Vi behöver fortsätta prata om psykisk ohälsa

Alla har vi ett psyke, så vad är egentligen problemet med ord som börjar på psyk-? Tankarna kan leda till ord som psykolog, psykisk ohälsa, psykos och dessa ord associeras till olika begrepp, lärdomar som bildats på livets väg. Det verkar som de lärdomar vi människor har med oss om dessa begrepp är negativa, någonting som det inte pratas om, någonting som är skamligt. Även om kunskapen om människans psyke sprids i dagens Sverige verkar det finnas ett stigma kvar och det är hög tid att ändra på detta.

Under 2009 till 2014 har det pågått en kampanj som heter Hjärnkoll, ett regeringsuppdrag i samarbete med NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Syftet med kampanjen har varit att informera och prata öppet om psykisk ohälsa och i processen normalisera de begrepp som associeras med allt som har med psyk- att göra. Det har även kommit en rapport om hur attitydförändringar har skett efter Hjärnkolls kampanj, som visar att i de län där kampanjerna drivits så har attityderna förbättrats, men utanför dessa län det så har det inte hänt mycket. Det verkar som om okunskapen håller folk fast i en rädsla för allt som har med psykisk ohälsa att göra – detta fastän, enligt Hjärnkoll, tre av fyra personer i Sverige har erfarenhet av psykisk ohälsa.

När det är så många människor som själva är drabbade eller känner någon som är drabbad är det konstigt att ämnet är så pass tabubelagt och döljs på grund av skuld och skam. Det är samhället som helhet som skapat denna skuld och skam, kanske också de mediala bilder av psykisk ohälsa som väldigt sällan behandlar ämnet i ett positivt eller normaliserande ljus. Det är inte alltid att tankarna i första hand går till kollegan som är utbränd när psykisk ohälsa kommer till tals. Kanske inte heller till de kända personer som har uttalat sig om hur det är att leva med en svår depression eller bipolär sjukdom t.ex. Robin Williams, Peter Gabriel och Carrie Fisher.

Det finns en acceptans for kroppsliga sjukdomar, de som syns och de som inte syns. Det finns en acceptans för kroppsliga skador, särskilt de som syns. Varför är det svårt att acceptera att det känslomässiga jaget krisar?

Kan det vara så att det hänger ihop med att en person som inte kan hålla sina känslor i schack ses som en svag eller konstig person, en person som bara borde rycka upp sig? En person som har insjuknat i cancer blir aldrig tillsagd att rycka upp sig. En person som har brutit benet skulle aldrig höra ord som: ”Det är väl bara att stå på benet och gå, så farligt är det väl inte.” Men en person som är djupt deprimerad kanske har fått höra det både en och två gånger.

Även i England har det pågått en kampanj, #timetochange, om att lyfta frågor och få folk att prata mer öppet om psykisk ohälsa. Dessa Youtube klipp är värda att ses eftersom de förenklar och normaliserar människors psykiska mående.

Om nu tre av fyra personer på något sätt är drabbade av psykisk ohälsa kan det knappast sägas att det är något ovanligt. Bli informerad, läs om ämnet, prata om det öppet, ställ frågor – svårare än så behöver det inte vara!

Se gärna Tiinas intervju med Karoline Karlsson, som en uppföljning på denna artikel!

Foto: Luna Pettersson

Mer att läsa

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att visas offentligt. Obligatoriska fält märks med *

Du kan använda dessa HTML-etiketter och egenskaper: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>