The Events – en föreställning som berör våra rädslor

Nämn namn som Breivik eller orten Columbine och många av oss reagerar med obehag, eftersom vi kopplar dem till dödskjutningarna i Norge 2011 respektive skolmassakern 1999 i USA. Båda dessa ”events” är till synes helt oförklarliga händelser, som sätter vår trygghet på spel. Den skottske dramatikern David Greig väljer att i föreställningen ”The Events” behandla en egen version, och fokuserar på vad som kan hända med de som är inblandade i händelsen, samt vilka orsaker som kan ligga bakom. Gothenburg English Studio Theatre gästspelar nu med pjäsen på Stockholms Stadsteater, och Livskicks Åsa Jansdotter har sett den.the events recensionFöreställningen inleds med att prästen Claire (utmärkt spelad av Kristina Brändén Whitaker) välkomnar en tyst figur med huvtröja till kören hon leder. En kör för utsatta; äldre, arbetslösa och migranter: ”Välkommen – här är alla välkomna, om du känner för att sjunga så sjung, om du inte känner för att sjunga så sjung inte, det finns ingen som alltid känner för att sjunga”. Huvtröjan – ”Pojken” (spelad av Ashley Gerlach) tittar tyst ner i golvet.

Vi kastas sedan genom tid, situationer och känslor. Så småningom förstår vi att ”pojken” genomfört en dödskjutning mot kören och att Claire klarade livet, men är uppfylld av att hitta en mening, en förklaring som kan göra det lättare att gå vidare, att orka leva. Hon pratar med sin partner, sin psykolog, ”pojkens” pappa och en kompis till ”pojken” med flera. Hon är frustrerad, jagar svar som inte finns. Hon försöker pussla ihop de bitar som ges henne. Hon föreställer sig att han måste vara ett empatilöst monster, att han måste vara ond, för om han är ond är det lättare att förklara; vanliga människor gör inte så här, eller hur? Claire adderar sedan trasig barndom till rasistiska sympatier och upptäcker att ”pojken” har haft känslor – och bilden av ondskan faller. Men detta gör det på något vis ännu svårare; meningslösheten tycks större. Smärtan och de borttappade själarna svårare att hitta igen.

Ashley Gerlach är fantastisk på scen och genom genom mimik och kroppsspråk gestaltar han alla olika figurer förutom Claire och kören. Ena sekunden är en han en feminin partner som hjälplöst försöker bota den avgrundslösa hopplösheten hos sin älskade Claire, och nästa stund är han partiledare med ögon fyllda av svart hat. Det funkar, det går in under huden. Dock tar det en stund innan jag förstår vad som verkligen hänt. Vi kastas så snabbt mellan skeenden och tid att jag först tror att Claire är död och har hamnat i himlen. När jag väl förstått hur det ligger till är det lättare att hänga med i de tvära kasten.

Medverkar i föreställningen gör också olika lokala körer i Stockholm och det känns äkta. Där syns inga uppklädda korister utan en samling vanliga människor som helt enkelt träffats för att sjunga tillsammans. Deras sång bidrar till upplevelsen av att vara placerad just i händelsernas centrum.

Pjäsen vidrör många rädslor som de flesta av oss bär på. De kommer inte bara från Claire utan även från ”pojken” och alla andra karaktärer som syns på scen. Genom nästan hela föreställningen tycker jag mig ana rädslan för livets eventuella meningslöshet. Den rädsla som berör allt från att inte få höra till och att livet ska försvinna och vi bli bortglömda till ondskans meningslöshet.

Föreställningen vågar vidröra de mörka frågor som jag tror att vi generellt skulle må bra av att prata om mer. Vi skulle behöva lyfta sådana frågor till ljuset – och kanske älta lite (och Stå Fast)? Vi kommer inte hitta sanningar, vi kommer nog inte hitta svar men vi hjälper varandra med att skapa mening under tiden. Genom att se på det svarta och svåra tillsammans med andra kanske vi också kan hitta glädjen och ljuset i det vi faktiskt har..?

Läs mer och beställ biljetter (sista föreställningen går 14/5-2016) här

Bild: Lina Ikse, Stockholms Stadsteater

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *