Vem är normal?

Vad är ett normalt beteende? Och vem är normal, egentligen? Till en början kan det tyckas enkelt. Att vara normal är detsamma som att vara vanlig och tycka om vanliga saker. Är man normal är man på något sätt okej. Det ligger alltså en värdering inbäddad i det hela. Alla som är normala platsar innanför normens ramar. Resten förpassas till det onormala.

Att vara normal kan alltså likställas med rätt, riktigt och friskt. Men det finns också en annan sida av myntet som är mindre smickrande. Att vara vanlig kan också ses som att vara lite tråkig, alldaglig och tillhöra den grå massan. Att definiera motsatsen, det vill säga onormal, skulle då kunna sammanfattas med fel, annorlunda och sjuk. Samtidigt speciell och unik. Det är någon som sticker ut.

Det kompliceras ytterligare av att många vill tillhöra normen, men ändå inte. Vi vill anses vara friska och normala, men ändå ”sticka ut” och vara speciella. Men bara till en viss grad. Vi ”får inte” sticka ut för mycket. Det finns alltså ytterligare än gräns bortom den första – det finns en norm för hur annorlunda jag får vara utan att bli helt utestängd i kylan. Det är som en balansgång på en slak lina.

Jag kan inte låta bli att tänka på skolans värld. Där finns uttalade och outtalade regler för hur vi ska och får bete oss. Lyckas du tyda och förhålla dig till dessa anses du vara normal. Vågar du sedan sticka ut ”lagom” mycket och på ”rätt” sätt anses du vara speciell och blir kanske beundrad för det. Däremot om du sticker ut för mycket eller på fel sätt anses du vara onormal. Kanske till och med sjuk. Du behöver inte fundera på när du gått för långt från det normala eller på fel sätt. Omgivningen låter dig få veta genom sin reaktion. Naturligtvis är detta inte bara i skolans värld som det här försiggår. Utan det sker runt omkring oss. Hela tiden. Mer eller mindre.

Vem som ska anses vara normal, bör kanske definieras istället utifrån den kultur och subkultur vi tillhör och det beteende som vi antar i en viss situation, istället för själva personen. Utifrån det perspektivet blir det normala något som skiljer sig kulturer och situationer emellan. Vad som anses okej vid ett tillfälle kan alltså vara helt fel vid något annat. Alla har vi väl någon gång i våra liv gjort eller sagt ”fel” saker i en situation? Vi har väl också varit med om att någon annan har gjort det? Men det är väl när det blir ”fel” som något spännande kan hända? Reaktionen, oavsett om den är min eller omgivningens, högljudd eller inte, är den mest intressanta. Utifrån den kan jag lära mig något om mig själv och det sammanhang jag befinner mig i. För det är när jag vågar börja titta på mig själv och mina normer som jag kan utvecklas och växa som människa.

Av Tanja Pitkänen

Bild: FreeDigitalPhotos.net

Mer att läsa

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>