Vad drömmer du om? Var nöjd, men inte belåten!

”Vad vill du bli när du blir stor?” är nog en fråga både du och jag fått många gånger, inte minst när vi var yngre och fantiserade om allt möjligt och omöjligt. Jag skulle bli sjuksköterska eller förskolelärare medan alla mina kompisar skulle bli delfinskötare. Men stannar utvecklingen vid examen av ett yrke eller finns det mer? Ska vi någonsin bli nöjda och belåtna?

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

I juni sprang jag glad, lycklig och skrikande ut i vuxenlivet iklädd min vita mössa. Glädjetårarna kom som på beställning när jag möttes av familj och vänner som stod redo för att dela min lycka. Jag var verkligen överlycklig! Eller som min vän uttryckte det; ”hög på livet”. Jag hade klarat det! Skolan var över och jag klev in i en annan period av livet. Jag var så otroligt stolt över mig själv. Nu skulle jag äntligen få göra vad jag ville!

Dagen fortsatte med firande på kvällen där både familj, släkt och vänner var samlade. Förutom undran om hur dagen hade varit och hur det kändes att vara klar var den återkommande frågan vad jag skulle göra/plugga/hade för planer för hösten. Egentligen en fråga om vad jag ville bli när jag blir stor, fast ställd omformulerad till en 19-åring. För mig var frågan inte särskilt jobbig, mer än att den var ständigt upprepande. Jag visste vad jag skulle göra det kommande året. Men det var ändå något med den återkommande frågan som satte igång mina tankar. Inte frågan om vad jag ville plugga till, utan mer om jag egentligen någon gång behövde kunna svara på vad jag ville bli när jag blev stor? Finns det ett enda svar eller är det en ständigt pågående process, hela livet igenom?

Jag har en vän som i olika utvecklingssammanhang ibland säger: ”Nöjd, men inte belåten”. Med andra ord; vi får vara glada och tacksamma för det vi har, där vi är och det vi har åstadkommit, men inte vilja stanna där. Vara nöjda, men hela tiden vilja fortsätta sträcka oss längre och efter mer. Att om jag t.ex. blir examinerad lärare är nöjd och stolt över att jag är färdigutbildad, men att jag inte vill stanna där. Att jag fortsätter ställa mig frågan om vad jag vill bli när jag blir stor. Och då menar jag inte att man ska utbilda sig till elektriker ena året och nästa år byta riktning och bli kirurg (även om det såklart också är en möjlighet!). Jag tänker istället mer att processen i att vilja utvecklas och drömma inte får stanna av. Jag tror frågan om vad man vill bli när man blir stor snarare är en process än en destination. Något som pågår mer än ett mål jag tillslut når. Att jag både som 25-, 45- och 85-åring kan fråga mig själv vad jag vill blir när jag blir stor. Om det så handlar om att byta yrkesbana, bli snällare mot mig själv eller mer generös mot andra.

Jag tror vi har så lätt att hamna i att ”jag utbildade mig till lärare och nu är det det jag är. Nu är jag klar!”. Vi är så mycket mer än bara vårt yrke och utifrån det kan vi få utvecklas och drömma. Vi ska självklart vara nöjda(!) över platsen vi tagit oss till både yrkesmässigt och i oss själva, det tycker jag verkligen! Men vi får inte glömma att fortsätta drömma. Jag tror vi är skapta till större saker än det vi själva tänker oss i vår lilla box. Att vi klarar mer än det som ligger inom tankarna. Vad hade hänt om vi faktiskt trodde på oss själva, kastade oss ut och satsade på den där drömmen som kanske ligger där innerst inne? Den tanken som gör att det pirrar lite extra i magen och hjärtat bankar lite extra snabbt? Drömmen som egentligen känns för stor och mer än det jag ser är möjligt?

Om mitt svar som liten på frågan om vad jag ville bli när jag blev stor var sjuksköterska eller förskollärare så är det nog ett annat idag. Om frågan innebär ett yrke och att jag sedan stannar där tror jag inte jag vill bli stor någon gång faktiskt. Jag vill fortsätta utvecklas, sträcka mig längre och ge mig ut på äventyr som är lite utanför vad jag egentligen tror jag klarar. Att kunna se i backspegeln att jag vågade, ville och till och med fixade en del jag inte trodde jag skulle klara. Jag vill utbilda mig som 25-åring, bli snällare mot mig själv som 45-åring och generösare mot andra som 85-åring. Nöjd, men inte belåten. Jag vägrar sluta drömma!

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>