina val snabbt: Spindelmannen och Batman ska hon ha. Jag stannar upp. Halva Tiina tänker: ”Yes! Min tjej väljer pojkpyjamas!”, men i den andra halvan snurrar tankarna omkring – ”Tänk om hon ångrar sig!”. Jag låter den sistnämnda delen ta över och föreslår att min liten kanske borde tänka på flicksortimentet också? Alla rosa pyjamasar med prinsessor, Hello Kitty och dylikt… Hon säger igen att hon vill ha Batman och Spindelmannen. Av någon outgrundlig anledning fortsätter jag lirka. Kanske en kan vara med superhjälte? Och den andra kan vara med prinsessa? Efter en stunds lirkande och förhandlande slutar affärsbesöket med att vi köper en Spindelmannen-pyjamas och en Princess Holly-pyjamas. Liten verkar nöjd. Vi krånglar in barnvagnen i en trång, fullsmockad buss och åker hem.

Väl hemma börjar jag fundera på varför jag gjorde som jag gjorde. Övertalade jag min liten att välja någonting som hon egentligen inte ville ha, bara för att jag kände en osäkerhet över om hon skulle ångra sitt köp? Jag som hade lovat att hon skulle få välja alldeles själv. Och min dotter som visste vilka två pyjamasar hon ville ha. Hon vet vem hon är och vem hon vill vara. Hon såg sig passa bra med Spindelmannen och Batman. Och jag oroade mig för att hon inte skulle vara nöjd med sitt beslut eftersom hon inte valde en rosa prinsesspyjamas… Stoltare stunder har jag upplevt, kan jag lugnt erkänna.

Min dotter, nu inne på sitt andra år – en helt unik individ, hon vill vara den hon är och hon själv är okej med det. Spindelmannen-pyjamas, Spindelmannen-dräkt och en blå balanscykel. Det spelade ingen roll vad de andra tjejerna hade för kläder eller färg på cykeln.

Vi spolar framåt några år. Min dotter är fyra år och nu bor vi i Sverige och går på en svensk förskola. Hon har ljusbrunt hår och bruna ögon. Hon ville inte ha brunt hår och bruna ögon. Hon vill vara blond och blåögd som de andra svenska flickorna på förskolan. Hon vill bara ha rosa kläder. Hon vill vara som prinsessorna Törnrosa, Askungen och Rapunzel. ”De har ljust hår mamma, varför inte jag?” frågar hon mig med tårar i ögonen. Nu vill hon inte vara annorlunda längre. Nu vill hon smälta in, in i det blonda och rosa och det prinsessliknande.

Och så är det för de flesta – vi går igenom olika stadier. Ibland är det individualismen som styr och ibland är det längtan efter att vara precis som alla andra. Sen blir vi vuxna och någonstans på vägen har vi tappat bort den där personen som vi verkligen är – vårt autentiska jag. Vad betyder det att vara sig själv, att vara autentisk, äkta?

Brené Brown, professor, forskare, författare och föreläsare som skrivit mycket om sårbarhet, mod, empati och skam skriver så här i sin bok The Gifts of Imperfection (svensk titel: Våga vara operfekt):

”Äkthet är inte någonting som vi har eller inte har. Det är ett övande – ett medvetet val om hur vi vill leva. Äkthet är en samling val som vi måste göra varje dag. Det handlar om valet att visa sig och vara sann. Valet att vara ärlig. Valet att låta andra se vårt riktiga jag.”

Hon skriver vidare att välja att vara autentisk betyder att våga vara ”operfekt”, samt att kunna sätta gränser och tillåta sig att vara sårbar. Det där känns lite läskigt, tycker jag. Och det finns nog anledningar till att många av oss tycker det är läskigt att vara sann inför andra, att vara sann inför sig själv. En av anledningarna kan vi hitta i Brenés bok:

”Att tillhöra är en medfödd mänsklig önskan om att vara del av något som är större än oss själva. Eftersom denna längtan är så ursprunglig, försöker vi ofta uppnå detta genom att passa in, genom sökandet efter ett godkännande, vilket inte bara är ett tomt substitut för tillhörighet men också ofta förhinder till det. Riktig tillhörighet sker enbart när vi visar upp vårt autentiska, operfekta jag inför världen och därför kan aldrig vår känsla av tillhörighet vara större än vår självacceptans.”

Det handlar alltså om vårt behov av att höra ihop med andra människor – ett behov som vi alla har. Vi vill tillhöra en gemenskap och för att uppnå det gör många av oss vad som helst för att passa in. Att anpassa sig själv känns som ett säkrare kort än att bli bortstött för den man verkligen är. Men priset är högt.

I dag när min dotter tittar sig själv i spegeln tycker hon att hon är snyggast när hennes hår är oborstat och när den långa luggen, som hon vägrar klippa, hänger över ögonen. Hon trivs och är nöjd. Hon är sig själv på det planet i alla fall. Bra som hon är och den hon vill vara. Ändå insisterar jag på att borsta håret lite då och då, och uppmuntrar henne till att använda ett hårspänne så att hon ska se något… Helt ärligt talat är det svårt att låta bli. Samtidigt är det viktigaste att lära henne rätt och fel, att ta hänsyn till andra, att ha respekt för sig själv och för andra. Utöver det får hon forma sig själv, i så mycket som möjligt ska hon få våga vara sig själv, med så lite tjat från mig som möjligt.

Källa: Brown, B. (2010). The gifts of imperfection, Hazelden

Bild: Pixabay

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>