Min lilla syster – en film som visar ätstörningar och väcker vilja

Tonår, systerskap och svåra sjukdomar är vanliga teman på bioduken. Men frågan är om de kombinerats på detta verklighetstrogna och berörande sätt tidigare. Eller om ätstörningar någonsin visats i sin fulla, fula, utsträckning…? Livskicks Rebecka Nelson har sett filmen ”Min lilla syster”.

Foto: Moritz Schultheiß / www.minlillasyster.se

Foto: Moritz Schultheiß / www.minlillasyster.se

 

Min lilla syster handlar om elvaåriga Stella (spelad av Rebecka Josephson), en ung tjej på väg in i tonåren. Hennes storasyster Katja (spelad av Amy Deasismont – mer känd som Amy Diamond) tränar konståkning, lyckas med allt och är en stor förebild för Stella. När Stella förstår att något är fel med Katja; att hon döljer något, sätts kärleken och relationen på prov. Katja har drabbats av ätstörningar och om detta avslöjas kommer det att förändra hela familjens liv.

Filmen visar ingående hur det kan vara när en familjemedlem är sjuk i en ätstörning. Regissören Sanna Lenken har tidigare bland annat gjort kortfilmen Äta lunch, men har beskrivit hur hon saknade en långfilm på temat ätstörningar – något som hon har personliga erfarenheter av, vilket blev grunden och drivkraften till projektet.

Vid sidan av bilden av en ätstörning, är det genomgående temat i filmen hur det är att växa upp som tjej idag och hur tufft det kan vara att ta reda på vem man är. Katjas ätstörningar och medföljande hårda krav på sig själv påverkar Stella starkt, eftersom hon ser upp till sin storasyster. Denna påverkan, och deras systraskap, präglar hela filmen. Systraskapet uppvisas som något som kan vara både bråk och ilska, men i botten är en stor värme och kärlek. Filmen har många gripande scener, med en rad olika och starka känslor som både Rebecka Josephson och Amy Deasismont spelar ut otroligt skickligt. Hela dramat har en stark verklighetskänsla.

Min personliga uppfattning är att filmen visar en bra, bred och nyanserad helhetsbild av hur det kan vara att leva tillsammans med en person som är sjuk i ätstörningar. Fokus ligger inte enbart på ätandet, utan också på det psykiska och allt annat som kan tillhöra sjukdomen – vilket kan vara ett problem när denna typen av ohälsa tas upp i kulturen. Det finns flertalet konkreta situationer och tillfällen som visas i filmen som jag tror att många anhöriga till sjuka kan förstå och känna igen sig i.

Jag skulle rekommendera alla att se Min lilla syster, förutom de som själva är sjuka i en ätstörning – eller nyss har blivit friska från en. Detta på grund av att filmen innehåller många scener som kan vara triggande – alltså bidra till ångest och sämre mående. Genom skådespelet får man en större bild av vad ätstörningar kan innebära och en större förståelse för sjukdomen, som är allvarlig – i värsta fall med dödlig utgång. Filmen pekar också ut vanliga tecken på en ätstörning, som kan vara bra att vara uppmärksam på för att upptäcka sjukdomen tidigt. Tankar om hur tufft det kan vara som tonårstjej, dagens sneda ideal och anledningen till att sjukdomen egentligen existerar kommer också upp. När jag går ur biografen är det med viljan att vara en god förebild och göra det jag kan för att motverka sådana svårigheter.

Filmen har redan fått många fina recensioner och omdömen och de kommer nog inte bli färre. En sak är i alla fall säker; detta är en viktig film och berättelse som inte lämnar någon oberörd.

Tillsammans med Frisk & Fri – riksföreningen mot ätstörningar har man tagit fram tre råd till anhöriga och medberoende:

tumblr_inline_nuaxycGnfa1tn5s1b_500

Källa och läs mer: Min lilla syster på Tumblr

Illustration: Hanna Gustavsson

Läs också: Anhörigperspektivet i rampljuset

Mer att läsa

4 kommentarer

  1. 3

    Jag tyckte snarare tvärtom, att det var en ganska ytlig film som tyvärr inte lyckades fånga djupet i ätstörningar. Istället blev det ganska förutsägbar historia om medelklasstjejen som höll på med bedömningssport och fick anorexi men hann få vård ganska snart, vilket snarare spädde på fördomarna om att det är så ätstörningar utvecklas och behandlas. Detta trots att 96% av alla ätstörda har någon annan typ av ätstörning än anorexi, även män drabbas, väntan på vård kan ta många år osv.

    Visst kan man se det som att filmen porträtterar en sorts ätstörningsverklighet, men då det inte finns särskilt många andra filmer på området kommer den tills dess att stå oemotsagd som den enda sortens verklighet. Därmed inte sagt att den inte är sevärd, men den är tyvärr inte speciellt berörande bara för att den lyfter ett svårt ämne. Rekommenderar istället The Machinist, som både gör ett starkare avtryck och går emot en rad myter på området.

    • 4

      Intressant synvinkel du ger av filmen.
      Kan hålla med dig om att det är en smal presentation den ger av sjukdomen om man ser till alla ätstörningar och inte bara anorexi. Jag håller dock fast vid att denna ändå ger en rätt bred bild av hur det kan vara för en tjej med anorexi, hennes och familjens vardag. Att man inte bara får följa med och se vad hon äter, utan också se att hon mår psykiskt dåligt. Sen är ju varje historia och situation unik, så det är svårt att ge en helt generell och rättvis bild. Filmen kanske lämnar utrymme till en annan framtida film där man kan bredda begreppet ätstörningar ännu mer med både fler diagnoser och både tjejer och killar?
      Tack för tipset om den andra filmen- ska kolla upp den!

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>