Tillämpning av Vikingalagen för att stärka självkänslan – del 3

Jag har upplevt problem med min självkänsla, och jag har haft svårt att se mitt eget värde utan att för den sakens skull behöva prestera. Som en del i att stärka självkänslan fick jag rådet av en vän att lära mig Vikingalagen utantill och upprepa den högt till min egen spegelbild, under två veckors tid. Jag har delat med mig av mina tankar utifrån mina upplevelser kring Vikingalagens punkter, i flera delar. Den 9 maj publicerades den första delen och den 27 maj publicerades del två; detta är den tredje och avslutande delen.

vikingalagen

8. Jag skrattar åt mig själv med ömhet och värme.

…eller, nej.

Jag skrattar inte åt mig själv. Jag skrattar faktiskt aldrig åt någon. Möjligen med, eller åt någonting som någon gjort eller sagt.

Men att skratta åt någon (mig själv inkluderad) innebär, i min värld, att jag skrattar åt det personen är, istället för åt det hen gör. Och det, i sin tur, innebär ett förlöjligande, och i värsta fall förminskande, av personen. Jag försöker alltid att skilja på sak och person, vilket är lika viktigt i positiva sammanhang (skratt), som i negativa (ilska och irritation); jag försöker undvika att bli arg på någon, utan istället isolera det till händelser och beteenden. Jag är inte felfri på denna punkt; självklart blir jag arg på vissa människor, jag också, men det är sällan, och då ska de ha betett sig fullständigt oförlåtligt. Jag skulle aldrig, någonsin, säga till någon att jag är trött på dig; däremot kan jag tala om att det där beteendet gör mig less.

Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är viktigt med självdistans. Tvärtom. Jag kan skämta om mina egenskaper och egenheter och jag kan skratta åt min egen dråplighet. Och det gör jag med både ömhet och värme, för jag vet att ingen är ofelbar. Jag har inga problem med att göra bort mig litegrann, och jag bjuder gärna på mig själv. Jag är inte mer än människa.

Så. Jag uttrycker det hellre som att jag skrattar med mig själv och åt det jag gör.

Och det gör jag. Ofta och gärna.

9. Jag har full rätt att må bra på alla sätt

Så otroligt självklart.

Självfallet är alla människor i sin fulla rätt att må bra. Nu är det en praktisk omöjlighet att göra det alltid; både kropp och psyke får sina beskärda delar. Den som säger något annat ljuger (eller har bara inte förstått mänsklighetens fulla komplexitet).

Livet bör, enligt mig, heller inte vara så enkelt. Vi kan inte leva i en ofelbar, rosafluffig istagramvärld, vi behöver utmanas mer än så. Människan är så mycket mer komplex än att bara gå omkring och vara lycklig. Vi är alla en produkt av våra upplevelser och tankar, våra erfarenheter och lärdomar. Vi lär av att må sämre ibland. Sen är det synd och skam att vissa av oss, ska hamna i svackor så djupa, att en del bara ser en enda utväg.

Rätten att må bra kan ingen ta ifrån oss. Som jag klargör ovan; vi kan inte alltid må bra (det faller på sin egen orimlighet), men när vi gör det, så har vi all rätt i världen att vara tacksamma för, och dra nytta av det. Därtill har vi alla ett stort ansvar gentemot oss själva och varandra, att stötta oss själva och varandra när livet är tufft.

Så. Bara för att någon du känner mår dåligt, medan du själv rider på en våg av välmående; din sociala tillvaro är trygg, du har inte så mycket som en ögoninflammation i kroppen och du njuter av allt livet har att ge, ska du aldrig känna skam över att du mår bättre än din vän. Vi ska tillåtas, av oss själva och av andra, att må bra, just på grund av att vi mår bra. Och när vi gör det, blir vi även starka nog att stötta andra och ödmjuka nog att vilja se andra må lika bra som vi själva.

Vi är människor. Livet drabbar oss. Livet skiljer oss åt, och det för oss samman. Livet knuffar ner oss och det drar oss uppåt. Det lyfter oss högre än vi vågar ana. När vi inser det (och det tror jag vi behöver inse) förstår vi också att vi har rätt att må bra. Vi behöver även träna oss i att förstå att det är okej att fela, och att vi stundtals får lov att nöja oss med att nå delmålen. Pressen många av oss lägger på oss själva, blir många gånger den där muren att ta sig över, den som byggs högre och högre. Den blir så hög att den görs oöverkomlig, och hur ska vi då kunna må bra, och nå vår fulla potential som människor?

”Om man siktar mot himlen når man i alla fall över buskarnas översta grenar. Bra så.” Så skrev Åsa Jinder till mig en gång. Vi behöver inte pressa oss mer. Tillåter vi oss att ta ett steg i taget, så kommer vi orka må bra.

Och mår vi bra, då når vi den; vår fulla potential som människor. Och, vem vet vad vi kommer kunna åstadkomma då?

10. Jag är unik, det finns bara en som jag.

Så enkelt, och så komplicerat.

Men för enkelhets skull, låt oss börja med det rent biologiska. Vi har alla vårt unika DNA och inte ens enäggstvillingar har samma fingeravtryck. Alltså är ingen den andre identiskt lik. Så, då var det avklarat.

Av så många anledningar, är vi alla unika. Vi är alla en produkt av den resa vi hittills gjort; våra erfarenheter, våra upplevelser och våra lärdomar. Allt vi hittills varit med om, formar oss och våra tankar, och påverkar, direkt eller indirekt, våra val.

Det vi väljer, kan vi göra med utgångspunkt i att det är klokt, eller att det är det rätta. Eller, så går vi helt på vår egen vilja, och den är formad av vår livsresa.

Och saken är den, att ingen har exakt samma erfarenheter som någon annan; vi har alltid våra egna glasögon på och genom dem betraktar och tolkar vi vår omvärld. Även sådant både jag och mina syskon gjort, allihop tillsammans, processar och tolkar vi olika. Vi har varit i olika åldrar, vi är en summa av att min bror är äldst, jag mellanbarn och min syster yngst med hela sex år upp till mig. Min bror är präglad av att han är man (längre har vårt patriarkala samhälle inte kommit, och det hade det definitivt inte för tjugo år sedan). Vi har inte exakt samma kunskaper inom exakt samma ämnen; vi ser olika saker oavsett vad vi betraktar.

Allt vi gjort, och gör, gör oss unika, formar våra Jag. Och det ska vi kort sagt vara stolta över. Jag är unik, och det gör mig i många hänseenden oumbärlig. För ingen kan bidra med exakt det jag gör, varken privat eller professionellt.

Och det är bra. Väldigt bra. För inser vi hur unika vi är, så kan vi förstå vår betydelse i vilket sammanhang vi än må befinna oss. Ingen kan ersätta oss. Ingen kan ersätta mig.

Jag tillåter mig att avsluta med några rader ur Göran Samuelssons ”Den enda som du har”;

Men ännu brinner sanden i det timglas som du bär
Och ännu brinner lågan ganska klar
Så låt den aldrig slockna i nån sorts förgrämd misär
För den lågan är den enda som du har

Av Maria Lekare

Bild: Livskick

Mer att läsa

2 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>