Maximera mera (men må sämre?) – Recension av ”Wellnessyndromet”

Om du ser dig runt i samhället idag; på sociala media och tidningsrubriker (för att inte tala om lunchrummet på jobbet) är det lätt att få uppfattningen att alla bör maximera sin hälsa, sin effektivitet och sin ”inställning”. Här recenserar Liselotte en bok som håller med – och till och med tycker att det är ett nutida syndrom.

“Ätande har blivit en paranoid aktivitet” slår beteendevetarna Carl Cederström och André Spicer fast. De talar dock inte om ätstörningar, utan om ett stört samhälle. Ett samhälle drabbat av Wellnessyndromet.

Att känna paranoia över mat eller ätsituationer är vi nog en del som kan känna igen oss i – speciellt vi som lidit av någon typ av ätstörning. För oss handlar den paranoida relationen till ätande dock om en sjukdom som drabbat oss. Författarna till boken Wellnessyndromet för istället ett resonemang kring att vad vi äter numera är något som sätter hela vår identitet på prov.

I en tid då tilltron till präster och politiker snabbt avtar, menar författarna att “wellness” – sundhet – inte längre är att betrakta som ett val. Istället har det i vårt samhälle blivit ett moraliskt påbud, som vi dessutom ständigt påminns om; via tidningsrubriker, på jobbet och i olika tv-program. Stjärnkockar i tv eller dietister i fitnesstidningar har tagit över den status andra styrande tidigare hade och “hälsocoaching” har blivit en enorm bransch. Allt med anledningen att få oss att bli mer sunda och mer lyckliga – bättre människor. Sådant som förr gjordes för att uppnå njutning – som att äta eller träna – har enligt boken numera det enda syftet att göra oss friska och vältränade. Att vara hälsosam anses idag vara livets mening.

WellnessyndrometTankar i dessa banor känns kanske inte som någon direkt nyhet – i till exempel boken Projekt Perfekt – framställs också en tidsålder med påbudet att ständigt sträva efter förbättring, ett omöjligt och aldrig avslutat projekt. Cederström och Spicer tar dock ett vidare grepp om frågan: de har båda en bakgrund inom studier i organisationsteori och arbetar vid akademiska institut med företagsekonomisk inriktning, vilket märks. Wellnessyndromet framställs inte som något som drabbat någon personligen, utan som något som sker på sociologisk och politisk nivå. En farhåga de framför är till exempel att det faktum att vi ständigt ska förändra oss själva gör att vi slutar förändra världen. Personligen tycker jag kanske inte deras exempel – att franska studenters diet av kaffe, cigaretter och sprit under tidigt 1900-tal ledde till revolutionerande politik – är helt klockrent. Jag tror inte att ungdomars minskade drogintag bör ses som ett av samtidens största problem.

Däremot håller jag fullkomligt med om att den nya trenden vid universitet och högskolor – “Wellnessprogram” som en del av studierna – inte nödvändigtvis är bättre. Att registrera kost och träning kan, i bästa fall, ses som ett problem för den personliga integriteten. I värsta fall kan det ge allvarliga följder för sårbara individer. Författarna konstaterar också att vi kanske inte bör bli förvånade över att ortorexi som hälsotillstånd blivit vanligare, med tanke på hur viktigt “korrekt” ätande anses i vissa miljöer.

För det är inte bara i privatlivet vi ska vara sunda – i skolan och på jobbet ges numera hälsa hög status. Ett hälsosamt liv kopplas direkt till vår produktivitet: “energi” är hårdvaluta och alla vill ha sunda och hälsosamma medarbetare. Att erbjuda träning på jobbet, promenadmöten och speciallagad hälsokost i personalmatsalen är inget arbetsgivare gör för att vara snälla – även om det gärna får verka så! – utan om att få ut det bästa av sina anställda. Det handlar alltså om ett nytt ideal för personalstyrkan, som du gör bäst i att leva upp till för att vara attraktiv på arbetsmarknaden

Dessutom räcker det inte med att vara energisk i form av en sund kropp för att ha ett starkt “personligt varumärke”; du ska också ha en sund själ. Kapitlet “Lyckodoktrinen” utgör enligt mig en av bokens största styrkor, då det tar upp en ganska förbisedd poäng: Wellness-idealet handlar om såväl din fysik som din attityd. Det handlar inte bara om att “detoxa” din kropp: ditt sinne ska också vara vitt och fräscht. Du ska tänka positivt, välja ditt liv, och känna dig själv, på självhjälpssvenska. Hälsa handlar numera om att lyssna inåt, både fysiskt och psykiskt. Men därmed missar vi andra saker, som att se till vetenskapliga bevis eller att lyssna till andra, mer erfarna människors råd. Och, kanske ännu värre, när du ständigt förväntas uppnå din fulla potential sätter det en stor press på dig som person. Har du inte full kontroll är du misslyckad, vilket kan leda till skam och skuld.

För övrigt bygger samhället idag på att vissa personer faktiskt bör känna skam. Den som inte lever upp till wellness-idealet behandlas enligt författarna inte nådigt; varken vid anställningsintervjuer eller annars. Kapitlet “Hälsobasaren” blir obekväm och obehaglig läsning, för jag måste ju erkänna att jag känner igen mig. Jag må inte tillhöra dem som har grava fördomar eller hånar personer baserat på deras hälostillstånd, men jag har också sett tv-programmen, hört de politiska diskussionerna och pådyvlats de komiska poängerna. Ni vet – förlöjligandet och avskyn inför personer som “inte tar hand om sig”; de överviktiga, de som öppet äter skräpmat, de som inte tränar regelbundet. Idag är det i princip socialt acceptabelt att uttrycka förakt inför hur andra människor äter eller ser ut. Det är beklämmande att läsa citat från högt uppsatta politiker som ser ner på den som inte lever upp till livsstilsidealen. I sådana passager är det inte svårt att hålla med författarna om att wellness är ett syndrom som drabbat samhället.

Annars kan just de politiska och sociologiska teorierna kännas lite abstrakta. Akademiker som de är stoppar författarna frikostigt in sociologiska teorier mellan de egna resonemangen och referenslistan är lika tjock som vissa av kapitlen. När olika livsstilar och dieter börjar förklaras med tillgången på mat genom historien och jakten på “det autentiska livet/jaget” tappar skribenterna mig en aning. Å andra sidan är det relativt enkelt att se poängen om man applicerar tankarna på det egna livet – vem har inte hört talas om 5:2 eller “ren mat”? Kanske det faktiskt också handlar om att motverka det överflöd vi lever i idag och längtan efter något “renare” och mer äkta?

Men även om dieter kanske har för avsikt att göra oss “friare” leder de ofta enbart till större kontrollerande – och därmed dåligt mående. Och det här är en av bokens huvudpoänger, om jag tolkat den rätt: den samhällsrörelse som vill maximera oss genom att göra oss hälsosamma, lyckliga och produktiva – gör oss istället frustrerade, oroliga och självupptagna.

Det är en beklämmande tanke, men en som jag samtidigt inte kan ta avstånd ifrån. Jag har själv varit den där nervösa, inåtvända personen i ständig strävan efter kontroll – Wellnessyndromet lyfter helt enkelt mina egna, personliga erfarenheter till en makronivå. Det gör mig både ledsen och rädd. Samtidigt vet jag ju att för varje samhällsrörelse som florerar, uppstår motrörelser. Livskick (och organisationer som Frisk & Fri) kan vara exempel på sådana – det har jag också personliga erfarenheter av. Författarna till boken serverar dessutom ett slutcitat, som känns ett slags motgift till syndromet:

“Vi definieras inte bara av vår potential, utan också av vår svaghet och oförmåga – vi kommer alltid till korta på något sätt. Livet får mening av misslyckande.”

Om fler insåg det, skulle nog – paradoxalt nog – fler må bättre.

Tidigare publicerad i Insikt, medlemstidning för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, se www.friskfri.se för mer information.

Wellnessyndromet – Carl Cederström & André Spicer (Tankekraft Förlag 2015) finns att köpa direkt från förlaget här.

3 kommentarer

  1. Pingback: Mammakroppens hysteri: stop bouncing back and start living | Johanna Arogén

  2. Lorena

    Den här boken är bra, men lite väl dikotomisk.

    Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är svårt att leva ”över” det system en befinner sig inom och någon typ av kult hänger vi oss alla till.

    Förstår behovet att kritisera fitnesstrenden, hälsosträvan och ser totalt att det kan vara en del av det kapitalistiska maskineriet för att skapa den effektiva, produktiva människan. Vänsterfolk har hyllat denna så jag borde väl instämma i kören men jag känner samtidigt så starkt att det går att ha typ träning som ett stort intresse och passion samtidigt som en ägnar sig åt någon form av solidariskt medborgarskap och kan njuta av icke-produktivitet mellan varven.

    Intressanta analyser, viktigt inlägg i debatten, lite väl stigmatiserande och fördomsfull på sina ställen.

    Mycket bra språk, subtil humor. En bok en bör läsa helt klart!

  3. Pingback: Vad hände med träningsglädjen? | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *