Kulturspaning: Personliga politiker i nya bokformer

Att skönlitteratur kan vara politisk är det nog ingen som tvivlar på. Nu börjar det också visa sig att politiker kan vara skönlitterära. Sist ut i raden är Birgitta Ohlsson (FP) som meddelat att hon ger ut en bok under 2016. Men hon är inte den förste politikern som praktiserar som författare – och trenden verkar vara mindre politik – mer person.

bok

Ohlssons bok ska, enligt henne själv ”Hylla den duktiga flickan och ge henne överlevnadsstrategier. Flit, strävsamhet och förväntningar är det som möjliggör klassresor, krossar glastak och får drömmar att slå in”. Politiskt ställningstagande, ja, men samtidigt med en personlig ingång och – kan man tänka sig – biografiska inslag.

Biografier finns det redan gott om i den politiska sfären – historiskt sett har det främst handlat om maktens män som vill ge sitt eftermäle (och ibland kanske, genom ett selektivt minne, styra sin egen historieskrivning?). Men en enkel memoar går numera ganska ljudlöst förbi. Så politikerna spänner den litterära bågen och skriver biografiskt i mer subtila former.

Som Gustaf Fridolins (MP) ”Morfar skrev inga memoarer” – där redan titeln blir en känga till de vanligaste formatet av bok med politiker som författare. Fridolins bok läses främst som en roman, om morfar Gustavs livsresa genom mitten av 1900-talet. Boken handlar om ursprung och vikten av att veta var man kommer ifrån, likt temat i Barack Obamas omtalade ”Min far hade en dröm” (som, trots att den är mer uttalat en memoar, också kan läsas som skönlitteratur). Om ursprung och uppväxt handlar även Thomas Bodströms (S) senaste alster ”Det man minns”. Här beskriver den tidigare ministern, som även gett ut flera thrillers, sin barndom och sina tonår – skeenden långt innan han först klev in i Rosenbads korridorer.

Skeenden långt bak i tiden berörs också i en personligt politisk roman som gavs ut redan 1979, nämligen Marit Paulsens  (FP) ”Liten Ida”, som handlar om andra världskriget utifrån en liten flickas synvinkel. Flickan är inte Marit själv, men bearbetar hennes upplevelser av att ha tyskt påbrå under nazisternas ockupationen av Norge. Hade man inte sett författarens namn på framsidan hade man förmodligen inte kopplat boken till politik överhuvudtaget.

Detsamma gäller alla de deckare och spänningsromaner som är författade av politiker – för även om de ofta utspelar sig i maktens korridorer eller på ett eller annat sätt anspelar på samhällsklimat och värderingar, är ju detta inget nytt för just kriminallitteraturen, som gärna gör ställningstagande eller intrigerar på politiska nivåer. Thomas Bodström är förmodligen en av de mest kända ”deckarförfattarna” som även haft titeln ”minister” eller ”riksdagsledamot”, men även Jonas Sjöstedt (V) och Christer Nylander (FP) har gett ut flera spänningsromaner – där de må hända stjäl från verkliga upplevelser, men i det väldigt tillåtande formatet som fiktion är.

Den sistnämnde politikern hävdar för övrigt i en debattartikel att fler borde göra som han själv, Fridolin och Bodström. Läsning är ett erkänt sätt att öva empati och förståelse inför olika människors olika verkligheter, och att själv skriva innebär enligt Nylander ”att fördjupa sig i människans villkor” – något politiker förmodligen skulle ha stor nytta av i sitt arbete. Samtidigt som vi andra drar nyttan av att lära känna ”de där som debatterar i SVT Forum” på nya sätt. Kanske inte avgörande för våra egna politiska ställningstagande, men åtminstone med chans att bredda vår förståelse av personen bakom politikern, i en värld där person blir lika med varumärke i allt fler sammanhang.

Det där sista kan kanske vara svårt att hantera för den som på ett eller annat sätt kämpat med sin roll som ”duktig flicka”. Så vi får hoppas att Birgitta Ohlssons bok kan ge lite klarhet! Och kanske att fler av våra ministrar börjar skriva även den typen av personliga böcker, som faktiskt skulle kunna kallas en form av självhjälpslitteratur. Psykisk ohälsa vore också intressant att läsa om från pennan av en politiker. Eller varför inte kärlek? En riktigt rosaskimrande harlequinroman, kanske? (Per Garthons (MP) ”En kraft starkare en jag själv” om en förbjuden romans på ett behandlingshem, skulle kanske gärna kunna få några eftergångare?)

Om vad och av vilken politiker skulle du helst läsa en skönlitterär bok om…?

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>