Vad ska du bli när du blir stor? (Nöjd, kanske?)

Arbetar du med det du drömmer om? Eller är det bara något andra förväntar sig att du borde? Är ditt jobb DU – eller är du nöjd med ditt jobb ändå? Får man vara det? Anna-Karin Sahlin får oss här att fundera över viktiga frågor i förhållande till vårt jobb (och visar vilka frågor som kanske inte är så viktiga).

sten

Ditt stora intresse är mat och du jobbar inom restaurangbranschen. Du brinner för barns rättigheter och är anställd hos Rädda barnen. Alla påpekar hur serviceminded du alltid är och på dagarna arbetar du som butiksbiträde. Sedan du var liten har du månat om djur och nu börjar du såklart plugga på veterinärlinjen…. eller…? Det kanske faktiskt är så att ditt lönearbete inte säger något alls om vem du är eller vad du drömmer om?

För en tid sedan skrev jag att ”Du är inte ditt arbete”, eftersom jag ville belysa hur vi ständigt blir tillfrågade vad vi arbetar med – och ofta sorteras in i fack som en följd av vad vårt svar blir. Efter att ha gjort den reflektionen har jag själv fått uppleva precis detta, och därför funderat vidare: Jag arbetar idag på en statlig myndighet, något som många människor tycker är ungefär lika intressant som en sten. Missförstå mig rätt nu; jag tänker inte be om medlidande över att bli reducerad till en sten. Däremot måste jag konstatera att jag är förvånad – förvånad över att man aldrig tycks få vara nöjd.

En statusmätare
Jag började detta arbete för bara ett halvår sedan, men när jag i vanlig ordning har fått frågan var jag arbetar, följs den alltid av frågor i stil med: Vad vill du sen? Vad tänker du framåt? Vad har du för drömjobb?

Det är förmodligen inte på grund av illvilja eller nedlåtande som dessa frågor dyker upp, utan snarare på grund av att vi lever i ett samhälle där det premieras att alltid vilja ha mer. Vi ska ha tydliga mål att uppfylla och vi uppmuntras att se på jobbet som vårt livsprojekt. ”Status” är viktigt, och en jobbtitel översätts gärna till ett steg på status-stegen.

Pressen på unga ökar ännu mer
Det här behöver inte vara något negativt, men många gånger kan det sätta press på individen att – gärna tidigt i livet – ta reda på ”vad man ska bli när man blir stor” och sedan gör allt för att nå dit. Min vilda gissning är att detta kan bidra till statushets och upplevda klasskillnader, för att inte tala om att det kan utgöra en grogrund för utmattningssyndrom. Det blir ännu ett krav att lägga till på den milslånga listan över saker vi behöver leva upp till för att anses lyckade.

En annan problematisk del i ekvationen är det faktum att forskning visar att området i pannloben, ”hjärnans beslutsfattarcentrum” hos tonåringar blir färdigutvecklat allra sist. Detta innebär att förmågor som framtidsplanering, förmågan till överblick och att sålla intryck och riskbedömning inte är utvecklade hos tonåringarna. Som forskaren bakom denna studie uttrycker det:

—För dagens tonåringar, med alla valmöjligheter som ges, sätter naturligtvis bristerna i förmåga till just beslut käppar i hjulet. Inte undra på att de blir stressade.

Det måste få vara okej att vara nöjd
Med andra ord: vi riskerar att i för tidig ålder behöva ta beslut som ligger till grund för förutsättningarna vi sedan har i framtiden. Och tio år senare behöver stå tillsvars för dessa beslut; få svara på indirekta frågor om hur det gick –  Vad blev det av mig? Vad vill jag härnnäst om jag inte blivit den där ”lyckade” människan ännu?

Att fråga personer i vår omgivning vad som är nästa steg i yrkeslivet kan givetvis vara en geniun fråga, men vi bör kanske ha i åtanke att det också förutsätter att individen borde sträva efter mer. När det faktiskt måste få vara okej att vara nöjd! Vi missar så många unika resor som människor gjort; kunskap och känslor hos personer (som många gånger säger så mycket mer om människan vi möter!), om fokuset alltid hamnar på vad vi ”gör”.

Vad vi gör på jobbet är för övrigt inte allt vi gör i livet: Du som älskar mat kan vända papper på dagarna och laga fantastiska middagar på kvällarna. Du som vill rädda världen kan sitta i kassan på ICA på dagarna och sedan vara volontär för ideella föreningar på all din lediga tid. Då kanske du faktiskt har ditt drömjobb? Du kanske faktiskt är nöjd med livet, även om andra ser dig som en sten?

I framtiden måste vi kanske befinna oss i arbetslivet ännu längre, så vore det inte härligt om vi då kunde få vara nöjda ibland? Om vi fick prova olika vägar, göra fel, göra om och hyllas för att vi vågat, istället för att stressa fram något för att omgivningen frenetiskt hejar på?

Mer att läsa

3 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>