Tillämpning av Vikingalagen för att stärka självkänslan – del 2

Jag har upplevt problem med min självkänsla, och jag har haft svårt att se mitt eget värde utan att för den sakens skull behöva prestera. Som en del i att stärka självkänslan fick jag rådet av en vän att lära mig Vikingalagen utantill och upprepa den högt till min egen spegelbild, under två veckors tid. Jag kommer att dela med mig av mina tankar utifrån mina upplevelser kring Vikingalagens punkter, i flera delar. Den 9 maj publicerades den första delen av tre; detta är del två.

vikingalagen2

4. Mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor

Känslor är något djupt personligt. Och, kort och gott, vi är alla lika viktiga. Du kan manipulera en människa till att göra det du vill. Hota, om inte annat. Du kan påverka människors beteende och uppförande. Men känslorna är svårare att komma åt; med hot kommer du åt en enda känsla; rädslan. Det går inte att via befallning, få någon att känna annorlunda.

Jag tror förvisso stenhårt på att en kan lära sig att känna annorlunda. Lära sig att älska någon. Lära sig att hata. Kärlek kan bli hat, och vice versa. Livet tar ständigt nya vägar och känslor är formbara, utefter vad en själv bär på för erfarenheter. För mig är det en självklarhet att aldrig förminska en människas känslor. Barn eller vuxen, alla har rätt till sina känslor och ingen ska behöva undertrycka det hen känner.

Jag är en känslomänniska, inte tu tal om saken. Jag blåser upp, och jag mojnar, mitt känsloliv är ständigt lätt på svaj. Jag tillåter mig att känna. Jag visar vad jag känner, oftast. Men ofta känner jag, i efterhand, att det jag gör alltför ofta får vara för känsloladdat, och jag kan ibland skämmas för att jag låtit mitt känsloliv styra (vilket det väldigt ofta får) och i efterhand tillåter jag mig att förminska betydelsen av mina känslor.

Varför jag gör så, vet jag inte. Det kanske är den inpräntade lagomheten. Eller kanske jantelagen. Jag vet själv att jag behöver bli mer ödmjuk i min inställning till mig själv i det här. Tillåta mig att veta att mina känslor är precis lika viktiga, som jag anser andras känslor vara. För känslor är viktiga, i stunden, såväl som i efterhand. Och mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor.

5. Det jag säger är värt att lyssna på

Att lyssna är nog en av de svåraste konster som finns. Inte att höra vad andra säger. Det är lätt. Det är lyssnandet som är det svåra.

Dock väntar jag mig, att det jag säger lyssnas på. Skämt eller allvar; jag har ett syfte med det jag säger och därför tar jag för givet att den jag pratar med, lyssnar. Få saker gör mig så frustrerad, som när den jag pratar med, svarar på något helt annat än det jag vet att jag sagt. Ställer sakfrågor om sådant jag vet att jag redan svarat på. Hellre får jag frågan Ursäkta, vad sa du nu?, för det innebär att mottagaren av min kommunikation faktiskt vill lyssna på det jag försöker förmedla.

Därtill är jag noga med att låta folk i min omgivning känna sig lyssnade på. För det gäller, självfallet, i båda riktningarna. I mitt yrke som förskollärare ingår det att låta barnen växa i att jag lyssnar på dem. Stänga av allt annat, när vi har en konversation. Be dem vänta medan jag avslutar en pågående, för att verkligen hinna lyssna på just dem. Låta dem vila i att jag alltid håller det jag lovar; att jag alltid vänder mig till dem, när jag avslutat det jag påbörjat. De ska veta att jag stänger av annat när jag gett dem ordet. Jag upplever att de blir bättre på att vänta på sin tur, på det sättet. De vet att deras tur kommer, så de orkar vänta. De vet att jag låter dem prata färdigt.

Det här ska en inte hyckla kring. Ger andra tiden och förutsätt att de ger den till dig. Jag vågar lova att det är värt det.

6. Det jag gör är värt att uppmärksammas

Jag ska inte behöva gömma mig bakom ödmjukhet. Har jag gjort något bra, är jag i min fulla rätt att be om ett tack. Eller åtminstone lite bekräftelse. Nej, jag ska inte behöva gömma mig bakom ödmjukhet. Dock har jag rätt att göra det. Jag ska aldrig vara rädd att framhäva det jag gjort, men jag ska också tillåtas backa och bara få ge av mig själv. Jag menar inte att ge andra äran, utan att låta uppmärksamheten hamna på det som de facto blivit gjort, istället på den som gjort det.

Men återigen; vill jag att andra ska veta att jag har gjort något bra, så ska jag få kliva fram. Det handlar inte om skryt eller att framhäva sig själv, det handlar om att förverkliga sig själv. Jag ska inte behöva ge hela gruppen credit, för något bara jag har gjort.

Det jag gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten min. Det du gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten din. Det vi gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten vår.

Det är inte svårare än så.

7. Jag respekterar mig själv och finner att andra gör det också

Säg ordet för dig själv: Respektera.

Sen säger du: Respekt.

Visst låter orden olika? Att visa respekt, eller att ha respekt är två uttryck som jag upplever ofta missförstås och missbrukas. De förväxlas gärna med rädsla och jag dras direkt till högstadiet, i sjuan, då vi färskingar i skolan inne i stan förutsattes visa respekt för niorna. Att respektera någon, däremot, låter trevligare i de flestas öron; ödmjukt och öppensinnat.

Att två varianter av samma verb kan bli så otroligt olika? För det här med respekt handlar ju (ja, låt oss en gång för alla komma överens om det) om just det, att visa ödmjukhet inför vad andra är och gör. Att inte trampa rakt igenom andras gränser. Det handlar om att ge utrymme till den som behöver. Det handlar om att aldrig tvinga. Det handlar om att fråga innan en bara gör. Det handlar om att visa att en förstår andras vilja, att en hör vad andra säger (även om alla inte alltid kan få som de vill).

Det kan låta klyschigt, men jag tror verkligen på att jag behöver vara den som börjar respektera mig, om jag ska kunna kräva det av andra. Dock är det så, att jag samtidigt behöver omge mig av människor som är beredda att visa den respekt jag avkräver dem. För vem ska annars lära mig mitt värde; det värde som garanterar mig respekten från både mig själv, och andra?

Jag upplever mig visa andra respekt. Jag är ganska hård mot mig själv, när det gäller respekten gentemot framförallt barnen. Dem gör jag allt för att visa, att de aldrig behöver säga ja om de känner sig kränkta av det; jag hjälper dem inte ens på toaletten utan att be dem om lov.

Hur kommer det sig då, att det ofta är så svårt att visa samma respekt mot sig själv, som mot andra? Så ofta som jag säger ja, men med det, inkräktar på min egen rätt till utrymme. Vad är egentligen anledningen till det? Jag förstår det faktiskt inte.

Och det är ju så viktigt. För självrespekt är, i min värld, nyckeln till självkänsla, och vice versa. Hur ska jag kunna känna mitt eget värde, om jag inte börjar med respekten? Hur ska jag kunna bygga upp en stark tilltro till mitt egenvärde, utan att respektera mig själv?

Se del 3 för nästkommande punkter.

Av Maria Lekare

Bild: freeimages.com

Mer att läsa

2 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>