Låt inte media bestämma över din psykiska hälsa – om rädsla för antidepressiva läkemedel

Om du har ont i huvudet tar du en huvudvärkstablett. Om du är allergisk tar du allergimedicin. Och om du är olycklig tar du “lyckopiller”*. Eller? Varningar, fördomar och rena myter gör att många känner sig tveksamma inför att behandla psykiska åkommor med läkemedel. Rädslan kan dock vara överdriven – och orsaka onödigt lidande.

piller

Psykisk ohälsa blir gradvis mer och mer socialt accepterat i samhället. Stigmatiseringen av depression och andra sjukdomar i själen finns kvar, men minskar, tack vare kampanjer som #psynligt och en större öppenhet i media. Terapi har i allt fler kretsar blivit fullt acceptabelt – nästintill nödvändigt och trendigt. Och det är bra. Det gör att fler vågar söka hjälp och att fler kan må bättre.

Men vissa personer behöver mer hjälp än vad öppenhet och terapeutiska samtal kan ge. Vissa personers hjärna måste få hjälp på traven att kunna hantera kemiska obalanser, innan de aktivt orkar börja jobba med tankarna kring sin livssituation. Vissa personer behöver helt enkelt äta läkemedel – men det känns ofta inte alls så självklart.

I media har de så kallade “lyckopillerna” länge fått klä skott för det stora svarta fåret “läkemedelsbranschen” – en tacksam aktör att skriva ner och skapa rubriker kring. Själva ordet ”lyckopiller” är ett mediapåfund som är tänkt att symbolisera hela gruppen antidepressiva läkemedel, där den vanligaste sorten är SSRI-preparat. SSRI står för selektiva serotoninåterupptagshämmare, som alltså har en utvald verkan på serotoninsystemet och därmed vårt mående. Man har kritiserat allt från ovetenskaplig användning, till överförskrivning, till beroendeskapande. Sanningen är dock att det råder en underdiagnostik och underbehandling av depressionssjukdomar. (Överdiagnostik och överbehandling förekommer givetvis, som inom alla fält, men dessa problem är av mindre omfattning och innebär betydligt mindre risker än underbehandling.)

De tabletter som skriv ut idag har bevisad effekt och är inte beroendeframkallande. Att många som börjar ta SSRI-preparat mår sämre i en inledningsfas är visserligen konstaterat, men detta är så kallade insättningssymtom som endast pågår under de första veckorna. Under denna period är en tät läkar- och samtalskontakt viktig, för att motverka de ökade känslorna av hopplöshet och olycka.

På grund av insättningssymtomen har det länge antagits att användning av SSRI-preparat ökar frekvensen självmord. I USA gick myndigheterna till och med ut och varnade för utskrivning och användning. En studie vid Harvard har i år följt upp denna varning genom att undersöka självmordsstatistiken i landet. Antagandet var att självmorden skulle ha minskat i antal – men resultatet visade dock helt motsatt effekt: självmorden hade ökat kraftigt under åren varningen gällt. Media tros ha förstärkt denna verkan. “Det finns något att lära av denna studie” uppmanar DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs. “För myndigheter, för vården, för journalister och för alla som känner någon med depression”. Rubrik-jakt och förhastade varningsignaler kan vara minst lika farliga som jakten på rätt medicin och förhastade utskrivningar av piller.

Med detta sagt bör varje persons oro inför att laborera med kemiska substanser givetvis tas på allvar: kanske har man själv sett någon som fastnat i ett beroende? Kanske är man rädd för hur ens personlighet ska påverkas eller för att man inte ska kunna sluta äta medicin även när sjukdomen bemästrats? Av dessa anledningar bör man alltid be sin läkare om grundlig information kring hur, när och varför medicinen tas och verkar.

Det är okej att vara rädd. Men det är inte okej att låta rädslan påverka dina chanser att må bra. Låt aldrig media ensamt styra dina val kring din hälsa. Sök information. Var källkritisk. Våga prova. Det är du värd.

Källor:

Bild: Pixabay

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>