Pressen att passa in får unga flickor att önska sig smalare

Vi lever i ett samhälle där smalhetsidealen ligger som ett tryck över människor och framförallt unga flickor. Många ifrågasätter sig själva och sina kroppar och vill vara smala, eller ”normala”.

pressen att passa in

Hur kan man på bästa sätt förebygga utvecklandet av ätstörningar hos dessa flickor? Vilka är riskfaktorerna? Vad har unga flickor för inställningar till mat och ätande? Dessa viktiga frågor tog Josefine Westerberg Jacobson ställning till när hon under flera år forskade på ämnet. I juni disputerade hon vid Uppsala Universitet med sin avhandling Wish to be thinner Development and Prediction of Disturbed Eating: A Longitudinal Study of Swedish Girls and Young Women.

Avhandlingen är uppdelad i fyra delstudier och totalt har ungefär 1300 flickor, samt minst en av varje flickas föräldrar, deltagit. Den yngsta flickan var sju år när studien började och som längst följdes flickorna under sju års tid. Avhandlingens huvudsyfte var att studera utveckling, risk- och skyddande faktorer, och prognos av ätstört beteende bland flickor i åldern 7-20 år, samt att undersöka hur flickornas livsstil, attityder och motiv för önskan att bli smalare inverkade på en eventuell utveckling av ätstörningar.

Studierna undersökte i hur hög grad faktorer som BMI (Body Mass Index), perfektionism, familj, samhällsideal, självkänsla, attityder och matvanor spelade in för en eventuell utveckling av ätstörning.

Ett kulturellt problem?

Det har i flera andra studier visat sig att icke västerländska kulturers befolkningar lyckats undgå ätstörningsproblematiken nästan helt. Detta har förklarats med att man, bland annat i vissa afrikanska länder, ofta har en annan inställning till mullighet; att några extra kilo snarare är en bekräftelse på kvinnlighet och fertilitet än något ”osunt” eller dåligt.

I länder som Kina, Japan och Sydkorea har man däremot sett en stor ökning i antalet personer med stört ätbeteende. Detta är länder under snabb tillväxt – och som mer och mer liknar det västerländska samhället – som tidigare haft en låg frekvens ätstörningar, varför tesen att ätstörningar åtminstone delvis är ett kulturellt fenomen tycks stämma.

Josefine Westerberg Jacobson hänvisar till en undersökning som gjordes i Fiji runt år 1995, när de där fick större tillgång till TV-mediet. Det sändes framförallt amerikansk och kanadensisk TV. Det visade sig att i och med den ökade tillgången till västerländsk media, ökade antalet personer med ätstörningar.

Hos flickorna i Westerberg Jacobsons studie fanns samhällsideal med som en av de största anledningarna till varför man ville gå ned i vikt. Vanliga motiv för önskan att bli smalare var att ”kunna ha vissa kläder”; att ”leva upp till samhälls-idealet”; eller för att man ville vara socialt accepterad. Man ville vara smal för att det ”var bättre” och man ville ”vara nöjdare med sig själv”. Detta kröp långt ned i åldrarna och var representerat bland såväl sjuåringar som äldre ungdomar.

Riskfaktorer

Wish to be thinner redovisar en rad riskfaktorer för ätstörning. Bland dem ingår exempelvis att ha ett högre BMI än jämnåriga eller att i förpuberteten vara överviktig. Detta kan leda till att man flera år senare utvecklar en ätstörning. De flickor som utvecklade ätstörningar under studiens gång hade också andra gemensamma faktorer: de åt frukost ensamma oftare än andra, de hade en lägre självkänsla, de önskade sig smalare och bantade oftare. De som önskade sig smalare visade sig ha fyra gånger så stor risk att under fem år utveckla en ätstörning och de hade långt oftare prövat olika viktkontrollerande metoder.

Riskfaktorer inom familjen tycks vara att man fokuserar mycket på utseende och vikt. Under disputationen nämner Josefine Westerberg Jacobson artiklar som tar upp just detta. Det visade sig enligt dem att femåriga flickor vars mammor bantade var långt mer medvetna om bantningsmetoder än andra jämnåriga. Mammans perfektionistiska drag var också relevanta, liksom pappornas attityder och beteenden. Till skillnad från vad man tidigare trott, påverkade pappan flickornas ätbeteenden mer än mamman. Det var vanligare att flickor hade en dålig kroppsuppfattning och ville gå ned i vikt, när pappan bantade. Dessutom var det vanligare att pappan fällde kommentarer om flickornas utseende. En teori om detta som framkom under disputationen, var att papporna inte står sina döttrar lika nära under tonåren som mamman gör och därför är mindre ”inkännande”.

I avhandlingen nämner Josefine Westerberg Jacobsson att familjeförhållandena tidigare inte har satts i fokus för forskning, eftersom det anses kontroversiellt då det tenderar att skuldbelägga både barn och föräldrar, samt att en mindre fungerande familjesituation också kan vara en följd av ätstörningen, inte enbart en eventuellt bakomliggande orsak.

Förebyggande

Hur ska man då förebygga ätstörningar? Resultatet pekar på att det är viktigt att ha goda och sunda matvanor och att dessa inrättas tidigt i livet. Josefine framhåller vikten av att äta tillsammans med andra samt äta regelbundet, gärna med andra nätverk än bara familjen för att se till att mat och ätande är något okomplicerat och socialt. Skolor bör ha ett bra lunchutbud med fler än ett alternativ till varmrätt samt salladsbuffé. Det är viktigt att satsa på att maten både smakar och ser god ut. Hälsopedagoger och skolsköterskor bör hjälpa ungdomar, men kanske framförallt familjen som helhet, att fokusera på att få sunda kostvanor och lagom med fysisk aktivitet och att inte fixera sig vid siffrorna på vågen.

Något som jag själv tycker är otroligt viktigt är att se till att barn inte skuldbeläggs för sin eventuella över eller undervikt, vilket är risken om man inte har denna helhetssyn. Institutioner som skolor bör över huvud taget ha god kunskap om hur man kan stärka ungdomars självkänsla och förebygga ätstörningar.

Hög självkänsla är, inte helt oväntat, en bevisat skyddande faktor, det visar både Josefine Westerberg Jacobsons studie och tidigare forskningsresultat.

Josefine framhåller också att det största förebyggande arbetet bör ske i samhället som helhet, då det är de sociokulturella faktorerna som är grunden till att många från början önskar sig smalare och försöker gå ned i vikt. Här får hon också medhåll av andra forskare.

Avslutningsvis ska sägas att Wish to be thinner, avseende bland annat risk- och förebyggande faktorer, visar på sådant som jag tror många ser som sunt förnuft och borde tillämpas av alla. Men det är härligt att ha det på papper, det ger tyngd till debatten. Wish to be thinner tillhandahåller ett konkret och välgjort forskningsresultat, som förhoppningsvis når ut till såväl skolor, föräldrar, politiker som unga flickor.

De yngsta flickorna intervjuades med flera hundra frågor muntligen, medan de äldre fick enkäter. Bortfallet var inte så stort som man kan vänta sig under många års pågående forskning, vilket förklarades med att både föräldrar och barn tyckte ämnet var intressant och viktigt. Skillnader i riskfaktorerna för olika åldrar:

  • Högre BMI och ett mindre bra familjeklimat var en bakomliggande orsak till att 11-åriga flickor två år senare utvecklade ätstörningar.
  • Attityder till mat och ätande och pappornas attityder till mat och ätande var en bidragande faktor till att 13-åriga flickor två år senare utvecklade ätstörningar.
  • En önskan att bli smalare samt pappornas attityder till mat och ätande var en bidragande faktor till att 9-åriga flickor två år senare utvecklade ätstörningar.
  • En önskan att bli smalare samt mammornas perfektionistiska drag var en avgörande faktor för att 13-åriga flickor utvecklade ätstörningar 7 år senare.

Antalet personer med ätstörningar ökade med ålder:

  • Av de 11-åriga flickorna hade fyra personer stört ätbeteende. Två år senare, när de var 13 år, hade siffran ökat till elva stycken (5,9 %).
  • Av de 13-åriga flickorna var det fyra flickor som hade stört ätbeteende, två år senare, när de var 15 år, var siffran nitton (9,7 %), vilket innebär att stört ätbeteende var vanligast när flickorna var 15.
  • Ytterligare fem år senare, när de från början 13-åriga flickorna fyllt 20, hade siffran sjunkit till åtta flickor (6,6 %).
  • Av 9-åringarna hade ingen flicka ätstörningar, men sju år senare, vid 16 års ålder, var siffran uppe i nio (8,4 %)

Enligt en nyligen gjord studie, spenderar ungdomar mellan 8 och 18 år i snitt 7,38 timmar per dygn åt media.
Flickor som önskade sig smalare tillbringade mer tid framför TV:n än de som inte gjorde det.

 

Av Linnea Östlund

Tidigare publicerad i Insikt, medlemstidning för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, se www.friskfri.se för mer info.

Bild: Pixabay

Mer att läsa

4 kommentarer

  1. 1

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>