Recension: ”Virtuell Våldtäkt” av Caroline Engvall

Jag är född på 80-talet. Internet kom därmed in i mitt liv någon gång i högstadiet. ICQ, Skunk och Lunarstorm var efter ett tag lika naturliga platser för socialt umgänge som skolgården eller det lokala fiket. För mig är ett liv i sociala media inget underligt eller främmande (och därför inte heller skrämmande). Ändå måste jag läsa Caroline Engvalls mening flera gånger för att den ska gå in:

Att lägga ut sexuella bilder eller filmer på internet för att testa sin sexualitet och pröva sig fram är en viktig del av ungas vardag idag.

Virtuell_omslagJag tycker att jag, förutom att faktiskt blivit vuxen tillsammans med webben, är påläst, allmänbildad och relativt teknikkunnig, men detta är utanför min verklighetsuppfattning. Tur då att Caroline, som är några år äldre än jag, är desto mer påläst – och dessutom tagit på sig rollen att informera oss andra. Efter böcker som 14 och till salu och Skuggbarn – den okända sexhandeln med barn i Sverige har hon nu vänt blicken mot bilderna, de där vi tar och delar i sociala media nästan till vardags, men som på fel sätt och i fel händer kan leda till farliga efterspel, såväl psykiskt som fysiskt.

Hur svårt jag än har att förstå det, så testar många unga idag sin sexualitet och identitet (såsom människor i alla tider gjort i puberteten) via bilder och via internet. För många är det –  faktiskt – en positiv upplevelse – något som ger bekräftelse och stillar nyfikenhet, på en nivå som inte kränker det egna jaget eller den egna kroppen. Men för andra är exakt samma beteende något som sker av tvång, under hot eller som personen förlorar kontrollen över. Boken Virtuell Våldtäkt – om unga och sexbilder på nätet handlar om dessa individer – de barn och unga som lider i det tysta, som skäms, skräms eller råkar illa ut, medan vuxenvärlden många gånger står handfallen.

Jag är inte ensam om att inte förstå. Forskning om ungas agerande på nätet – och orsakerna bakom det, är i sin linda; polisens resurser räcker sällan till och lagstiftningen är yrvaken inför den nya brottsligheten som innebär att bilder stjäls, delas vidare eller används som utpressning. Det är kanske inte heller alltid helt lätt att vilja förstå; barns utsatthet, och sexuella övergrepp på minderåriga är ämnen de flesta av oss skyr.

Som mamma till en snart tonåring får jag smått panik flera gånger under läsningen av Engvalls bok. Här ges röst åt personliga berättelser om rädsla och ångest, vid sidan av utdrag från existerande rättsfall där förövare lyckats utnyttja de ungas vilja att bli sedda. Poliser, forskare och andra professioner som möter dessa ungdomar kommer till tals, samtidigt som man förstår att alldeles för många drabbade aldrig når ut till en vuxen. Av okunskap om sina rättigheter och av skam för sina handlingar. Som vuxen skäms man lite över att läsa om det – att läsa om dem. Som om man borde ha förstått, borde hjälpa till.

Samtidigt är en av bokens främsta fördelar att den visar att det faktiskt inte är särskilt enkelt att förstå; att problematiken är komplex – och inte alltid en problematik. För som sagt, för vissa är livet på nätet något trevligt. För vissa framstår det inte ens som att man lägger ut sexuella bilder – och om man gör det finns det en rad olika anledningar, på en skala från godartade till elakartade bakgrunder (”en kul grej” eller ”sex som självskadebeteende och beroende” spelar ingen roll när bilden väl sprids…). Det är inte bara psykiskt labila ungdomar, med frånvarande föräldrar och icke-existerande självkänsla som söker bekräftelse via nätet. Det är inte bara de svaga eller oförståndiga som blir utnyttjade och lurade.

Däremot kan även den starka och riskmedvetna bli svag inför webbens enorma vidd. Och alla som drabbas behöver hjälp. Vilket för oss till ytterligare en av bokens fördelar; Caroline Engvall ägnar, vid sidan om insikten som de personliga historierna ger, också tid till att understryka vuxnas – och samhällets – ansvar att just hjälpa. Detta bör ske genom att synliggöra och diskutera frågorna – utan att någonsin skuldbelägga den unga person som, av en eller annan anledning, tagit en bild på sig själv. Den personen behöver istället specialiserat stöd, något som samhället bör skapa strukturer och resurser för. Vi måste utveckla system för en systemutveckling vi inte kan stoppa, för:

De digitala övergreppens tid är här.

Och detta är ytterligare en mening jag inte riktigt kan ta in. Men efter att ha läst Viruell Våldtäkt vet jag att jag måste. Internet ÄR vardag för i princip samtliga unga som växer upp i Sverige idag – också för mina döttrar, och för framtidens barn. Att säga ”Det var ju bara på nätet” hade inte fungerat för något jag och mina klasskompisar skrev på Lunarstorm för 15 år sedan, och det fungerar definitivt inte idag, när livet på sociala media på många sätt kan likställas med vårt sociala liv. Våldtäkt får aldrig bagatelliseras. Inte heller virtuell sådan.

Tycker du att det låter överdrivet? Tycker du att det är svårt att förstå? Läs Carolines bok!

Caroline Engvall – Virtuell Våldtäkt (2015) Kalla Kulor Förlag

 

Läs också Carolines egen krönika för Livskick

och

Besök sajten SafeSelfie, för mer information om bilder online

 

Bilder: Kalla Kulor Förlag

Mer att läsa

3 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>