Ta tillbaka fitness-inspirationen: #reclaimfitspo

Många mår dåligt av träningsbilder i sociala medier. Men samtidigt mår många bra av att träna – och några av dem tycker faktiskt det är kul att dela med sig av sitt liv i bildform till andra. Balansgången är svår, både när det gäller träningsmängd, jämförelser och personligt ansvar. Här reflekterar Livskicks Lorena Gustavsson kring frågorna – och kommer med ett förslag om hur vi tillsammans ska #reclaimfitspo.

Tankar om träningsbilder

Det känns som att jag kliver runt på okokta ägg med spikskor. Det känns som att varje snedsteg spiller ett liv; eller i varje fall en livsgnista. Jag är livrädd för att sabba det du byggt upp i form av självtillit genom att skriva fel. För när du mår dåligt så tolkas allt som påhopp, som att jag motarbetar dina syften. Och om syftet är att bli kvitt eländiga hjärnspöken – vem tror jag att jag är, att ställa mig i vägen med ”peppiga” träningsbilder?

Får jag gå till gymmet och köra skiten ur mig utan att problematisera det? Får jag säga (helt ärligt) att jag älskar att känna endorfinerna flöda genom systemet? Får jag älska det jag en gång bröts ner av? Och får jag tala om det högt?

Svaren är att det beror på.

Jag har tränat för mycket förr – och jag tränar mycket nu

Jag har varit drabbad av ortorexi. Då tränade jag mycket. Idag är jag frisk. Och jag tränar mycket. Men ändå är det inte samma sak som jag gör nu som då, även om det ser liknande ut ibland. Det syns inte på rörelsen i ett löpsteg (även om det oftast är piggare och starkare steg nu). Det syns bara lite på kroppen (och kanske är det mest jag själv som ser). Men vid ögonkontakt kan du se det. En gammal bekant sa att jag inte har lika jagad blick längre. Nu handlar det om att må så bra som möjligt – inte om att undvika att må dåligt så mycket som möjligt.

Jag är frisk, och jag är vuxen, och jag får faktiskt göra precis vad som helst som jag mår bra av. Speciellt om det inte skadar andra. Men vad skadar egentligen andra…? Det är där spikskon klämmer till, mitt i intervallen och hashtaggandet.

Bild från Lorenas Instagram

Bild från Lorenas Instagram

Jämförelser – destruktiva eller drivkrafter?

Som sjuk sved det att höra om lågkaloridieter och folk som tränade fler pass än jag på gymmet. Hur vågade de komma och nosa på min tron? Jag skulle vara värst! När jag sedan började bli frisk sved det inte bara, det rev upp grejer som hade börjat läka. Jag försökte ju omvärdera allt det där. Sluta stör!

Men så kom jag ännu lite längre och började kunna skilja på mig och dem, blev hårdkokt (för att återgå till liknelsen med äggen). Jag märkte också att vissa verkligen går igång på stenhårda budskap och tuffa träningsupplägg. Och lite senare märkte jag att det faktiskt även gällde mig. Kanske har jag en Luther på min axel och en Marx på andra som gör att jag inte mår bra om jag inte får arbeta, kämpa lite. Förtjäna lyckoruset. Är det inte inom träning, så kan det vara i skolan eller i jobbet, eller kanske via välgörenhet och medmänsklighet. Frågan jag ställer mig är ifall det verkligen är en så hemsk egenskap? Kanske är det rentav en vettig och balanserande egenskap i dessa curlingtider i den rika delen av världen. Känslan av att uträtta ett dagsverke, det är vad som lockar mig – även med träning som ibland smakar lite blod. Och det är definitivt någonting annat än rädslan att få hög fettprocent.

Mitt ansvar – och Ditt ansvar

Jag tänker att jag absolut har ett visst ansvar eftersom jag inte lever i ett vakuum. Jag vet att många av dem som läser mina tafatta stavelser själva kämpar på med stökiga mat- och träningstankar.  Av den anledningen försöker jag  att visa alla sidor av ett liv, som är just mitt. Livet™ finns nämligen inte. Vi har våra likheter, men innehållet i ditt liv™ måste du klura ut själv.

Tro inte rakt av på vad jag skriver, jag är lika subjektiv som vem som helst. Ibland slinker grodor ut, och jag kommer att missuppfattas och tvivlas på. Det är i grunden bra, för ingen är perfekt. Ingen måste – eller ens bör – vara perfekt. Jag tänker att det viktigaste är att vi gör vårt bästa för att prata om kropp, mat och träning på ett balanserat sätt. Men att andras känslor samtidigt inte kan vara en enda individs ansvar; det väger för tungt.

Mitt förslag för nytänk

Givet allt ovan, vill jag skapa en ny version av det som i bonnamun kallas för #fitspo. Jag önskar att vi tillsammans kan skapa lite fräsch, nytänkande och mångfacetterad inspiration: Inspiration som inte exkluderar alla dem som inte tränar för att bli störst, bäst och vackrast. Det ska inkludera alla, som rör på kroppen av sina anledningar. Att aldrig trampa nån på tårna (eller krossa några äggskal) är så gott som omöjligt – men tillsammans kan vi vidga urvalet av källorna till inspiration. Mitt förslag är att vi tar tillbaka ”fitness-inspiration” från den lilla klick som lever för att träna, istället för att träna för att leva.

Mitt förslag på är att vi – alla tillsammans – fortsätter att ta våra träningsbilder, och att vi hashtaggar dem med #reclaimfitspo. Är du med?

Vår nätverksbloggare Maria Finnved har skrivit om sina tankar i ämnet i ett blogginlägg, som du hittar här!

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>