Krönika: Sluta kommentera det jag äter

När jag sätter mig vid lunchbordet på jobbet så ser jag framför mig en rykande tallrik riktigt god mat, upplagd på finaste möjliga sätt kommen ur en matlåda. Jag känner doften och minns precis hur det smakade igår till middag. Ibland kommer till och med barndomsminnen tillbaka; jag kan se hur pappa står och rör i köttfärssåsen och doften av alldeles för mycket vitlök sprider sig i det lilla huset på landet. Jag ser verkligen fram emot lunchen. Fram tills det att kollegan säger: ”Jaha, det var slut på fantasi igår ser jag”. Maten smakar plötsligt kartong och klumpen växer i magen. 

När jag äter mat äter jag verkligen med glädje. Några av de största sakerna i mitt liv är faktiskt att laga och äta mat. Jag verkligen älskar det, vilket innebär att jag gärna tillagar mina egna måltider – ibland snabblagat men även långkok – och även äter ofta. Ibland testas någonting nytt och ibland dras en klassiker fram som jag inte ätit sedan jag var barn. I vårt kök hemma lagas allt från indiska grytor, spaghetti och köttfärssås, Svennetaco, hemgjort potatismos till fiskgratäng, kålpudding, vegetariskt, ärtsoppa och pannkakor, färdiga köttbullar och makaroner, till oxfilé med bea. När jag kommer med den där indiska gryta till jobbet kan kommentarerna komma från alla möjliga håll. Förmodligen menar kollegor väl när de säger ”Åh, tänk om man hade den tiden till att laga mat” eller ”Oj, vad det doftar” (inte doftar gott eller äckligt, så väldigt fritt för tolkning åt båda håll). Kanske försöker de skoja till det när de säger ”Jasså, det blev barnens favorit” när någon annan tar med sig färdiga köttbullar eller stekt falukorv med makaroner, samtidigt som jag tänker ”Fast det där är faktiskt riktigt gott och även en av mina favoriter, trots att jag snart är 30 år gammal”

Jag tänker att det kan handla om okunskap. Att vi inte vet hur vi ska tala om mat. Att vi inte vet vad som kan hända inombords när vi kommenterar varandras mat. Ett halvår långt skojande om en viss mellanmålsprodukt kan resultera i att personen inte vill äta den på flera år, trots att hen faktiskt tycker att den är god och fyller det behov hen har. Så var det för mig och kvarg. Jag började äta det för att få i mig någonting på morgonen, eftersom jag har en livslång kamp mot frukosten och mellanmålen. Kvarg var för mig en möjlighet att prova någonting nytt, variera efter egen smak och snabbt få något i mig. Men att svara på frågor gång på gång om varför jag äter det gjorde att jag tröttnade totalt. Ifrågasättandet blev för mycket, så jag slutade helt enkelt att äta det. Jag gick tillbaka till att inte äta någonting före lunch och ingenting mellan lunch och middag. Och självklart var detta ingenting som någon funderade över – ingen mer än jag.

yoghurt

Vi måste kunna tala om mat, absolut. Men jag önskar att vi också lyssnade på varandra när det kommer till detta samtalsämne. Om någon säger ”Jag tycker inte vi ska kommentera varandras matlådor” eller ”Nu tycker jag inte att det är roligt att ni rimmar på ordet kvarg längre”, så önskar jag att vi tog de orden på allvar. Vi måste ändå ha den respekten till varandra; man måste få säga ”Nu räcker det” och känna att det budskapet tas på rätt sätt.

Nu har jag ändå haft väldigt tur i mitt liv hittills med maten. Jag har vad jag upplever en sund relation till mat. Ändå tar jag åt mig och mår dåligt i vissa av dessa situationer. Och då kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle vara för en person med en ätstörning, pågående eller tidigare, att ta emot kommentarer om mat. Förmodligen skulle det kunna vara förödande för den personen. Precis som om vi satt och skojade om att vara nykter tillsammans med en alkoholist eller narkoman. Det är väldigt dumt att riskera någonting.

Därför brukar jag kommentera mina kollegors och vänners mat på ett enda sätt, om jag nu bestämt måste säga någonting. ”Åh vad det där såg gott ut!”.  Tycker jag det ser rent vedervärdigt ut eller luktar hemskt säger jag ingenting alls. Jag tänker nämligen att personen i fråga förmodligen har en annan uppfattning. Att hen vill låta det vattnas i munnen av förväntan, avnjuta maten i fred, sväva iväg i sina barndomsminnen. Och jag tänker att jag faktiskt inte har med det att göra.

Bild: Privat och Pixabay

Mer att läsa

9 kommentarer

  1. 1

    Så bra skrivet! Man kan ju undra om det inte finns viktigare saker att prata om än att kommentera andras mat. Fullständigt onödigt och vet vet vilka upplevelser och erfarenheter personen som man kommenterar har med sig i bagaget? Nej jag förstår verkligen inte det funktionella i att kommentera andras mat.

  2. 2

    Två saker slås jag av:
    Det första är att folk är verkligt dumma ibland. Varför kan man inte vara tyst om man inte har något snällt att säga? Har någon med sig en matlåda, är det ju förmodligen för att de valt att äta rätten ifråga. På samma sätt som på en restaurang! Man beställer ju inte makaroner och korv för att ungarna gillar det… Jag har som tur är förskonats från den här typen av kommentarer (även om det där med kundvagns-sneglande är en annan historia) men jag blir lite ledsen av tanken. Att man inte får äta vad man vill… Nej – jag håller med dig! Man ska nog inte kommentera varandras matvanor/matlådor/matval på restaurang. Möjligen för att säga nåt snällt!

    Det andra jag slås av är hur klokt skrivet detta är. Jag säger det igen: Jag ÄLSKAR den här sidan! 😀

  3. 3

    Ja, så bra skrivet! Detta kommenterande, att det ska vara så svårt att låta bli. Jag vill försöka tänka att det handlar om nyfikenhet och om kanske behov av att säga något, lite kallprat, men så hamnar jag ändå tyvärr i en irritation över att man inte kan låta bli. I mitt lunchrum brukar kommentarerna komma om det mesta och jag får precis som du kommentarer om min frukostkvarg väldigt ofta, är den sockerfri eller inte, ordet låter så roligt, är det en massa bra proteiner i den, oj vad nyttig du är, tycker du om sån där konstig röra, kan det vara gott, etc etc. Jag är en sån tråkig kollega i lunchrummet på det sättet att jag faktiskt rätt ofta biter av väldigt fort med tex. ”Kan vi inte prata om något annat än det vi/jag äter?” För visst kan man kommentera/prata om mat, men just på det sätt som du ger exempel på i slutet i så fall. ” Vad gott det ser ut, luktar?” Det räcker gott 🙂

  4. 5

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>