Selektiv ätovilja hos barn

Det är vanligt att barn går igenom faser med kräset ätande, vilket brukar ge med sig vid 5-6-årsåldern. Men hur vet man om det är fullt normalt eller om barnet faktiskt lider av en selektiv ätstörning? Vad finns det för hjälp och stöd att få om man är förälder till ett sådant barn? Livskick har här samlat bra råd och information, samt intervjuat två mammor som vill sprida kunskap om selektiv ätstörning hos barn.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Selektivt ätande (kräsenhet) eller selektiv ätstörning?

Många barn går igenom perioder av selektivt ätande eller ‘kinkighet’, vilket är en helt normal del av utvecklingen och går i regel över i 5-6-årsåldern. En person med selektiv ätstörning visar ofta tecken på detta tidigt i livet, ibland redan under det första levnadsåret. En tydlig skillnad mellan ett ‘normalt’ kräset barn och ett barn som uppvisar symptom på selektiv ätstörning är att ett kräset barn oftast tackar ja till godis och fikabröd medan ett barn med selektiv ätstörning är selektiv även med sötsaker. Barnet kanske enbart äter en sorts kakor (av ett visst märke), en sorts godis eller bara vit (vanilj-) glass.

Många barn som har en ätovilja är överkänsliga på sina händer och i sin mun. Det är vanligt att barnen inte tycker om att bli kladdiga. Det kan man se både vid matsituationerna och när barnet leker. Barnet kanske undviker sandlådan och ogillar att gå barfota på gräs eller att borsta tänderna. Vid maten syns det till exempel genom att barnet samlar mat i munnen, spottar ut, kväljer eller till och med kräks när de äter vissa sorters mat.

Personer med selektiv ätstörning har en begränsad diet. Ofta består den av 10-15 olika livsmedel. Det är vanligt att hela matgrupper exkluderas såsom frukt/grönsaker och kött. En del väljer sin mat efter konsistens eller färg. Det är vanligt att personer äter enligt en vit/beige färgskala, Chips och pommes frites finns nästan alltid med på en selektiv ätares lista över sådant som anses ätbart. Sådant som är salt, fett och krispigt tycks ofta gå hem. Kladdig mat såsom grytor och stuvningar ratas ofta av personer med selektiv ätstörning.

 

”Vi märkte tidigt att något inte stämde med maten”

 

Angelica har ett barn som snart fyller 5 år och som i dagsläget äter väldigt selektivt, cirka fem olika maträtter och kanske tio livsmedel utöver det. Angelica märkte tidigt av att något var annorlunda med barnets ätande:

—Vi märkte att något inte stämde med maten så fort hen började med fast föda. Hen ville bara äta vissa saker och bara burkmat. Hemlagat kom inte i närheten av munnen.

Vården har stöttat familjen, men då barnet växer och utvecklas så har de inte haft någon större kontakt med vården och BVC kring maten och ätandet. Angelica har bara positivt att säga om förskolan:

—Förskolan är fantastisk. De ser till att vårt barn får sitta i ett lugnt rum med en pedagog och få barn. De använder sig av bildstöd runt maten och hen har fått specialkost.

Den närmaste familjen har stor förståelse för barnets ätande och ser till att det alltid finns sånt som barnet äter. Andra människor kan däremot komma med med olika tips:

—Andra kommer gärna med tips som att om vi serverade mer varierat hemma skulle det inte vara några problem; eller att om barnet bara blir nog hungrigt så äter hen nog. Ni vet klassikern ”inget barn svälter frivilligt”, det gäller inte personer med SÄ (selektiv ätovilja). Vårt barn skulle hellre svälta än att äta något hen inte accepterat.

Angelica ser ett tydligt mönster i vilken typ av mat som barnet tycker om: beige mat, salt mat, kolhydrater. Bröd, pasta, pizza (utan ost och fyllning), pommes, mjölk, en sorts flingor, en sort korv, osv. Det går inte att luras heller, poängterar Angelica och förklarar att barnet direkt märker om det är fel märke på något. Utvecklingen går dock framåt. De jobbar mycket med detta på hemmaplan, bland annat med att barnet ska att acceptera ny mat på bordet. Bara att vilja lukta på något nytt kan ta flera middagar och att sedan acceptera att röra vid det tar ytterligare några gånger. Nästa steg blir att maten accepteras att läggas på tallriken och som sista steg att lägga lite på tungan och att tugga. Familjen lägger stor vikt vid att alla måltider ska vara avslappnade och lustfyllda. Inget tvång och ingen press får finnas med vid deras måltidssituationer.

”Jag är så trött på att bli bagatelliserad”

Linn har ett barn som är 3,5 år. Hon beskriver det som att den selektiva ätoviljan är kopplat till barnets personlighet. Barnet vill ha saker på ett visst sätt. Linn förklarar att barnet lätt lyriskt och då blir svår att ”stoppa”. Ätbeteendet känns på något vis kopplat till det, menar Linn.

Barnet är skeptiskt till att testa ny mat, men äter bra av det han äter. Linn beskriver det som det verkligt stora problemet, eftersom sjukvården inte tagit dem på allvar på grund av det. Linn märkte tidigt att barnet hade ett snävt ätande:

—Han hade först svår reflux, men när han började äta fast föda åt han ändå vissa saker som puréer med kött och grönsaker. Men när han var 12-18 månader åt han i princip endast pasta, plättar, banan (i skal), skalat äpple, bröd och ost.

Barnet går på förskola och till en början gick det bra att de tog med mat till honom. Efter ett tag tog det stopp:

—Vi är i en konflikt och ingen vill hjälpa oss med intyg som de nu kräver.

Just nu får de inte ta med sig egen mat heller. Förskolan menar att maten ska lagas på plats. Mitt i allt detta känner sig Linn väldigt ensam och hon har flera gånger fått höra ord som: ”Vänta till han börjar förskolan, då kommer han nog börja äta.” Hon menar att förskolan har känts som någon slags helig lösning på alla problemen.

Linn tycker inte att barnet kommer framåt i sin ätande, men hon menar att de har hittat sin lösning på situationen. Barnet äter gärna bananplättar med olika tillbehör, till exempel kikärtor eller nötter. Han tycker också om socker, vitt mjöl och mejeriprodukter. Linns upplever det vita mjölet som något problematiskt, då hon misstänker att barnet har en känslighet mot gluten.

Nu har Linn kommit till en punkt där hon känner för att börja göra uppror:

—Jag är så trött på att bli bagatelliserad och att bli uppfattad som knäpp och gnällig.

Linn upplever att det är till deras nackdel att barnet ligger bra till på viktkurvan och att det är en förutfattad mening att ”matkrångel” är ett problem enbart när barnet inte går upp i vikt.


Informationen i artikeln kommer ifrån dessa sidor, där du även kan hitta mer råd och stöd:

Selektiv ätstörning – samlad information kring selektivt ätande

Akademiska sjukhuset: Ätovilja men inte matvägran

3 kommentarer

  1. Elin

    Jag tror knappt det är sant att jag hittat hit. Jag har en liten kille som snart blir 5 år. Han stämmer in på beskrivningen av selektiv ätstörning. Sitter och gråter för att sonen idag fått suttit och tittat på när barn på förskolan fått mat som han faktiskt äter, men han fick inte nått för att maten var endast till de som inte äter fläsk. Vi har levt såhär i ca 4 år och jag är helt slut mentalt av allt som har med matsituationerna att göra. Om du Jenny ser detta, får du mer än gärna mejla mig.
    Jag känner att jag här hittat information om något som kanske kan rädda oss här hemma. Jag är desperat efter hjälp. BVC vill att vi ska låta bli att ge han det han äter, ”för han kommer äta när han blir hungrig”. Vi känner oss osynliga.
    Jag behöver hitta någon inom vården som fattar vad vi går igenom och kan ställa diagnos så sonen kan få specialkost på förskolan. Han går hela dagarna utan mat där.

    1. Louise. B

      Hej! Även om jsg lider med er som har barn i denna situation är det helt magiskt att höra att det finns fler än vi i denna livssituation !! Jag har också en son (8år) det är troligtvis detta han lider av med! (Igenkänningsfaktor 100%) Trodde det skulle växa bort men inte !!!
      Min son äter ca 10 olika livsmedel å har gjort så sedan 2 års ålder. Jag har dock fått igenom specialkost både under tiden på förskolan å nu i skolan, utan det hade han inte kunnat va i dkolan alls tänker jag…. vänd dej till en privat barnmottagning om du inte får hjälp vi BVC ?! Det är dock en ständig kamp i vardagen, problem att leka hos kompisar (pga han inte kan äta) träningsläger, skolresor etc. är nästintill otänkbart.. jag tror inte det går över, har slutat hoppas..får se det positiva i att han faktiskt äter det han gör.. har nån ett råd/ en kontakt / etc. För ”rehabilitering” eller bättring är jag ytterst tacksam! hälsningar Louise

  2. Pingback: Här är jag-mamman som serverar pasta, oboy och chips i skål! – Jenny Larsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *