Våga vara nöjd!

Jag tänker ägna denna text åt ett ämne som borde vara så självklart att det inte längre är det. Nämligen att vara nöjd. Hur ofta vågar vi vara det? På något sätt har vårt moderna samhälle fostrat oss till att inte längre nöja sig med en prestation – man ska alltid kunna lite bättre, göra något lite mer noggrant, ägna lite mer tid åt en syssla eller lägga undan mer pengar på sparkontot varje månad.

nöjd, resultat, prestation, öka, mer, bättre, tävla, jämföra

Jag personligen är otroligt dålig på att känna mig nöjd. Kanske är det för att jag är en tävlingsmänniska. Jag vill alltid vara bättre, till och med bäst. Har någon skrivit en tenta på 24,5 poäng ville jag skriva 25 poäng för att vara nöjd, städar någon sitt hem var femte dag, ville jag göra det var tredje. Springer någon i min kompiskrets 10 km på 45 min ville jag springa på 44. Kan någon jobba dubbla pass och ändå få ihop studierna ville jag också det.

Anar vi ett mönster? Detta mönster leder ofta, oftare än vad vi erkänner för oss själva, till katastrof. För det är inte hållbart. Och jag tror att vi kan bryta sådana här trender i våra liv med en enda liten känsla. Känslan av att vara nöjd.

För accepterar vi vårt liv, vår vardag, våra studieresultat, arbetstimmar och tävlingsprestation släpper vi kraven över att bli ännu bättre och därmed sänker vi den omedvetna stressen som ett sådant beteendemönster innebär.

Men det är inte enkelt. Och allra svårast är det för tävlingsmänniskor som jag, eller kanske ännu svårare för samhällets alla ”duktiga flickor”.

Hur du bryter mönstret kan bara du som läser själv lista ut, vi känner alltid oss själva bäst.

Jag är som sagt inte speciellt bra på det här, men jag jobbar på det. Jag kommer nu beskriva en situation för dig som konkretiserar vad jag pratar om.

I helgen som passerade sprang jag Lidingöloppet. Ett tufft terränglopp på 30 km som kräver sin löpvana och ett stort engagemang. När jag ställde mig på startlinjen kände jag ett inre lugn. Den vanliga spykänslan som jag brukar ha innan start av stora lopp försvann och istället fann jag glädjen. Jag hade tränat hårt hela sommaren och mentalt förberett mig på ett tufft lopp. Så när jag stod på startlinjen lovade jag mig själv att ha kul på banan.

Loppet gick fint. Jag sprang in i mål på 2 h och 44 min. En tid som är ett markant personbästa för min del.

När jag passerade genom stationerna i målfållan för att få vätska, medalj och lite annan nödproviant började hjärnan rutinmässigt analysera loppet och tänka på vad jag ska förbättra till nästa gång, hur kan jag bli snabbare.

Men för en gångs skull så avbröt jag tankarna. För jag var nöjd. Där och då var jag så förbaskat stolt över mitt lopp.

Så jag nöjde mig med att känna mig nöjd.  Jag hade kunnat skriva upp nya mål inför Lidingöloppet 2014. Men jag valde helt enkelt att ”bara” vara nöjd med årets tid.

Det låter självklart, men för en tävlingsmänniska är det inte det. Man vill alltid mer. Av just den anledningen sitter jag nu (4 dagar efter loppet) och skriver träningsplanering för nästa års lopp, allt för att bli snabbare. Men det är inte ett tecken på missnöjdhet, bara tecken på hur en äkta tävlingsmänniska agerar. Skillnaden är att i år var jag nöjd med mitt lopp, utan att göra upp planerna direkt efter målgång.

Vad är du nöjd över i din tillvaro? Blir svaret: inget – då är det ett tecken på att du måste tänka om. Sänk kraven och börja njut. För känslan av att vara nöjd är ett enkelt sätt att höja livskvalitén.

Bild: SXC

Mer att läsa

2 kommentarer

  1. 1

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>