Ur livet: ”Tjejer – gå på era cellprovtagningar!”

Det var en sensommarkväll år 2009. Jag och min sambo var på väg hem och när jag satte en fot på trappen kände jag som en kniv i magen, långt ned, i höjd med äggstockarna. Jag kunde inte andas och min sambo blev orolig. ”Det är bara mensvärk, typ” (fast jag inte hade mens just då) sa jag och samlade mig, tog ett steg till.

cellprov

När jag satte fötterna på översta trappsteget och vred om nyckeln i låset högg det till igen, fast ännu värre. Jag hängde mig över räcket och kunde inte andas. Tillsammans med min sambo tog jag mig in till soffan, lade upp fötterna och sa till honom att hämta Naproxen som jag fått tips om för min mensvärk. Det blev dock inte bättre och min sambo övertalade mig att åka till akuten.

Väl på akuten lyckades jag få ur mig ”Jag tror min spiral håller på att stötas ut” mellan tårarna och andningsnöden. En rullstol kom ut direkt och jag blev körd till gynmottagningen på Nyköpings Kvinnoklinik. En kvinna undersökte mig och konstaterade snabbt att ultraljudet visade på en äggblåsa som var förstorad, 2 cm, i ena äggledaren. Den kunde vara orsaken till smärtan. Spiralen satt där den skulle. Jag fick stanna över natten med smärtstillande. Dagen därpå var smärtan borta varför läkarna bedömde att jag inte behövde någon mer vård. Jag gick hem.

Några veckor senare kom smärtorna tillbaka och jag sökte hjälp genom att ringa och boka akuttid hos gyn, vilket jag fick samma vecka. Jag var alldeles röd på grund av inflammation i underlivet och livmodern denna gången. Jag fick antibiotika och smärtstillande utskrivet för att klara av vardagen. Inflammation i livmodern var tydligen mycket allvarligt enligt läkaren.

”Jag skickades fram och tillbaka hela året”

Under i stort sett hela 2010 åkte jag runt mellan gynmottagningen och vårdcentralen till följd av smärtorna – som uppenbarligen inte berodde på inflammationen. Gyn undersökte mig, tog prover, funderade och skickade mig till vårdcentralen. ”Det är ingenting gynekologiskt fel på dig!” sa de. Vårdcentralen undersökte mage och tarm, tog prover, funderade och skickade mig till gyn. ”Din mage och tarm ser jättebra ut, prova att gå tillbaka till gyn!” sa de. Jag gick fram och tillbaka.

I januari 2010 fyllde jag 23 år och borde därför automatiskt få en kallelse till cellprovtagning. Detta såg jag faktiskt fram emot. Jag hade mina egna funderingar om att det kanske var det som var problemet. Men jag frågade bara någon gång när jag ändå var på gyn om de inte kunde ta ett cellprov när jag ändå var där. ”Nej, det är onödigt, vänta tills du får din kallelse istället.” sa de varje gång. Okej, tänkte jag, jag gör väl det då.

Eftersom jag hade återkommande smärtor började jag till slut tjata om cellprov varje gång jag var hos gyn, vilket var ungefär en gång i månaden. En del besök var i samband med mens, en del i samband med ägglossning. Det fanns ingen kontinuitet i smärtorna. Jag hade vid den här tiden så ont att jag knappt klarade att jobba när jag hade mens.

”Cellprov är onödigt, sa de.”

Jag fick i stort sett nog av min kontakt med Nyköpings Kvinnoklinik och eftersom vi hade hunnit med att flytta till Norrköping hoppades jag på att jag kunde få bättre hjälp där än vid Nyköpings Lasarett. Första besöket på Vrinnevi Sjukhus var hos en manlig gynekolog. Han var fantastiskt proffsig och vänlig och hittade flera saker som ingen annan hade hittat, infektion och bakterier som inte hörde hemma i underlivet. Jag gick från sjukhuset med tre olika mediciner och mådde relativt bra efter det. Men det var inte långvarigt.

Under 2011 hade vi kommit tillbaka till Nyköping och det var dags att ta fighten igen. Jag träffade en läkare på Kvinnokliniken. Hon undersökte mig och konstaterade snabbt att det jag hade var endometrios. Hon var övertygad men ville ändå boka in mig för en titthålsoperation bara för att bekräfta sjukdomen.

”Vad är endometrios?” frågade jag henne och hon svarade ”Det innebär att man har livmodersslemhinnor inte bara i livmodern utan även utanför i buken. Det gör att man blöder både ut genom slidan men kan även blöda inåt i buken när man har mens.” Så mycket mer än så sa hon inte. Hon deklarerade att det är relativt vanligt, ca 10% av alla kvinnor ”drabbas”, och att det inte går att bota men att lindra besvären. Hon skrev ned namnet på sjukdomen på en lapp och sa till mig att jag kunde googla på det för att läsa mer.

”Jag blev tillsagd att googla på min sjukdom”

Jag gick ut ur rummet med en lättnad i kroppen. Äntligen hade dom hittat felet. Jag satte mig i bilen och tog upp mobiltelefonen, klickade fram Google och googlade. Paniken! 40% risk att inte få barn, kronisk inflammation, grova smärtor, cancer. Det var skräcken jag möttes av när jag googlade. När jag gjorde som min läkare sa.

Jag fick i alla fall tid till titthålsoperation och efter att jag talat med diverse kompisar, familjemedlemmar, sjukvårdsrådgivning mm kändes det inte lika panikartat längre. Titthålsoperationen fick jag förklarat för mig som att man går in i ett litet hål i naveln och sedan blåser man in luft för att man ska se mer när man går in med kameran. Det lämnar ett mycket litet ärr och man får åka hem samma dag.

Jag mådde inte alls bra när jag vaknade, och fick ligga kvar tills de stängde sjukhuset men sedan blev jag utkörd. Min sambo fick hämta mig medan jag mådde illa av narkosen. Jag var helt groggy och orkade knappt åka hissen ned från avdelningen. Mitt ärr är lite större än ett märke i naveln och jag fick dessutom ett till ärr längre ned pga det var där dom sprutade in luften. Det var det ingen som talade om för mig.

De hittade ingen endometrios.

När jag kom på nästa besök efter operationen så fick jag möjligheten att träffa ännu en AT-läkare. Hon hade med sig överläkaren på Kvinnokliniken, som frågade mig: ”Är det ingen som har tagit ett cellprov på dig?”. Jag såg nog ut som en fågelholk när jag svarade ”Nej, men jag har tjatat om det sedan jag fyllde 23 år.” (nu var jag ju drygt 24 år). Hon tyckte det var lika bra att ta ett när hon ändå skulle undersöka mig – och jag sa att exakt så har jag marknadsfört det också. Vi skakade på huvudet båda två och de tog provet.

Cirka fem veckor senare, under midsommarhelgen, fick jag svaret: ”tätt cellförändringar”. Vad var tätt cellförändringar? Hade de stavat fel? Lätt eller täta? Vad innebar detta? Jag fick ingen förklaring om vad det betydde mer än att jag kommer att få en kallelse till biopsi. Paniken igen, fattade ingenting. Jag kom in på biopsi några veckor senare. Prover togs och återigen väntan. Svaren kom. Cellförändringar. Operation (konisering) bokad.

”Blodet rann ur mig”

Den 11 september 2011 opererades jag. Man tog bort en liten del av min livmodertapp, drog min hormonspiral som jag hade fått nog av (kände att det var lika bra att börja från scratch efter op) och skickade hem mig. En vecka senare kom jag tillbaka. Det bokstavligt talat rann blod ur mig. Läkaren jag träffade den fredagskvällen blev alldeles vit i ansiktet när jag lade upp benen i stolen. Hon hade aldrig sett det rinna blod ur någon på det sättet. Läkningen hade inte gått som den skulle.

Sköterskan skämtade om mitt urinprov som såg ut som jordgubbssaft. Hon var bra, lugnande och fick mig att slappna av trots att det blödde så mycket. Jag låg på en avdelning där man konstant hörde barnskrik: förlossningen. Det var fruktansvärt att komma dit med ett blödande underliv och skräcken i bakhuvudet om att jag kanske inte kommer kunna få barn och dessutom en läkare som aldrig sett någonting liknande. Jag minns inte hur dom gjorde men de fick stopp på blödningen och skickade hem mig med medicin som skulle minska blödningarna.

Efter komplikationerna efter operationen har jag i stort sett mått bra igen. Varken 6-månadersprovet eller 1-årsprovet efter operationen har visat någonting. Det har varit en berg-och-dal-bana under dessa år. Äntligen har jag landat lite och känner att det rullar på igen med mina årliga kontroller ett tag nu. Jag ser fram emot att få komma vart tredje år på provtagning. Men jag har mycket kvar att reparera efter denna resa.

Jag ska göra en anmälan. Först måste jag samla in journalerna och gå igenom själv, förbereda mig för kamp och peppa mig själv att genomföra anmälan. Det finns så många fel under min resa som jag inte kan berätta om riktigt, läkares felbedömningar, chansningar och lekande med min kropp och mitt psyke. Jag ska få upprättelse någon gång för annars kommer detta att ligga kvar och gro.

Jag läste för någon månad sedan då en tjej på Twitter skrev: ”Ungefär en gång vart tredje år får man en släng av livmoderhalscancer då man får kallelsen till cellprov.” och det tog rätt hårt. Jag blev lite förbannad men mest orolig över att så många inte tar chansen och går och testar sig när dom får möjligheten. Snälla tjejer, kvinnor, flickor, damer, gå på era cellprovtagningar, det är värt varenda krona om dom kan upptäcka eventuella tokigheter i god tid.

Bild: Pixabay

Mer att läsa

En kommentar

  1. 1

    Tack för att du delar med dig av dina upplevelser.

    Som sjuksköterska vill jag råda dig att den dag du sätter dig för att gå igenom din journal har med dig någon som kan stötta dig, och även någon som arbetar med sjukvård, exempelvis en sjuksköterska som kan hjälpa dig med ev termer osv.

    Lycka till och tack igen!

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>