Tjock är relativt

Att känna sig tjock. Alltid större än alla andra. Fet. Men hur definierar vi det? När kan jag säga att jag är överviktig eller smal? Vem är det som avgör vad som är sunt och osunt, och har det alltid sett ut som nu?

tjock, fet, bmi, övervikt, ideal, fetma, subkutant fett, visceralt fett,

Vi ställer oss på en våg, men siffran den visar säger egentligen inte så mycket – våra kroppar är olika, vi är olika långa, vi har olika muskelmassa.

Idag finns det ett sätt att definiera ”tjock” och ”smal” på, vilket är genom BMI. Det står för Body Mass index och används flitigt idag av både dietister och inom vården. BMI räknas ut genom att dividera vikten med längden multiplicerat med längden. Enligt WHO (Världshälsoorganisationen) ligger ett normalt BMI mellan 18,5 och 25,9. Det är alltså inte så stora marginaler vi människor har att röra oss mellan, och måttet tar till exempel inte hänsyn till muskelmassan (som består av mycket vatten och är tyngre än fett). Dessutom utgår BMI från en manlig kropp, och tar inte tillräckligt med hänsyn till hur kvinnors kroppar är skapta.

BMI utformades på 1950-talet av olika amerikanska försäkringsbolag som utgick från en 25-årig mans tyngd. Det sägs att meningen med detta var att komma fram till en siffra för BMI som folk skulle eftersträva, för att livslängden genomsnittligt skulle öka och fler skulle betala sina försäkringspremier. 1998 sänkte amerikanska National Institutes of Health (NIH) gränsen för normalvikt från BMI 27,8 för män och 27,3 för kvinnor till 25 för båda. Trots skillnaderna mellan kvinnlig och manlig kroppsuppbyggnad. NIH är ett institut där de ansvariga har kopplingar till företag som säljer bantningsmedel.

Vilka krafter ligger bakom dagens ideal? Hur når denna information oss? Är informationen kritiskt granskad? Varför är det så att så många av oss strävat efter att hellre ligga under en normalvikt än det nyttigare alternativet att ligga över normalvikten?

Men idealen har alltid påverkats av rådande kulturella värderingar. För 20 000 – 35 000 år sedan, alltså yngre stenåldern, skildrades kvinnokroppen i konstverket Venus från Willendorf som en fet kvinna, och många andra avbildades på samma sätt. Historiskt sett har fetma – eller att vara överviktig – ansetts som något fint, även om det funnits undantag såsom kristendomens fördömande av frosseriet som en inkörsport till dödssynderna lättja och lust. Men under många perioder har mänskligheten fått kämpa mot svält, och att vara överviktig har varit tecken på rikedom och setts som eftersträvansvärt.

Det var inte förrän i samband med den industriella revolutionen på 1800-talet – då människorna flyttade in till städerna och började arbeta i industrier – som människorna i genomsnitt ökade både i längd och vikt. Under 1900-talet har idealvikten sjunkit avsevärt. Ett exempel är fotomodellers vikt som de senaste 30 åren minskat med 23 procent. Samtidigt har människors genomsnittliga vikt ökat med 15 procent, överlag mellan 3-5 kilo per person.

I samband med västvärldens konsumtionssamhälle där vi ömsom hetsas att köpa extra stora hamburgare och XXL-läsk, ömsom hetsas att banta med hjälp av olika piller och pulver, har många företag utnyttjat ”fetman” – eller i många fall den inbillade fetman – och det sjuka rådande idealet för att gå med vinst. Exempel på dessa är tidningar som iForm eller ViktVäktarna som skriver: ”Att gå ner 10 % av sin kroppsvikt leder till positiva hälsoförbättringar som t ex minskad risk för diabetes.” Detta utan att poängtera att det förstås beror på hur mycket man väger innan och ifall vikten faktiskt påverkat ens hälsa negativt!

Enligt Folkhälsoinstitutet är 44 procent av männen och 28 procent av kvinnorna överviktiga i Sverige, baserat på antalet människor som har ett BMI över 25. Det här skulle innebära att nästan hälften av alla män du träffar är överviktiga, ”ohälsosamma”, ”feta”! Och att en tredjedel av alla svenska kvinnor kan kallas för tjocka!

Jag poängterar igen; BMI-skalan tar inte hänsyn till muskler, benstomme, ålder, kön eller vad för sorts fett man har.

Det är intressant att nämna skillnaden mellan subkutant fett och visceralt fett. Det subkutana fettet är det fett vi kan se på människan utifrån – det sitter direkt under huden till exempel på mage och lår, och är ofarligt. Det viscerala fettet däremot sitter runt och på organen – vilket till en viss nivå är nödvändigt som skydd, men samlas det för mycket fett kan det bli hälsofarligt. Att därmed försöka mäta eller väga en människas storlek blir ganska värdelöst. Storleken betyder inte så mycket som många försöker intala oss.

Våra arvsanlag är programmerade till fettinlagring; människan är inte genetiskt sett utvecklad för att leva i ett stillasittande samhälle med överflöd av mat som idag. Våra förfäder överlevde långa hungerperioder genom att kunna lagra fett – därmed favoriserade evolutionen de med dessa fettlagrande gener (enligt Illustrerad Vetenskap, nr 2/2004).

En finsk undersökning som publicerades 2005, ledd av Jaakko Kapriol vid Helsingforsuniversitetet hade följt knappt 3000 överviktiga – men friska – personer i 24 år. De studerade dödligheten bland dem som försökt gå ned i vikt. Resultatet visade att de som faktiskt gått ned i vikt under de första sex åren löpte dubbelt så stor risk att dö under de följande 18 åren som de som inte lyckats eller lagt på sig mer i vikt. En annan studie från 2007, utförd av Thomas S Bowman, Brigham and Woman’s Hospital i Boston, Massachusetts, gav liknande resultat. De som gått ned i vikt under en åttaårig period löpte enligt studien 23 procent större risk att dö av hjärt-kärlsjukdomar under de följande 14 åren än de som hållit vikten eller lagt på sig ännu mer. Resultaten visar att övervikt inte är detsamma som att vara ohälsosam, och att det endast är i fall där övervikten direkt lett till sjukdomar som det finns en hälsomässig idé med att försöka reducera sin vikt.

Vi har länge mätt och vägt oss själva. Idealen må ha sett olika ut, men ideal har alltid funnits. Däremot är det viktigt att vara kritisk mot dessa ideal, hur hälsosamma de än säger sig vara.

Idag finns det olika organisationer som kämpar för att få stopp på storleksdiskrimineringen, det vill säga den hets som finns mot människor med ett BMI över 25. Bland dessa organisationer kan nämnas National Association to Advance Fat Acceptance (NAAFA) som bildades 1969 i USA, och Size Acceptance Association (ISAA) som är en global organisation bildad 1997.

 

Av: Agnes Stuber

Tidigare publicerad i Insikt, medlemstidning för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, se www.friskfri.se för mer info.

Bild: SXC

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>