Svåra samtal, del 2: Att fråga om det som skaver

De flesta av oss behöver då och då i livet ha vad som brukar klassas ett svårt samtal. Det behöver inte handla om att någon i din närhet har drabbats av sorg eller förluster, utan kan – kanske oftare – röra sig om att ”något skaver”. Du vill den andre väl, men inser att det kan leda till upprörda känslor att ta upp ämnet. Så hur gör du? Här kommer Åsas andra del i serien om svåra samtal, med några enkla råd.

samtal

Någon du bryr dig om verkar vara på väg åt fel håll i livet; eller en konflikt av något slag har uppstått. Du önskar bara personen gott, men det du ska ta upp kommer troligtvis göra den andre arg eller ledsen. Det är i sådana situationer lätt att låsa upp sig i omskrivningar och inlindande ord, som ändå inte går fram; eller att tappa kontrollen och skrika ut sin oro och frustration, i något som tas emot som ilska. För att inte hamna i dessa fällor – som ofta bara gör situationen värre – finns några hållpunkter att ha i åtanke. (Och du? Det enkla är ofta det bästa.)

Våga fråga (och våga fråga igen)

Jag skulle nog säga att det faktiskt inte finns något enkelt sätt att fråga eller ta upp det som skaver. Det kallas svåra samtal för att det är svårt – och det svåra gör att många tyvärr duckar för samtalen helt och hållet. För ja – det krävs mod att våga fråga. Det krävs mod att påpeka för någon att den dricker för mycket, har hamnat i en ätstörning eller på annat sätt är destruktiv. Det krävs också mod att våga ta upp att någon i ens närhet ofta har en obehaglig andedräkt eller är svår att samarbeta med.

När du vågar ta upp det svåra, riskerar du absolut att få ett argt, upprört eller anklagande bemötande tillbaka: ”Jag är bara social på fester!” eller ”Vad då tränar för mycket? Det kanske är för att du aldrig tränar!”. Men jag tänker att du ändå sår ett frö av ifrågasättande. Kanske behöver du fråga flera gånger innan det börjar gro.

En annan möjlighet är att den du pratar med blir lättad för att någon vågade fråga, att någon vågade se att allt inte stod rätt till. En del jag mött har länge försvarat ett destruktivt beteende med att ingen i alla fall verkat störa sig på det: ”Om jag var alkoholist skulle de ju ha reagerat på jobbet?” eller ”Om jag är för smal skulle de väl säga något på gymmet?” . När någon till slut lyfter frågan blir det en lättnad, för det var det som behövdes för att personen skulle våga erkänna för sig själv att något inte är riktigt är bra – och därmed orka påbörja en förändring.

Hur och när?

Det finns förstås faktorer som gör det svårare lite mindre svårt. Det är en god idé att tänka igenom både vad du vill säga och när du ska säga det. Fråga inte när personen tagit sitt första glas öl, när hen är på väg till gymmet eller när ni står mitt uppe i ett kritiskt samarbetsprojekt (beroende på vad det är som skavt). Försök att hitta ett tillfälle när det finns gott om tid och där personen inte behöver bevisa något i stunden. Ett bra tillfälle är också då du själv känner dig lugn och inte behöver stressa vidare någonstans. Hitta gärna en plats som känns trygg.

Det går ofta utmärkt att prata när man går en promenad; det kan avdramatisera en aning och ger en frihet. Börja kanske med en så enkel fråga som: ”Hur mår du?” eller säg något du själv upplever: ”Jag är orolig, du verkar inte må bra”. I dag är vi också vana vid att kommunicera via mobilen eller datorn på olika vis (telefonsamtal, sms, mail, sociala medier) men jag skulle säga att ett samtal av denna typ i de allra flesta fall behöver ske ansikte mot ansikte. (Det är kanske en självklarhet för många, men inte för alla).

Lyssna

Lyssna – och känn in – vad du får för svar. Fråga efter hur hen själv upplever sin situation, och lyssna in vilka behov och tankar som finns hos personen. Om du får några svar (vilket du faktiskt kanske inte får första gången), försök att reflektera och visa att du har hört vad personen säger.

Och framför allt: visa att du tar det personen säger på allvar. Finns där något som ger en vink om hur hen själv skulle vilja göra för att må bättre, knyt an till det istället för att komma med färdiga lösningar på vad du tycker ska göras.

Stå kvar

Om du frågar får du som sagt vara beredd på att få ilska tillbaka, i alla fall till en början. Det kan också hända att du får ett ärligt svar om att något inte är bra, men att personen inte vet vad hen ska göra åt det. Om du vågar fråga, behöver du också vara beredd på att våga stå kvar.

Visa att du finns där, att du inte tänker försvinna när det blir tufft – och fråga gärna på vilket sätt du kan vara till stöd. Visa att du respekterar och tycker om personen och att det är beteendet som gör dig orolig eller fundersam, inte personen som utför det. Att i frustration tippa över och säga ”Jag orkar inte se dig så här längre!” är högst mänskligt, och det talar visserligen om hur du känner, men kommer tyvärr främst skapa oro, skuld eller skam hos personen du vill hjälpa: oro för att du ska försvinna. Skuld och skam för att hen gör något som får andra att må dåligt. Då är det bättre att säga ”Jag upplever att du mår dåligt och jag finns gärna här för att hjälpa dig, inte bara idag utan den tid du behöver”.


Svåra samtal är svåra – och hur förberedda och genomtänkta vi än är går det inte alltid som vi vill. Är du riktigt orolig för någons hälsa och upplever att du inte når fram föreslår jag att du tar hjälp av någon.

Jag tänker också att du behöver ge dig själv en klapp på axeln för att du vågar ta upp det svåra. För att du inte duckar trots att det är obekvämt. Och du behöver visa förståelse och förlåtelse inför dig själv när det inte går som du tänkt dig. Du gjorde som du gjorde med de bästa intentionerna; att göra så att någon annan mår bättre och får ett enklare liv. Alla sådana frön är värda att sprida!

Lästips:

”Svåra samtal – hur man pratar om det som betyder mest” av av Douglas Stone, Bruce Patton, Sheila Heen (1999)

Bild: Pixabay

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>