Rapport från Salomon Trail Tour – prestigelöst, minnesvärt och smutsigt

Den löparboom som tycks ha drabbat Sverige på sistone har medfört att deltagarantalen i många löpartävlingar runtom i landet stadigt har ökat från år till år. Terränglöpningslopp utgör än så länge en minoritet av loppen men även inom denna förgrening verkar trenden peka uppåt.

Salomon Trail Tour är en löparturnering som för tredje året i rad (2012) arrangeras i form av flera deltävlingar på olika håll i landet. Såväl sträckorna som miljöerna varierar mellan olika orter och olika år och kan vara mellan fyra och 21 km och ibland med kortare banor för barn. Gemensamt mål för arrangemangen är att få fler att upptäcka terränglöpning och nöjet i att byta asfalt mot stig.

Den 15 september gick loppet av stapeln i Umeå och undertecknad var på plats för att prova på vad arrangören hade utlovat som “ännu mer terräng, ännu blötare myrar och ännu roligare minnen”. Eftersom det var första gången jag sprang loppet kan jag inte uttala mig om huruvida man levde upp till ambitionerna i dessa avseenden men en kvalificerad gissning är att så faktiskt var fallet.

Löparvädret var perfekt dagen till ära med behaglig temperatur och uppsprickande molntäcke lagom till starten. Men ett intensivt regnande hela det föregående dygnet hade gjort sitt för de blöta myrarna och den löpare som kom i mål med torra fötter måste helt enkelt ha fuskat. Smutsigast av alla 428 deltagare blev ändå förmodligen jag själv.

Allt tröttare ben i kombination med bristande talang i längdhopp ledde mig djupt ner i inte mindre än tre olika diken. Det sista diket sög ner mig så djupt att jag inte förmådde ta mig upp på egen hand utan en av loppets alla fantastiska och peppande funktionärer fick räcka ut en hjälpande hand för att hjälpa mig upp ur sörjan. Med skor som plötsligt vägde ett ton extra vardera var det därefter inga lätta steg som tog mig de kvarstående kilometrarna över mållinjen. Hade inte loppets sista parti gått i nedförsbacke hade jag förmodligen lagt mig gråtandes på myren tills någon kom och hämtade mig.

Trots att djupa diken, sugande myrmark och 254 meters höjdstigning tillsammans gav de tyngsta 11 kilometrarna jag någonsin avverkat var det en fantastiskt rolig dag. En prestigelös stämning och ett välplanerat arrangemang med många glada funktionärer gjorde att min tidsmässigt kanske sämsta löparprestation någonsin ändå blev det hittills roligaste och mest minnesvärda loppet. Och utan tvekan det smutstigaste.

Av Jenny Bagglund

Foto: www.salomontrailtour.se

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>