Vad vi kvinnor kan göra för varandra – ett hatbrev till perfektionismen

Jag är den första som erkänner. Trots att jag kommit långt, släppt taget om vissa tankar, så kommer jag på mig själv med att tro att allt jag gör måste vara perfekt. För mig handlar det inte längre om att jag måste se perfekt ut – jag står för mina valkar och mitt slitna hår. Ibland tar jag på mig en tröja med hål i. I don’t really care. Men i mitt jobb, och i mitt familjeliv, har jag ofta så höga krav på mig själv att jag måste anstränga mig för att tänka att jag faktiskt är bra.

vadå girls1

Vi kvinnor har varit flickor en gång. Flickor som ska vara duktiga och snälla. Och gärna se bra ut. Som kvinnor ska vi göra karriär och ha flertalet barn – men vi får inte bli powerkvinnor och vi får heller inte försumma våra barn. Vi ska äta nyttigt men inte för nyttigt, vi ska handla ekologiskt & närodlat, baka eget (surdegs)bröd, laga mat från grunden – men inte vara hemmafruar eller bakåtsträvare. Vi ska ha tid för gymmet och bli vältränade inför stranden – men vi får inte försumma familjen/karriären/vännerna. Vi ska vara snygga men inte för snygga. Vi får inte leva under jantelagen men om vi skryter för mycket blir vi avföljda på Twitter.

Så hur är man en perfekt kvinna, när inget duger?

Det finns alltså inget och ingen som är perfekt. Kunde vi utesluta sömnen kanske det skulle gå att uppnå ovan nämnda krav. Vilket många av oss gör, i den strävan. Vi är uppe sent och går upp tidigt, för att hinna med. Sätter surdegen på kvällen och vaknar tidigt för att ut och springa. Jag säger inte att det inte är bra i sig, men sammantaget blir det orimligt att vi ska klara av allt. Inte utan att hälsan blir drabbad i alla fall. Och vänta nu, var det inte hälsa det handlade om? Ja, fast nej. Det handlar inte längre om hälsa. Det handlar om status.

Jag skrev på min blogg om en kvinna som dragit igång en kampanj för att få mammor att bli hälsosamma. Detta genom att ge dem mer dåligt samvete som ”inspiration”. Och denna typen av ”motivation” ser vi överallt i media och sociala medier. Vilket egentligen leder till ännu mer lidande. Är det så vi vill ha det?

För att återkomma till ingressen, så visst, jag vet att jag är bra. Och egentligen ska jag inte behöva bekräftelse från omgivningen eller deltagare på mina föreläsningar för att veta att jag faktiskt är asgrym. (Våga inte avfölja mig på Twitter!). Men det boostar ändå självförtroendet och ger mig energi och lust att fortsätta. Så om vi nu ska göra något för andra kvinnor och oss själva det här året, så är det att hjälpa till att boosta varandra. Vi är värda mycket mer än skam och dåligt samvete. Beröm varandra, skryt om varandra och uppmuntra varandra! DET är kärlek, vänskap och systerskap på riktigt.

(Bilden föreställer mig och några av mina bästa vänner, precis så knäppa som vi är.)

Mer att läsa

5 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>