På andra sidan jordklotet är gröten fyrkantig – om likheter och olikheter mellan oss och aussies

De ser ut som vi, pratar ett språk vi förstår och har recept på ”gravad salmon” i sina tidningar. Ett av vårt största matlagningsprogram hämtar sin förlaga direkt därifrån. Det är lätt att tro att Australien är som Sverige, bara aningen (30 grader) varmare. Precis som det är lätt att tro att de vet lika mycket om mat och hälsa som vi. För vi svenskar ”vet” ju det mesta vid det här laget, eller hur? Att socker är livsfarligt, t.ex., slogs ju fast redan i början av det här milleniumet – och förskolorna skyndade sig att kasta ut sötade yoghurtar och födelsedagsglassar.

sverige, australien, skillnader, hälsa, barn, frukt, kultur, socker, mat, matvanor, liselotte melander

Ungefär samtidigt reste min familj, med en då drygt ettårig dotter, down-under för första gången. Hon skulle få träffa sin släkt på sin farfars sida och vi skulle alla uppleva kulturen. Där ingick givetvis matkulturen. Med lördagsgodis-först-vid-tre-års-ålder-och-knappt-det i bakhuvudet blev det första mötet något chockartat för oss upplysta svenska föräldrar: Stora billboards med reklam för färgglada klubbor, där bebisar glatt slickade i sig det stelnade sockret. Släktingar som matade sina jämnåriga barn direkt ur barnmatsburkar märkta ”Custard” (vaniljkräm) och tittade konstigt på oss när vi försökte förklara att vår dotter faktiskt inte åt godis. Hade människorna inte läst den senaste tidens tidningar…?

Att gå in i mataffärerna var som en turistattraktion i sig: En brödhylla täckt till 98% av samma sorts, men olika märkta, vita rostbröd (De återstående procenten? Utgånga tyska lädersulor till fullkornsklossar). En fruktdisk med priser de tredubbla från hemma. Mejeriprodukter märkta med andel procent ”fat free”, istället för fetthalt. Omöjligt att hitta en påse havregryn, däremot 100-tals sorter förpackad vete (Weetbix). Läsk i alla smaker, många gånger billigare än vattnet. Och så vidare.

weetabix

Weetabix – fiberrika veteblock att äta tillsammans med mjölk
Bild: Wikimedia Commons

Jag märkte snart att det faktiskt fanns tidningar även här, men att de istället för våra GI/LCHF-rubriker speglade mataffärerna ganska bra: Recept på sandwiches var extremt vanligt förekommande – i de hälsoriktade varianter lade man bara till ”whole wheat” (dock inte i meningen ”fullkorn” såsom vi känner den – vi snackar fortfarande rostbröd, bara med lite mörkare inslag än vitt mjöl). Lågfett var fortfarande ledordet när det kom till det mesta som handlade om hälsosam viktnedgång (även godis: marshmallows blev därmed i princip dietmat). Recept inriktade till barn fick gärna vara lite extra söta och färgglada, även till bebisar. Vid både vårt första och andra besök (närmare 2010) fick vi kommentarer om hur duktiga våra barn var som ”gick med på” att äta frukt.

Om jag överdriver? Som turist kan jag givetvis bara se en bråkdel av hela sanningen – en sanning, precis som här i Sverige – faktiskt ständigt förändras. Ett samtal med min svägerska, svensk mamma till en 1-åring född i Melbourne, ger för handen att vissa saker nog blivit mer såsom vi ”vet är rätt”, medan andra forfarande görs på andra sätt. Välling finns t.ex. inte alls. Amningen uppmuntras precis som här, möjligtvis ännu noggrannare (men därför får man också allt stöd man kan tänka sig behöva från sjukvården.) Custarden finns kvar, men i medelklassen är det förmodligen ingen som längre matar sitt barn med den. Inte med gröt heller, för den delen – det är helt och hållet Weetabix som gäller. Frukt har hon också sett många barn äta (tack och lov!). Och baked beans tar man för givet att de flesta ungar älskar.

Överhuvudtaget är de – som du vet om du någon gång sett ”Masterchef Australia” – väldigt brittiskt influerade. Grytor står, trots värmen högt i kurs, gärna benämnd ”comfort food” (Som det här receptet hos Anna! Bortsett från att de gillar kött lite för mycket för att välja veg-varianten, kanske…). Precis som i Storbritannien börjar tyvärr också övervikt hos barn bli ett allt större problem, förmodligen mer långt gånget än här i Sverige. Och där kanske bebis-äter-klubba-reklamen jag såg är en av bovarna i dramat…?

Även om jag inte sett någon nedgång i sandwich-recepten i tidningarna jag läser från Australien – och även om det fortfarande finns fler gångar i supermarketen med snacks och choklad än med grönsaker (och betydligt fler än i våra svenska affärer), har problemet börjat uppmärksammats. Och därmed har de ”farliga kolhydraterna” börjat figurera även i Oz:s avslappnade matkultur: min svägerska berättar att det i hennes mammagrupp finns kvinnor som inte vill ge vitt bröd eller pasta till sina 10-månaders bebisar.

Ja, när jag kom på mitt första besök var jag lite chockad och tyckte att aussies långt efter oss i sitt hälsotänk. Sedan dess har jag dock insett att en sanning i vår svenska media inte är den slutgiltiga och att det inte handlar om att vara “före” eller “efter”. Forskningen säger än det ena, en det andra: och förvirrande som det kan framstå är det faktiskt skönt att kunna resa mellan världar där rubrikerna inte säger detsamma.

Jag har dessutom lärt mig uppskatta australiernas härligt matglada inställning till att äta, umgås och njuta. Givetvis är det viktigt att hantera fetmaepedemins framfart, med allt mänskligt lidande den medför. Men jag vet inte längre om jag tycker att “de borde bli som vi”. Jag vill att mina barns kusin ska få växa upp med pasta på sin tallrik utan att någon tittar snett på henne. Det kan de få göra när hon kompletterar med sina “Swedish meatballs” istället!

Bild: SXC

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>