Ur livet: ”Hälsoutbildningen ledde till en ätstörning”

Hälsa, träning och kostmedvetenhet. Dessa ord har klingat i mitt huvud så många gånger att jag inte ens kan räkna dem i huvudet. Känslan av att ha kommit på något som bara jag vet och som jag nu ska berätta. Det är så enkelt, kolla här. Skippa kolhydrater som bröd, ris, pasta och socker. Du kommer att må så mycket bättre, jag lovar. Orden känns sanna i mig när jag säger dem. Så sanna att jag inte själv inser vad som har hänt.

LCHF, kolhydrater, extrem, kost, diet, utbildning, kostutbildning, personlig tränare, ätstörning, PT, kolhydratfattig,

Det började med att jag gick en utbildning till personlig tränare i Stockholm, där inriktningen var LCHF och strikt kolhydratfattig kost. Att få ta del av så mycket kunskap och bara suga i mig av alla erfarenheter som lärarna spred omkring sig var minst sagt underbart. Jag var en träningsglad 23-åring med sikte på att få jobba med mitt största intresse. Men jag minns att jag emellanåt reflekterade över att det endast var fokus på just denna kosthållning –  vi skulle väl ändå möta många olika kunder i framtiden, inte kunde väl denna diet passa varenda människa? Eller?

Vi blev ombedda att testa denna kolhydratfattiga kost under utbildningens gång och det gjorde jag. Det som lärarna borde funderat på innan de släppte denna bomb fri var vilka personer de hade framför sig och om de verkligen var i behov av något så radikalt som denna diet. Och vilka risker kunde det i värsta fall medföra?

Jag testade att dra ned på alla (och då menar jag ALLA) kolhydrater till ca 20 gram om dagen (och då endast i form av grönsaker). På utbildningen blev vi upplysta om att det vi människor åt förr i tiden var kött, fisk, fågel, nötter och grönt, och jag tyckte att det lät mer än rimligt. En riktig aha-känsla infann sig i mig.

Jag tror fortfarande att denna kost är bra sammansatt och kan vara väl fungerande för många, men det som mina utbildare kanske borde ha gjort innan de ordinerade ut kostråden till oss tränande elever, (många bara i 20-års åldern), borde varit att fundera på om alla kunde ta till sig detta, syna kritiskt och inte fara illa.

Jag, och fler med mig, förkastade alla spannmål, bröd, potatis, rotfrukter, ris, havre, råg, mjölk, med mera. Kolhydrater intogs endast i form av grönsaker och jag tappade inom loppet av 2-3 månader mycket av mitt underhudsfett (vilket från början var helt i sin ordning för en hårt tränande kvinna mellan 20-30 år). Jag fick synliga magrutor och ådror både på armar, mage och axlar vilket jag då älskade. Att det kunde vara så här enkelt hade jag aldrig trott.

Jag fortsatte att träna hårt och mycket, slutförde utbildningen och började berätta för familj och vänner om min nya kunskap. Att dra ner på eller helt utesluta kolhydrater var något jag kände att fler borde testa. Jag var piggare, friskare och kunde fortfarande träna väldigt hårt. Förkylningarna lyste med sin frånvaro och jag gick ned ca 5 kg, SO FAR SO GOOD.

Problemet som jag nu i efterhand kan se med denna strikta diet är att det odlade en rädsla (som faktiskt var och är helt obefogad) i mig för allt som har med kolhydrater och socker att göra.

Jag har i tre års tid ätit sallad, kött, fågel och fisk som huvudmål. Har jag någon gång ätit en brödbit eller en chokladbit har jag fått kraftig ångest och behövt ersätta detta med mer träning och/eller mindre energiintag dagen därpå. Innan jag påbörjade min PT-utbildning och fick nys om denna kosthållning åt jag allt möjligt men fortfarande nyttigt. Jag var dock inte helt nöjd med hur jag såg ut. Jag ville ha bättre resultat och se mer ”tränad” ut. Detta fick jag till slut till genom strikt LCHF-diet och hård träning, men det satte också igång en ätstörning som sedan dess varit min följeslagare i vått och torrt. Jag fick redskapen för den serverade utan förbehåll.

Det pratades inte något om vem dieten passar för, om det finns några risker eller saker man bör tänka på. Jag var 23 år och hade tränat hårt i många år och var i min mest fertila period i livet. Att jag slutade äta min havregrynsgröt och mjölk på morgonen och ersatte det med stekt ägg och avokado gjorde kanske min kropp väl (det kan jag inte uttala mig hundra procent säkert om). Men det jag vet är att mitt psyke och min självbild fick sig en ordentlig törn och jag har inte hämtat mig helt än.

På födelsedagskalas har jag sagt Nej tack till kakor, tårtor och bullar – men också till helt vanlig mat som potatisgratäng, spaghetti och köttfärssås eller en bit hembakat mörkt bröd. Jag har efter varje Nej försökt att ödmjukt berätta om det jag tror på och att jag mår bra av dessa beslut. Min kropp mådde jättebra, men hur det kändes inombords är en helt annan historia. Och är det inte så att vår kropp och själ är ett? Gemensamt och i balans ska vi skapa harmoni och känna glädje över livets alla små och stora ting.

Min ätstörning etablerades på en utbildning som ska förespråka hälsa, välbefinnande och glädje för rörelse, vilket jag ser som beklagligt. Det har gått tre år nu och jag har sakta men säkert börjat återta min egen kropp och ge den de näringsämnen som den vill ha och behöver, för såväl kropp som hjärna och hjärta.

Du är din egen kropps sanna röst, glöm inte det. Lev, känn efter och njut.

Av Eva-Stella Sällqvist

Certifierad personlig tränare och kostvetare

Foto: Guillermo Ossa

Mer att läsa

2 kommentarer

  1. 1

    Otroligt tråkigt att du drabbades av en ätstörning 🙁 Tror du att det hade kunnat hända med vilken kost som helst? Jag själv har en teori om att det inte är maten som är problemet, utan ångesten. Hur tänker ni andra?

  2. 2

    Hej Netta!

    Ja, det är en bra fråga. Det hade säkert kunnat hända även med en annan kosthållning men det som var utmärkande med den här ”dieten” är just att vi går ner så lågt på kolhydratintagen, nästintill noll. När man samtidigt tränar väldigt hårt och mycket så blir det stora påfrestningar på kroppen, men också psyket. Är man kunnig och påläst och vill pröva den här kosten så är det fritt fram och kan fungera klockrent. Men det som var tokigt för mig vid det tillfället var att jag inte hade den kunskapen om hur kroppen fungerar och när den faktiskt behöver lite kolhydrater för återhämtning, vid hård fysisk träning.
    Det som hände var att jag bröt ned kroppen hela tiden, sakta men säkert..
    Jag äter fortfarande en lågkolhyrdatkost och mår jättebra av det, nu när jag vet när och hur mycket kolhydrater jag behöver för att återhämta och ladda om. Det jag ifrågasätter så här i efterhand är om en utbildningsanordnare inom kost och träning inte ska delge information och kunskap kring flera olika sorters kostrådgivning samt vara noggranna med att inte överdriva och stå med pekpinne på all annan sorts mat. Det är viktigt att det inte blir någon ånger eller felstämpel på annan kost, så att man inte etablerar skuld eller ångest hos någon person så fort han/hon inte äter enligt kostupplägget.
    Det finns ingen diet som passar varenda människa och vi behöver alla olika näring för att fungera optimalt. Beroende av ålder, träningsintensitet, metabolism med mera.
    Idag har jag större kunskap och erfarenhet än då, vilket gör att jag kan sortera och välja vad som passar mig bäst utifrån min livssituation.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>