Normer är påhittade – och det är vi som bestämmer

”Blev det en pojke eller en flicka?” Detta är ofta den första frågan vi ställer när en ny människa föds – och redan där börjar det. Ideal, normer och förväntningar utifrån våra kroppar och vår könstillhörighet omger oss från början och under hela livet. Vår könstillhörighet påverkar vår egen syn på oss själva – vad vi får veta att vi är, och omgivningens bild av oss. Vårt biologiska kön beskriver i grund och botten om vår kropp utrustats med XX- eller XY-kromosomer. Men det stannar ju inte där, som vi alla vet. En kvinna är inte bara någon med en livmoder, hon är så mycket mer.

normer

Vårt kvinno- eller mansvärde sitter i mångt och mycket i kroppen. En kvinna med hår under armarna provocerar, hon kan kanske kallas äcklig eller just okvinnlig. Vår kroppsbehåring, vår muskelmassa och fettprocenten på våra kroppar är laddade med betydelse, de förhåller sig mot en norm för både kropp och kön/genus. Varför skulle annars en term som ”okvinnlig” finnas? Om vårt genus – vår kulturella könstillhörighet – var densamma som det biologiska skulle det vara omöjligt att vara både okvinnlig och omanlig. Vårt genus beskriver alltså allt det andra som konstituerar vad vi ser som en kvinna respektive en man.

Kropp och kön är mycket tätt sammankopplade: Din identitet finns i din kropp, ditt kön blir en del av din identitet i stor utsträckning. Det vi kallar kvinnligt och manligt kräver dock aktiva handlingar för att uppnås; en kvinna måste, för att leva upp till bilden av vad vi kallar kvinnlighet, t ex raka bort det hår hon har under armarna. Kvinnligheten kan alltså egentligen inte sägas vara just naturlig, utan är en kulturell konstruktion: Vi lär oss att göra kön.

Hur uppkommer då normerna? Det är svårt att svara på hur allt började, men vi kan konstatera att ideal för både kön och kropp funnits länge, men att de inte är beständiga: både idealen kring kropp och genus skiftar över tid och ser olika ut mellan olika kulturer. De normer som finns är alltså inte ”eviga sanningar” utan skiftar och kan förändras! Den så kallade performativitetsteorin, ett uttryck myntat av professorn Judith Butler, handlar om just detta; hur vi hela tiden ”gör kön” och hur vi därmed kan utmana ramarna för det.

Enligt performativitetsteorin är vårt sociala kön – vårt genus – något vi hela tiden konstruerar i samspel med andra – som en ständigt pågående performance, en föreställning. Titta dig omkring på bussen: Vilka har långt respektive kort hår? Vilka har nagellack? Vilka sitter bredbent, vilka sitter med benen i kors? Och hur ser tidningsomslagen ut? Reklamen? Vem är det som tvättar i tvättmedelsreklamen och vem kör bilen i reklamen för senaste bilmodellen? Olika instanser i samhället samarbetar för att upprätthålla gällande normer. Genom detta och vårt beteende befäster och reproducerar vi hela tiden rådande normer kring kropp och kön som något naturligt. Vi hänvisar till ett ursprung som egentligen inte finns, utan är påhittat.

Samma sak gäller för hur vi tycker att en vacker kropp ska se ut.

Men i detta finns också en inneboende möjlighet att förändra: Genom att bli medveten om hur normerna för genus, kön och kropp ser ut, kan vi välja att medvetet bryta mot desamma, och enligt Butler avslöjas de då som just en konstruktion, en performativ akt. Feministrörelsen kan ses som en protest och en gemensam mobilisering för att ställa sig utanför idealen. Att transa – alltså med sitt utseende utmana könsrollerna, menar Butler är ett sätt att avslöja dessa normer som just falsarium helt utan ursprung. Det finns ingen naturlig, ursprunglig kvinnlig- eller manlighet att utgå ifrån och detsamma gäller för våra kroppar.

Kan ätstörningen kanske ses som en protest, en rebellisk akt i någon mening? Att gå till sådana extremer som att låta bli ett av våra mest basala behov, att äta, eller att äta ”förbjudet” stora mängder kan kanske tolkas som en slags protest mot ett sjukt samhälle. Den ätstörningsdrabbade gör ju precis det samhället säger till henne att göra: Kontrollerar sina behov och sin kropp, tar makten över kroppen. Men hon går för långt: Lite bantning är okej – till och med norm – men det ska vara lagom mycket, du ska vara ”lagom ätstörd” för att vara vacker.

Istället för att ta den drabbades egentligen normala reaktion på våra sjuka kroppsideal på allvar, avskrivs hon direkt som ett offer, som svag. Inte sällan skyller man på den duktiga flickan. Men istället för att ta vara på hennes kraft, hennes ilska, skyller man på henne, stämplar henne som en enskild individ med en diagnos och hennes beteende som ett personligt misslyckande, när man kanske borde granska det sjuka samhället. Borde man inte, förutom att analysera individen, samtidigt också granska det sjuka samhället den ätstörda tvingas förhålla sig till?

Det är svårt att bli frisk i ett samhälle som säger åt dig att du faktiskt helst ska vara smal och medveten, att du ska vara lite missnöjd med din kropp, eftersom vårt missnöje får oss att konsumera.

Att hitta vem man är och att våga lita till sig själv och sitt värde i ett samhälle som hela tiden beordrar oss att nå det ouppnåbara och beordrar oss att passa in är något oerhört svårt. Men vetskapen om att dessa normer faktiskt är påhitt öppnar för oss att avslöja normerna – både de för kropp, genus och kön. Det är vi som bestämmer.

Tidigare publicerad i Insikt, medlemstidning för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, se www.friskfri.se för mer info.

Bild: freeimages.com

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>